Inte mycket att säga, för vädret är bra och allt går som på räls, eller rättare sagt asfalt.
Narvik-Kiruna går som en dans.
Det var en bra omgång denna, folkrik, med mycket kärlek.
Au revoir säger jag och bordar luftskutan.
måndag 19 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Klämdag
Dag mellan konsertdag och resdag.
Är konstig dag.
Åkte till Narviks stolthet, slalombacken, hyrde mig ett par skidor och tog gondolen upp.
Denna slalombacke vetter ut mot havet och Lofoten, den har en utsikt som fullständigt tar andan ur en.
Närheten till havet har dock en baksida: isiga pister. Hittade några off pist-svängar högt upp i systemet, men det blev en kort skiddag.
Softade resten av dagen.
Efter två konsertdagar som de igår och iförrgår så kan man behöva slöa lite.
Jag kan rekommendera skybaren i det nybyggda hotellet.
Narvik har äntligen fått ett schysst espressoställe som faller oss trendängsliga i smaken.
Är konstig dag.
Åkte till Narviks stolthet, slalombacken, hyrde mig ett par skidor och tog gondolen upp.
 |
| På väg upp till toppen. |
Denna slalombacke vetter ut mot havet och Lofoten, den har en utsikt som fullständigt tar andan ur en.
Närheten till havet har dock en baksida: isiga pister. Hittade några off pist-svängar högt upp i systemet, men det blev en kort skiddag.
Softade resten av dagen.
Efter två konsertdagar som de igår och iförrgår så kan man behöva slöa lite.
Jag kan rekommendera skybaren i det nybyggda hotellet.
Narvik har äntligen fått ett schysst espressoställe som faller oss trendängsliga i smaken.
lördag 17 mars 2012
Konsert 2. Narvik Vinterfestuke
Ingen rast ingen ro. Lägenheten ska slutstädas och bilen packas. Kliver upp klockan 7 för att jag ska hinna köra till Narvik.
Basklarinettisten Håvard Lund "sitter på" (= får skjuts). Det blir en del deep talk.
För mig är långa bilfärder ett perfekt forum för deep talk. Man har gott om tid. Man sitter nära varandra i ett trångt utrymme. Man har inte ögonkontakt. Ens händer är upptagna med något, en ratt eller en kartbok eller en kaffekopp. Ut kommer: deep talk.
När vi kommer fram till Narvik efter tre timmar blir det till slut bråttom. Trötthet, hunger och nervositet gör att jag blir lite irritabel, men jag lyckas hitta ett eget rum bakom scenen där jag isolerar mig lite, så att jag inte börjar bete mig som en gammal demondirigent och skälla ut folk till höger och vänster.
Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.
Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.
Det visade sig stämma.
Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.
När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.
Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.
Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.
Scenen är mycket mindre idag och det blir trångt.
 |
| Repetition. Sett från dirigentpulten |
Men min erfarenhet är att det brukar bli bättre samspel när det är lite "för trångt". Det, plus det faktum att vi nu har en konsert i ryggen, gör att jag känner mig säker på att kvällens konsert kommer att gå ännu bättre.
Vilken konsert.
Det kändes ibland som att jag flög.
När alla de 120 utövarna tillsammans tog det sista ackordet efter en timme och tjugo minuter, så ställde sig hela publiken upp. Det var en mäktig känsla.
Sedan var det dags att ta farväl av Sortland Barnekor´s alla gulliga ungar, samt alla trevliga körsångare i Holand Blandakor. De satte sig i sina bussar direkt efter konserten. Orkestern skingrades för vinden, alla ska hem till sina respektive hemstäder över hela Norge.
Detta var den sista stora konserten på festivalen "Narvik Vinterfestuke", och vi som ska sova kvar i Narvik firade bland många andra i hotellets Sky Bar.
fredag 16 mars 2012
Premiär. Sortland Kino
Så är den stora dagen här.
Fjärilar i magen, men det känns som glada fjärilar.
Vi ses klockan fem på den gamla fina biografen i Sortland. Vi prövar ljudet och ljuset, och går igenom svåra ställen.
Jag gör till och med en sista-minuten-ändring av formen.
Ett av recitativen, det om den svävande fjällvråken, får bli upptakten till mitt cellosolo i tionde satsen.
Egentligen ska man inte ändra saker så här sent, men den här gången kan jag bara inte låta bli, det känns så rätt.
Klockan 19.30 går alla 120 in på scenen och mottas med varma applåder från en full salong.
Det är skönt att spela inomhus, för det blir en mer koncentrerad stämning i det avgränsade rummet.
