Löje

Löjligt, jag gick ju upp nästan innan jag gick och la mig.

Flygbussen går löjligt tidigt, så att vi är säkra på att vara på flygplatsen i löjligt god tid innan den löjligt tidiga morgonflighten. För övrigt det enda plan som lyfter här på lördagar.

Jag får som vanligt gå löjligt långt på Gardermoen, och vänta löjligt länge på flighten till Stockholm.

Är löjligt trött när det äntligen lyfter.

Återkommer om löjligt kort eller lång tid: 4 mars.

Premiär på "Narvik 9"

Tidigt på morgonen åkte jag upp längs fjordarna till Harstad, där festivalen Ilios just nu pågår. Ilios är sol på grekiska. Solen har nu börjat visa sig igen efter mörkertiden, och detta firas originellt nog med denna festival med s.k. ny musik. "Ny musik" är ett ganska vagt begrepp, men som underförstått betyder: musik som inte säljer så mycket, påhittad av folk som fortfarande lever.

Vi spelade vår konsert i det kritvita, skönklingande Galleri Nordnorge inför en förhållandevis stor skara faktiskt - i storstäder brukar ny-musik-konserter locka otroligt få människor. Sex moderna verk stod på programmet, varav två uruppföranden: mycket unge Narvikingen Amund Vedal's "Intakt", samt mitt verk "Narvik 9".

Inge Rolland, flöjt, Ole Kristoffersen, klarinett, Anton Biehe, fagott, Torleif Torgersen, hammarklaver, Tor Johan Bøen och Øivind Nussle, violin, Kate Read, viola och Hans-Urban Andersson, cello, samt jag på elbas, vi har repat i fem dagar på "Narvik 9".

Nu var det äntligen "skarpt läge", och vi hade en massa energi och "nerv" som måste ut, så det blev ett kraftfullt och känslosamt framförande, samt en del oväntade missar. Ett uruppförande som det bör vara, helt enkelt.

Narvik 9 uruppförs.

Folk kom fram efteråt och delade sina intryck av stycket med mig. Gud så härligt att få en stunds vila från den eviga gnölande självkritiken.

Efteråt gick jag raka vägen till hotellrummet och skrev om några ställen i partituret som jag nu efter uruppförandet bestämt mig för att ändra. Så brukar det bli.

Sedan fick det bli en öl och en prat, och konsert med årets festival-affisch-namn,  enmans-dator-akten "Biosphere", grannstaden Tromsøs stolthet. När jag lite försenad kom in i lokalen såg jag en massa människor som satt som förstenade i långa rader och tittade på en lika förstenad kille som stod på ett podium, med händerna på några reglage, och blicken fäst snett neråt på en laptop framför sig . Ett bildspel på väggen var det enda som rörde sig i lokalen, i alla fall under den dryga halvtimme som jag orkade vara där.

Min hjärna jobbade febrilt.

Är det här...allt liksom?...När börjar det...?

Jag fick en känsla av dystopisk framtidsvision. Jag fick aldrig reda på hur det slutade, men jag misstänker att det inte rörde sig om något Hollywood-slut, happy end...vi är inte kända för det, vi från Norr..

Hursomhelst, tummen upp för Biosphere.

Smygpremiär på "Narvik 9"

Idag höll MiN-ensemblen och jag en offentlig generalrepetition. Det var smygpremiär på "Narvik 9" samt ett stycke skrivet av en ung Narvik-tonsättare, Amund Vedal.
Publiken var ung, det var gymnasiets musiklinje.
Det mesta på programmet är väldigt "svår" musik.  Väldigt "modernistisk". Mitt stycke är rena schlagerlåten i jämförelse, en katt bland hermelinerna.
Jag undrar vad musikgymnasisterna tyckte? När jag själv gick på musikgymnasiet så var jag kompromisslös. Det var mitt livs mest modernistiska period. Jag hatade all musik med tonart, melodi, enkla ackord eller enkla rytmer. Jag hatade på ett passionerat, svart-vitt sätt som endast ungdomen kan. Men det svart-vita ska vi vuxna inte hånskratta åt, där i finns en kraft som kan störta diktaturer! Länge leve den kraften!

Sedan grånar man och blir "nyanserad", och dessutom "smartare" i sina åsikter...och diktatorerna kan sitta kvar..

Svår Musik.

Vindens Ägodel

Repdag Fyra på "Narvik 9". Det var två veckor sen sist och det har hänt bra saker med stycket. Förmodligen på grund av att var och en av oss både omedvetet och medvetet, i tanken och på instrumentet, bearbetat musiken under de två senaste veckorna.

Efter repet går jag till Narviks Bibliotek och lägger fram tre böcker framför mig på bordet i läsesalen: Ailohas' "Ruoktu Váimmus", den svenska översättningen "Vidderna Inom Mig", samt "Samisk-Norsk Ordbok".
Här ska jobbas.
Jag behöver hämta mer textmaterial till den nya versionen av min "Vidderna Inom Mig". Barnkören i Sortland ska få sjunga lite mer än i den gamla versionen, och jag har ett oanvänt barnkör-tema i min idélåda, som jag tänkte försöka klä i samisk text.
Först skummar jag igenom den svenska versionen av boken. Jag hittar tre korta passager som har den rätta känslan för just den här musiken. Sedan letar jag upp de tre ställena i den samiska versionen av boken. Detta ska ju sjungas på samiska.
Jag kan precis så mycket samiska, så att jag kan konstatera att bara en av de tre passagerna passar rytmiskt till melodin. Det får alltså bli den passagen. Dags att slå upp de samiska orden ett efter ett i ordboken. Ordens innebörd har betydelse för var de melodiska höjdpunkterna ska infalla. Man vill ju betona rätt ord i dikterna, annars blir det konstigt för en lyssnare som förstår den samiska texten.
Jag har lite tur visar det sig. Det kommer att fungera det här.
Så här är den svenska översättningen av passagen ur Nils-Aslaks diktverk:

Jag är vindens ägodel
men lever
och så har nog livet menat
idag lever jag
här och nu
och går inte det
så lever jag inte imorgon

Än sen då.


------------------------
På väg hem till hotellet får jag mig ett gott skratt.

Nu även i ett av världens rikaste länder.