Den gränslösa rymden som omgav scenen förra gången jag framförde "Vidderna inom mig" gjorde att stämningen "läckte" lite uppåt och åt sidorna, så som det blir på utomhuskonserter.
Det känns helt underbart att få återerövra den stämning som fanns den 21 juli 2011, då verket spelades senast. Det fruktansvärda som hände dagen efter liksom mejade ner allt. Men nu sätter vi upp den igen.
Det flödade känslor fram och tillbaka mellan scen och salong under de 80 minuter som konserten varade.
Barnkören gjorde succé. Berit Alette Miennas recitation gav verket en dimension till, som jag ursprungligen hade tänkt, men som inte blev av förra gången pga sjukdom.
Orkestern och kören lät bättre än någonsin.
Orkestern och kören lät bättre än någonsin.
Det blev stående ovationer.
När jag kom ut från biografen efteråt så levde ett fantastiskt norrsken över hela himlen.
Jag försöker spara det ögonblicket i minnet.
torsdag 15 mars 2012
Andra repdag
Dagen före premiär.
Vi är ungefär 120 personer. Det fordrar att jag har en planering.
De fyra grupperna
orkester - rytmsektion - barnkör - vuxenkör får varsin fjärdedel av tiden.
En fokustid då de står i centrum av arbetet.
De fyra grupperna har olika behov, tempo, vana, kunskaper, temperament. Jag älskar alla fyra.
Som "chef" så gäller det att ställa om sig för att få ut maximalt ur varje grupp.
Orkestern
arbetar rutinerat och effektivt, och är tränade att återge notbilden exakt. Mitt förarbete med notmaterialet är viktig för dom, kanske viktigare än min närvaro här och nu.
Rytmsektionen
behöver få tid att "känna" på musiken, deras notbild är inte komplett, utan förutsätter ett visst laborerande som de måste få tid till. Det gäller att lägga sig i lagom mycket.
Barnkören
orkar inte så länge åt gången. Inte så mycket prat, mer action, det är bara att köra på, nöta om och om igen. Annars vill dom springa iväg och göra något annat.
Vuxenkören
behöver dirigeras. All den energi som jag kan ge dom i form av kroppsspråk och kommentarer, all den energin sugs upp av kören, och kommer ut direkt. Jag känner mig behövd här och nu.
Jag är inte lika trött ikväll som igår kväll.
Men så är också den första repetitionen den mest nervösa.
Det känns bra, så här dagen före premiären.
Vi är ungefär 120 personer. Det fordrar att jag har en planering.
De fyra grupperna
orkester - rytmsektion - barnkör - vuxenkör får varsin fjärdedel av tiden.
En fokustid då de står i centrum av arbetet.
De fyra grupperna har olika behov, tempo, vana, kunskaper, temperament. Jag älskar alla fyra.
Som "chef" så gäller det att ställa om sig för att få ut maximalt ur varje grupp.
Orkestern
arbetar rutinerat och effektivt, och är tränade att återge notbilden exakt. Mitt förarbete med notmaterialet är viktig för dom, kanske viktigare än min närvaro här och nu.
Rytmsektionen
behöver få tid att "känna" på musiken, deras notbild är inte komplett, utan förutsätter ett visst laborerande som de måste få tid till. Det gäller att lägga sig i lagom mycket.
Barnkören
orkar inte så länge åt gången. Inte så mycket prat, mer action, det är bara att köra på, nöta om och om igen. Annars vill dom springa iväg och göra något annat.
Vuxenkören
behöver dirigeras. All den energi som jag kan ge dom i form av kroppsspråk och kommentarer, all den energin sugs upp av kören, och kommer ut direkt. Jag känner mig behövd här och nu.
Jag är inte lika trött ikväll som igår kväll.
Men så är också den första repetitionen den mest nervösa.
Det känns bra, så här dagen före premiären.
onsdag 14 mars 2012
Första repdag
Äntligen har orkestern kommit hit till Sortland och det är dags för FÖRSTA REPETITIONSDAGEN på "Vidderna inom mig".
Jag ska få träffa folk! Bara en sån sak, efter fem dagars isolering.
Jag är nervös.
Det är premiär-repetition, det är värre än att ha premiär-konsert, iallafall på ett så stort projekt som detta.
Jag glömmer bort "the championship thinking".
Des 17 professionella välutbildade musiker som utgör orkestern har kommit flygande och körande från nord, syd och öster. Inte från väster, där ligger Grönland.
Ungefär hälften av musikerna är nya, och var inte med på uruppförandet på Riddu Riddu-festivalen.
Klockan två på eftermiddagen sparkade vi igång. Det var spännande att höra verket igen efter att sju månader gått.
De nya musikerna hittade snabbt in.
Jag har skrivit om vissa partier. Mest har jag tagit bort saker, men också komponerat en ny sats med barnkören i centrum. Så summan av kardemumman är att verket blivit lite längre.
På kvällen, efter middagspausen, anslöt körsångarna, och den gymnastiksal som är vår tillfälliga replokal blev full med folk.
Folk som gör musik tillsammans. Det är så vackert.
Det är en mäktig känsla i tutti-partierna redan i denna lilla gymnastiksal, hur ska det då inte bli på konserten i Sortland Kino...? Wow.
Jag kör hem sent på kvällen dödstrött och glad.
Jag ska få träffa folk! Bara en sån sak, efter fem dagars isolering.
Jag är nervös.
Det är premiär-repetition, det är värre än att ha premiär-konsert, iallafall på ett så stort projekt som detta.
Jag glömmer bort "the championship thinking".
Des 17 professionella välutbildade musiker som utgör orkestern har kommit flygande och körande från nord, syd och öster. Inte från väster, där ligger Grönland.
Ungefär hälften av musikerna är nya, och var inte med på uruppförandet på Riddu Riddu-festivalen.
Klockan två på eftermiddagen sparkade vi igång. Det var spännande att höra verket igen efter att sju månader gått.
De nya musikerna hittade snabbt in.
Jag har skrivit om vissa partier. Mest har jag tagit bort saker, men också komponerat en ny sats med barnkören i centrum. Så summan av kardemumman är att verket blivit lite längre.
På kvällen, efter middagspausen, anslöt körsångarna, och den gymnastiksal som är vår tillfälliga replokal blev full med folk.
Folk som gör musik tillsammans. Det är så vackert.
Det är en mäktig känsla i tutti-partierna redan i denna lilla gymnastiksal, hur ska det då inte bli på konserten i Sortland Kino...? Wow.
Jag kör hem sent på kvällen dödstrött och glad.
tisdag 13 mars 2012
Championship thinking
Det snöar fortfarande. Helt otroligt.
Har varit ensam i fem dagar nu, nästan inte träffat en människa.
Det lär ska vara farligt för hälsan att vara ensam för mycket, men jag tror en dos på fem dagar mest bara är sunt för en familjefar från Stockholm.
För att hålla mig frisk i huvudet dessa dagar så lyssnar jag på Radiolab nästan oavbrutet. Det får mig att känna mig lite mindre isolerad, som att mitt intellekt är i vidunderligt smarta New York, samtidigt som min kropp är i vidunderligt vackra Nordnorge. Ganska bra kombination egentligen..
En episod fastnade jag särskilt för idag, den om självbedrägeri.
Det pratades om en psykologisk studie på elitsimmare, en studie som visade att simmare som har lätt för självbedrägeri blir mer framgångsrika.
Klick.
Det var en pusselbit jag letat efter i många år.
Så självklart att självbedrägeri fungerar.
I min "religion", den Vetenskapliga Sanningens religion, är självbedrägeri en synd och självinsikt en dygd.
Men det har ett pris: vill man prestera bättre, komma längre, längst, vinna, då behövs självbedrägeri, inte självinsikt. Man måste bortse från all sin svaghet, boosta sina bästa bitar, och gå in i "championship thinking".
Både studien och ett av testerna finns på nätet. Jag gjorde testet och gjorde riktigt "uselt" ifrån mig.
Om jag varit en av simmarna hade jag tillhört de mest sanningsenliga, de sämsta självbedragarna, förlorarna.
Så här löd testet. Man svarar med en siffra mellan 1 (inte alls) och 7 (ja absolut).
1. Have you ever felt hatred toward either of your parents?
2. Do you ever feel guilty?
3. Does every attractive person of the opposite sex turn you on?
4. Have you ever felt like you wanted to kill somebody?
5. Do you ever get angry?
6. Do you ever have thoughts that you don’t want other people to know that you have?
7. Do you ever feel attracted to people of the same sex?
8. Have you ever made a fool of yourself?
9. Are there things in your life that make you feel unhappy?
10. Is it important to you that other people think highly of you?
11. Would you like to know what other people think of you?
12. Were your parents ever mean to you?
13. Do you have any bad memories?
14. Have you ever thought that your parents hated you?
15. Do you have sexual fantasies?
16. Have you ever been uncertain as to whether or not you are homosexual?
17. Have you ever doubted your sexual adequacy?
18. Have you ever enjoyed your bowel movements?
19. Have you ever wanted to rape or be raped by someone?
20. Have you ever thought of committing suicide in order to get back at someone?
(Om jag fattat det rätt så ger alla svar med 1:or eller 2:or ett poäng vardera. De sämre simmarna hade runt sex poäng, de bättre simmarna hade runt tio.)
Debatten på Radiolabs hemsida är het. Premieras psykopater i vår kultur, medan människor med stark empati blir förlorarna? Vad är det för kultur egentligen?
En av psykologerna som gjorde studien gick in i debatten, och hon uttrycker sig väl:
Joanna Starek from denver, colorado
"I was one of the psychologists who conducted this research. I appreciate everyone's comments and thoughtfulness on this issue.
One clarification I would like to make is that we never asserted that self-deception was associated with mental health and well being.
The purpose of the research was to understand if self-deception aided performance in athletes, not whether their psychological profile was something to aspire to.
I agree, the research is disturbing!
It insinuates that the qualities many of us aspire to in western society to succeed actually draw us away from our true selves. It is highly probable that the mental set associated with performance in western society is not something to be aspired to if you seek a deeper connection with the core of your being.
I also firmly believe that elite performance in sport requires a mental focus and intensity that is different from the way that many others approach tasks. The search of excellence in performance may not be the same as the search for meaning or the search for happiness. Humbly, Joanna Starek"
Vi musiker, särskilt vi instrumentalister, är en speciell blandning av konstnärs-själar och elit-idrottare, det går inte att komma ifrån. Så hur ska då vi tänka?
Championship thinking är nog bra för den sida av vårt musikerskap som ska prestera perfekta vackra virtuosa toner.
Men den är inte bra för den sida av oss som ska vända ut och in på sitt känsloliv och beröra publiken djupt.
Eller?
Jag ska testa lite championship thinking på nästa konsert, tror jag. På fredag.
Har varit ensam i fem dagar nu, nästan inte träffat en människa.
Det lär ska vara farligt för hälsan att vara ensam för mycket, men jag tror en dos på fem dagar mest bara är sunt för en familjefar från Stockholm.
För att hålla mig frisk i huvudet dessa dagar så lyssnar jag på Radiolab nästan oavbrutet. Det får mig att känna mig lite mindre isolerad, som att mitt intellekt är i vidunderligt smarta New York, samtidigt som min kropp är i vidunderligt vackra Nordnorge. Ganska bra kombination egentligen..
En episod fastnade jag särskilt för idag, den om självbedrägeri.
Det pratades om en psykologisk studie på elitsimmare, en studie som visade att simmare som har lätt för självbedrägeri blir mer framgångsrika.
Klick.
Det var en pusselbit jag letat efter i många år.
Så självklart att självbedrägeri fungerar.
I min "religion", den Vetenskapliga Sanningens religion, är självbedrägeri en synd och självinsikt en dygd.
Men det har ett pris: vill man prestera bättre, komma längre, längst, vinna, då behövs självbedrägeri, inte självinsikt. Man måste bortse från all sin svaghet, boosta sina bästa bitar, och gå in i "championship thinking".
Både studien och ett av testerna finns på nätet. Jag gjorde testet och gjorde riktigt "uselt" ifrån mig.
Om jag varit en av simmarna hade jag tillhört de mest sanningsenliga, de sämsta självbedragarna, förlorarna.
Så här löd testet. Man svarar med en siffra mellan 1 (inte alls) och 7 (ja absolut).
1. Have you ever felt hatred toward either of your parents?
2. Do you ever feel guilty?
3. Does every attractive person of the opposite sex turn you on?
4. Have you ever felt like you wanted to kill somebody?
5. Do you ever get angry?
6. Do you ever have thoughts that you don’t want other people to know that you have?
7. Do you ever feel attracted to people of the same sex?
8. Have you ever made a fool of yourself?
9. Are there things in your life that make you feel unhappy?
10. Is it important to you that other people think highly of you?
11. Would you like to know what other people think of you?
12. Were your parents ever mean to you?
13. Do you have any bad memories?
14. Have you ever thought that your parents hated you?
15. Do you have sexual fantasies?
16. Have you ever been uncertain as to whether or not you are homosexual?
17. Have you ever doubted your sexual adequacy?
18. Have you ever enjoyed your bowel movements?
19. Have you ever wanted to rape or be raped by someone?
20. Have you ever thought of committing suicide in order to get back at someone?
(Om jag fattat det rätt så ger alla svar med 1:or eller 2:or ett poäng vardera. De sämre simmarna hade runt sex poäng, de bättre simmarna hade runt tio.)
Debatten på Radiolabs hemsida är het. Premieras psykopater i vår kultur, medan människor med stark empati blir förlorarna? Vad är det för kultur egentligen?
En av psykologerna som gjorde studien gick in i debatten, och hon uttrycker sig väl:
Joanna Starek from denver, colorado
"I was one of the psychologists who conducted this research. I appreciate everyone's comments and thoughtfulness on this issue.
One clarification I would like to make is that we never asserted that self-deception was associated with mental health and well being.
The purpose of the research was to understand if self-deception aided performance in athletes, not whether their psychological profile was something to aspire to.
I agree, the research is disturbing!
It insinuates that the qualities many of us aspire to in western society to succeed actually draw us away from our true selves. It is highly probable that the mental set associated with performance in western society is not something to be aspired to if you seek a deeper connection with the core of your being.
I also firmly believe that elite performance in sport requires a mental focus and intensity that is different from the way that many others approach tasks. The search of excellence in performance may not be the same as the search for meaning or the search for happiness. Humbly, Joanna Starek"
Vi musiker, särskilt vi instrumentalister, är en speciell blandning av konstnärs-själar och elit-idrottare, det går inte att komma ifrån. Så hur ska då vi tänka?
Championship thinking är nog bra för den sida av vårt musikerskap som ska prestera perfekta vackra virtuosa toner.
Men den är inte bra för den sida av oss som ska vända ut och in på sitt känsloliv och beröra publiken djupt.
Eller?
Jag ska testa lite championship thinking på nästa konsert, tror jag. På fredag.
måndag 12 mars 2012
söndag 11 mars 2012
lördag 10 mars 2012
De tre vuxenlagarna
Vad vill man, som musiker?
Man vill göra den där magiska konserten eller skivan, som av lyssnaren upplevs som fullkomlig.
Inte i betydelsen perfekt presterade toner, utan i betydelsen fullkomligt magisk.
Men man kämpar mot de små detajerna som blir fel hela tiden. Man kämpar, övar, reparerar.
Man lider, och skämtar.
Man lider för att man upplever sig så långt ifrån målet.
Man skämtar för att stå ut.
Prioritet Ett. Hitta magin.
Prioritet Ett. Försörja familjen och vara närvarande där.
Där finns en konflikt.
Science-fiction-författaren och -pionjären Isaac Asimov formulerade på 1940-talet de klassiska Robotikens Tre Lagar:
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Enkla regler med fröet till svåra konflikter. Man får liksom lust att skriva en science-fiction-roman eller ett filmmanus.
Kanske kan man försöka sig på att formulera Vuxenhetens Tre Lagar?
1. En vuxen människa måste vara där för sina barn, och förstöra så lite som möjligt för andra människor - nu levande och kommande generationer.
2. En vuxen människa måste se till att kunna betala sina räkningar, utan att det kommer i konflikt med Första lagen.
3. En vuxen människa behöver i övrigt inte göra något särskilt, annat än att mysa och vara snäll mot sin kropp och sin själ, såvida det inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Dessa tre lagar kan vara nog så svåra att efterleva, och är ständigt motsagda från alla möjliga håll. Köp! Prestera! Tävla! Var lycklig! Var mer! Bättre! Snyggare! Jobba hårdare! Var nån du inte är! Finn dig själv!
Man vill göra den där magiska konserten eller skivan, som av lyssnaren upplevs som fullkomlig.
Inte i betydelsen perfekt presterade toner, utan i betydelsen fullkomligt magisk.
Men man kämpar mot de små detajerna som blir fel hela tiden. Man kämpar, övar, reparerar.
Man lider, och skämtar.
Man lider för att man upplever sig så långt ifrån målet.
Man skämtar för att stå ut.
Prioritet Ett. Hitta magin.
Prioritet Ett. Försörja familjen och vara närvarande där.
Där finns en konflikt.
Science-fiction-författaren och -pionjären Isaac Asimov formulerade på 1940-talet de klassiska Robotikens Tre Lagar:
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Enkla regler med fröet till svåra konflikter. Man får liksom lust att skriva en science-fiction-roman eller ett filmmanus.
Kanske kan man försöka sig på att formulera Vuxenhetens Tre Lagar?
1. En vuxen människa måste vara där för sina barn, och förstöra så lite som möjligt för andra människor - nu levande och kommande generationer.
2. En vuxen människa måste se till att kunna betala sina räkningar, utan att det kommer i konflikt med Första lagen.
3. En vuxen människa behöver i övrigt inte göra något särskilt, annat än att mysa och vara snäll mot sin kropp och sin själ, såvida det inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Dessa tre lagar kan vara nog så svåra att efterleva, och är ständigt motsagda från alla möjliga håll. Köp! Prestera! Tävla! Var lycklig! Var mer! Bättre! Snyggare! Jobba hårdare! Var nån du inte är! Finn dig själv!
fredag 9 mars 2012
Havet
Så enormt skönt.
Flera dagar i rad nu utan tider att passa.
Jag behöver inte ens hjälpa andra (läs barnen) att passa deras tider..
Vad är det för dag idag?
Det kvittar.
Vad är klockan?
Det kvittar.
Man driver omkring på tidshavet.
Båtmotorn och navigationssystemet har slagits av.
Jag har faktiskt laddat ner en timslång mp3:a med havsvågor!
En lite new age-ig amerikansk produkt.
Huset är lyhört, så en liten ljudmatta kan behövas, men det är faktiskt, genom ett par toppklass högtalare, väldigt avslappnande och ändå uppfriskande att lyssna på.
Havet.
Jag längtar.
Nån gång i livet vill jag bo i ett hus precis på stranden vid ett stort hav med långa rullande vågor.
Gärna på någon västkust, gärna Stilla Havet.
Grå dimma, brinnande solnedgångar, rytande stormar, kav lugnt, jag vill uppleva alla havets ansikten.
Flera dagar i rad nu utan tider att passa.
Jag behöver inte ens hjälpa andra (läs barnen) att passa deras tider..
Vad är det för dag idag?
Det kvittar.
Vad är klockan?
Det kvittar.
Man driver omkring på tidshavet.
Båtmotorn och navigationssystemet har slagits av.
Jag har faktiskt laddat ner en timslång mp3:a med havsvågor!
En lite new age-ig amerikansk produkt.
Huset är lyhört, så en liten ljudmatta kan behövas, men det är faktiskt, genom ett par toppklass högtalare, väldigt avslappnande och ändå uppfriskande att lyssna på.
Havet.
Jag längtar.
Nån gång i livet vill jag bo i ett hus precis på stranden vid ett stort hav med långa rullande vågor.
Gärna på någon västkust, gärna Stilla Havet.
Grå dimma, brinnande solnedgångar, rytande stormar, kav lugnt, jag vill uppleva alla havets ansikten.
torsdag 8 mars 2012
Karneval
Började dagen på café. Lång intervju för Ságat, en samisk tidning, samt för Sortlands Avis.
Journalisten Beate Heide och jag satt på Miscela, ett café vid kajen. Det är ett väldigt trevligt ställe, men, som många ställen på dessa breddgrader, lite ödsligt.
Lite såhär:
människa
bord
kaffe
en människa till
Vidderna fortsätter liksom ända in på caféer och köpcentra.
Men fläckvis är det ett himla liv, skratt och skrän!
Det är torsdag. Torsdagkvällar i Sortland är körsångsövningskvällar.
Först barnkören. Dom var väldigt okoncentrerade, för de var på väg till karneval och kunde nästan inte sitta stilla, än mindre sluta prata. Jag kände mig som en gammal otäck musikmagister när jag försökte öva körstämmor med de utklädda uppspelta barnen. Så de fick ledigt efter en halvtimmes försök.
Beate Heide fick även avsluta min arbetsdag. Hon sjunger förstås i "vuxenkören" Sortland Blandakor, och det var torsdagsövning som vanligt på Lantbruksskolan.
Såsom i...
onsdag 7 mars 2012
Är jag stalkad?
Blev skiträdd idag när jag skulle ut och jogga.
När jag låste ytterdörren så råkade jag se vad det stod för namn på dörrklockan till min lägenhet.
Det stod Friedland.
Friedland.
Hjärtat stannade.
Men....Friedland....
herregud, det är samma namn som stod på dörrklockan till Lassagammi, huset jag bodde i förra året!
Vad i hela friedenland...?
Är det en stalker?
En hemlig agent från någon mystisk tempelriddarorden som snart kommer att likvidera mig och ta över min identitet för att kunna infiltrera norska staten?
Sitter någon och tittar på mig med kikare just nu?
När jag kom hem efter joggingrundan googlade jag Friedland.
Rodnade.
Första träff: ett engelskt dörrklocke-företag, populärt märke i Norge.
Tack Google!! You saved my life! My identity!
När jag låste ytterdörren så råkade jag se vad det stod för namn på dörrklockan till min lägenhet.
Det stod Friedland.
Friedland.
Hjärtat stannade.
Men....Friedland....
herregud, det är samma namn som stod på dörrklockan till Lassagammi, huset jag bodde i förra året!
Vad i hela friedenland...?
Är det en stalker?
En hemlig agent från någon mystisk tempelriddarorden som snart kommer att likvidera mig och ta över min identitet för att kunna infiltrera norska staten?
Sitter någon och tittar på mig med kikare just nu?
När jag kom hem efter joggingrundan googlade jag Friedland.
Rodnade.
Första träff: ett engelskt dörrklocke-företag, populärt märke i Norge.
Tack Google!! You saved my life! My identity!
tisdag 6 mars 2012
Another Sasom i Himmelen moment
Hade ett tvättäkta "Såsom-i-Himmelen-moment" idag. Igen.
Gick på Coop och handlade förnödenheter för mitt nya liv i det gula huset, och vem är föreståndare på affären om inte Helge från kören som jag jobbar med här i Sortland, Holand Blandakor.
Vi växlade några ord och log åt det hela.
Tillbaka i huset. Coping with loneliness.
När jag surfar, mailar, bloggar brukar jag lyssna på musik. (just nu: Coldplay - Charlie Brown)
När jag äter, diskar, städar brukar jag lyssna på internetradio, helst pratprogram.
Jag har just fått en ny favorit: Radiolab.
Det är ett timslångt program från radiokanalen WNYC från New York, som kommer ut var 14:e dag. Det är intressant, djupt rörande, sakligt, fantasifullt, spontant, vederhäftigt, ja ni hör att jag rekommenderar det å det varmaste.
Det ligger över 100 program ute som gratis podcasts.
Gick på Coop och handlade förnödenheter för mitt nya liv i det gula huset, och vem är föreståndare på affären om inte Helge från kören som jag jobbar med här i Sortland, Holand Blandakor.
Vi växlade några ord och log åt det hela.
Tillbaka i huset. Coping with loneliness.
När jag surfar, mailar, bloggar brukar jag lyssna på musik. (just nu: Coldplay - Charlie Brown)
När jag äter, diskar, städar brukar jag lyssna på internetradio, helst pratprogram.
Jag har just fått en ny favorit: Radiolab.
Det är ett timslångt program från radiokanalen WNYC från New York, som kommer ut var 14:e dag. Det är intressant, djupt rörande, sakligt, fantasifullt, spontant, vederhäftigt, ja ni hör att jag rekommenderar det å det varmaste.
Det ligger över 100 program ute som gratis podcasts.
måndag 5 mars 2012
Spår i snön
Innan jag drar vidare mot Norge så måste jag gå tillbaka till björkskogen och kolla. Ingen Älg var där, men våra spår syntes mycket tydligt:
Färden gick sedan genom ett smärtsamt vackert högfjällslandskap badande i sol, täckt av glittrande vitt, vidare ner till havet och ut på öarna som utgör Lofoten och Vesterålen (suckar av njutning).
 |
| från vänster: Älg, äpple, Man. |
Färden gick sedan genom ett smärtsamt vackert högfjällslandskap badande i sol, täckt av glittrande vitt, vidare ner till havet och ut på öarna som utgör Lofoten och Vesterålen (suckar av njutning).
När jag kom fram till Sortland var det pang på rödbetan direkt när jag klev ur bilen!
Jag höll en workshop med ett gäng gitarr-, bas- och trum-elever från högstadiet (ungdomsskolen). Vi utgick ifrån det första riff som alla lär sig på gitarr, själva "ur-riffet": Smoke on the water.
 |
| Magister Svante och nio av lärjungarna. |
När workshopen var slut följde nästa utmaning: hitta huset där jag ska bo resten av detta residens.
Fick en ny livserfarenhet: smarttelefonens kartfunktion är inte pålitlig.
Sedan behöver jag inte berätta mer om hur jag tillbringade den närmaste timmen..
Men när jag äntligen hittade huset...Husägarinnan Janne (det är ett flicknamn här) tog emot med rosor och nybakat bröd!! Vilket välkomnande! Tusen tack Janne! Vilken tur jag har!
Fick en ny livserfarenhet: smarttelefonens kartfunktion är inte pålitlig.
Sedan behöver jag inte berätta mer om hur jag tillbringade den närmaste timmen..
Men när jag äntligen hittade huset...Husägarinnan Janne (det är ett flicknamn här) tog emot med rosor och nybakat bröd!! Vilket välkomnande! Tusen tack Janne! Vilken tur jag har!
söndag 4 mars 2012
Bitchslappad av Älg
Kiruna Flygplats, söndag, sportlovets sista dag.
Vi har kört "oldschool sportlov" hela veckan med skidåkning på kalfjäll, rosiga kinder, och family values.
Efter att ha vinkat av familjen vid säkerhetskontrollen (klump i halsen), inte hittat bilnycklarna, (klump i magen), fiskat upp bilnycklarna ur soptunnan utanför terminalen, tackat Gud för att det är femton minusgrader och inte femton plus (sopor blir mycket trevligare att gräva i då) sätter jag kurs mot Nordnorge.
Första anhalt Abisko, där jag ska sova på Turisten och vänta in dagsljuset.
När jag kommer fram får jag syn på en älg alldeles intill parkeringen. Jag ställer bilen och följer efter älgen, tyst, tyst. Jag hyssjar åt några japaner som står med huvudena bakåt och ååar och aa-ar.
Jag tittar upp.
Ett norrsken av episk omfattning kör sin knäpptysta mega-surround-3D-show (nåt i den här stilen).
Det är inte ofta man kan säga: "Tyvärr, Norrsken, en annan naturupplevelse går före just nu, så Norrsken får ta en nummerlapp och slå sig ner därborta och läsa damtidningar".
Du-dunk-du-dunk-du-dunk. Jag sitter på knä i halvmeterdjup pudersnö tre meter ifrån en älg.
Älgen ligger där framför mig i snön och mumsar på något. Det är mörkt härinne i björkskogen i Abisko. Jag har suttit här i minst en kvart, men jag fryser inte, jag har inte tid med det. Alldeles nyss var det två älgar här. Den ena jagade bort den andra, men jag får tydligen lov att sitta här. Eller har han ännu inte fått syn på mig? Du-dunk. Detta enorma djur blir ännu större så här nära.
Nåt måste hända, jag kan inte sitta så här hela natten och kolla på en idisslande älg. Jag tar fram ett äpple ur fickan och sträcker fram det mot Älg. Då reser Älg hela sina enorma kropp upp ur snön, tar ett kliv, och står nu rakt framför mig och ser på mig och mitt fåniga äpple. Ett tag tror jag att Älg ska äta ur handen på mig, men det är en glädjekalkyl. New Age-rullen "Älghörningens Hemlighet" zappas utan förvarning över till "Jackass 5". Älg går upp på bakbenen och försöker dubbel-bitchslappa mig med båda framklövarna. Älg missar. Jag schappar. Hade Älg kunnat engelska, hade Älg med djup basröst väst "Get lost, asshole" efter mig.
.
Varvar ner med en öl på Turisten och lyckas hitta några tyskar som får bli mina tillfälliga kristerapeuter.
Vi har kört "oldschool sportlov" hela veckan med skidåkning på kalfjäll, rosiga kinder, och family values.
Efter att ha vinkat av familjen vid säkerhetskontrollen (klump i halsen), inte hittat bilnycklarna, (klump i magen), fiskat upp bilnycklarna ur soptunnan utanför terminalen, tackat Gud för att det är femton minusgrader och inte femton plus (sopor blir mycket trevligare att gräva i då) sätter jag kurs mot Nordnorge.
Första anhalt Abisko, där jag ska sova på Turisten och vänta in dagsljuset.
När jag kommer fram får jag syn på en älg alldeles intill parkeringen. Jag ställer bilen och följer efter älgen, tyst, tyst. Jag hyssjar åt några japaner som står med huvudena bakåt och ååar och aa-ar.
Jag tittar upp.
Ett norrsken av episk omfattning kör sin knäpptysta mega-surround-3D-show (nåt i den här stilen).
Det är inte ofta man kan säga: "Tyvärr, Norrsken, en annan naturupplevelse går före just nu, så Norrsken får ta en nummerlapp och slå sig ner därborta och läsa damtidningar".
Du-dunk-du-dunk-du-dunk. Jag sitter på knä i halvmeterdjup pudersnö tre meter ifrån en älg.
Älgen ligger där framför mig i snön och mumsar på något. Det är mörkt härinne i björkskogen i Abisko. Jag har suttit här i minst en kvart, men jag fryser inte, jag har inte tid med det. Alldeles nyss var det två älgar här. Den ena jagade bort den andra, men jag får tydligen lov att sitta här. Eller har han ännu inte fått syn på mig? Du-dunk. Detta enorma djur blir ännu större så här nära.
Nåt måste hända, jag kan inte sitta så här hela natten och kolla på en idisslande älg. Jag tar fram ett äpple ur fickan och sträcker fram det mot Älg. Då reser Älg hela sina enorma kropp upp ur snön, tar ett kliv, och står nu rakt framför mig och ser på mig och mitt fåniga äpple. Ett tag tror jag att Älg ska äta ur handen på mig, men det är en glädjekalkyl. New Age-rullen "Älghörningens Hemlighet" zappas utan förvarning över till "Jackass 5". Älg går upp på bakbenen och försöker dubbel-bitchslappa mig med båda framklövarna. Älg missar. Jag schappar. Hade Älg kunnat engelska, hade Älg med djup basröst väst "Get lost, asshole" efter mig.
.
Varvar ner med en öl på Turisten och lyckas hitta några tyskar som får bli mina tillfälliga kristerapeuter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)