High North AiR Cluster Gathering

Idag står det i min kalender: High North AiR Cluster Gathering.

Vilket coolt namn. 

Modernt, seriöst, intelligent, svängigt.

Det handlar om nätverk, kluster av artistresidens, relationell konst, alltså inga dammiga gamla nittonhundratalsprylar.

Vi hade till och med en föredragshållare via knackig Skype ifrån Bergen.

Vi var ett trettiotal deltagare, de flesta ifrån bildkonst-hållet, som samlades mitt på dagen i den gamla fina Tromsø Kunstforening.

Jag spelade cello och fick prata om mig själv i en kvart. Alla var tysta och lät mig prata till punkt! Vem gillar inte det..
Jag var där som ett livs levande exempel på en Artist in Residence In Action.
Sedan fortsatte det med flera, mindre narcissistiska, föredragshållare.

Jag fick känslan av att detta är toppen av alla miljarder år av evolution. När alla har krigat till sig ett revir, är mätta och har tak över huvudet, har fortplantat sig, utbildat sig och slutligen betalat månadens alla räkningar, då återstår att gå på en Cluster Gathering och lyssna på varandras föredrag om konstnärsresidens.
Det är vackert.

Jag är gärna med på nästa High North AiR Cluster Gathering också.

Det är ju ett så coolt namn!

Därefter flög jag hem till Stockholm i ett halvfullt kvällsflyg tillsammans med en skvadron trötta kostymnissar som UnnarSigEnStarkölPåGardermoenÄvenFastDetÄrVardagskväll, och så Fredrik Skavlan på raden framför mig.

Kapitel 2 slut.

Vi hörs i slutet av november.

Mötesproffs

Idag ska jag ut och åka propellerplan.
Jag flyger Tromsø-Sortland, den turen som är så lång med bil, men så kort med flygplan.
Sortland går inte på charmoffensiven idag. när jag landar i dramatisk stil på den pyttelilla landningsbanan mellan fjorden och landsvägen. Ett klassiskt gråväder med småregn ligger över allt vad utsikt heter.

Jag tar min sedvanliga morgon-espresso på min oas, Ekspedisjonen, och samlar kraft.

Därefter väntar ett par möten med Sortlands chefer inom kulturområdet: Veronica, Mette, Odd Helge, Hege Monika, Mona.
Jag försöker haspla ur mig meningsbyggnader som handlar om vad jag har tänkt göra i Sortland under det kommande året, men jag känner att jag är lite av en "alien". Jag tror att jag tar vissa saker för givna, fel saker, och glömmer bort resten, de viktiga sakerna. Fast inte ens det är jag säker på.
Men det löser sig. Folk vill göra bra saker och är trevliga, det är det viktigaste.

vi talar om att uppföra "Vidderna inom mig" med Sortlands körer. Körens representant är så skeptisk att det nästan är komiskt att se.
Jag skulle behövt en slags talesperson med mig, någon person som på rätt sätt förklarar vem jag är, min bakgrund, och vad syftet är, och hur väl mottaget uruppförandet blev i somras. Det känns svårt att börja från noll, som en svensk kille som kommer in från gatan och börjar göra reklam för sig själv..

Efter sex timmar på Sortland (det heter på Sortland, inte i) hoppar jag in mitt privatplan, (nej, men det är i den storleken), hoppar tillbaka till Tromsø.
Det känns konstigt att resa utan cello. Så lätt.
Är det så här dom har det, mötesproffsen?

Som det nyblivna mötesproffs som jag är så hinner jag förstås klämma in ett möte till innan arbetsdagen är slut.
Jag träffar Brynjar och Ulla-Stina från Nordnorsk Jazzcenter och smider ännu mera planer!
Denna gång känner jag inget av en talesperson. De vet vem jag är och vad jag står för.

Jösses amalia, nu tror jag att mitt andra år som Artist in Residence har kickat igång!

Do Not Disturb

Att bo på hotell har sina sidor - eller väggar rättare sagt.

Jag försöker visa hänsyn mot mina medmänniskor här i livet, till exempel när jag går på bio så försöker jag hitta en plats där det inte sitter någon bakom - jag är ju 196 cm lång. Och så där håller jag på.

Vi är alla offer för fördomar. Även bemötandet som en vuxen, mycket lång, vit man upplever har vissa förtecken.

Man förväntas vara en sån som bestämmer och chefar och tar för sig med självklarhet. Därför måste man le extra mycket och lägga sammetsfilter på rösten. Om man inte vill skrämma folk, av en eller annan anledning.

Så idag, söndag, "dan efter kvällen före", väntade jag "ända" till 10.30 med att börja spela cello, men Knack-Knack-Knack sa det efter en halvtimme, det var alltså för tidigt iallafall...

Jag öppnar, och där står en tjej från receptionen. Hon känner mig inte, hon har bara sett mig komma och gå förbi receptionen, hon vet inte om det där med mina sittplats-bryderier på bio etc. Hon är beredd att ta i med hårdhandskarna.

Hon är förberedd på att en tvåmeters tvättäkta psykopat ska öppna dörren och gå till attack direkt. Endast en psykopat sitter väl och spelar samma sak om och om igen på ett musikinstrument i flera minuter i sträck ensam på ett hotellrum på söndag förmiddag? För att visa hur mycket han skiter i grannarna??

Så hennes darr på rösten gör att hennes rädsla hörs, när hon försöker låta bestämd:

"Jag ser att Ni har satt upp en Do not disturb-skylt på dörren, och Ni är säkert flink på att spela på Ert instrument, men Ni stör faktiskt Era grannar! (Svälj)"

Jag tycker synd om henne som måste utföra detta smutsiga uppdrag, så jag försöker med sammetsfiltret: "Jag förstår. Finns det kanske något annat rum jag kan sitta och spela i?"

Hon, som var förberedd på en helt annan reaktion, tappar fattningen och snubblar över sina ord: "..ja..jag ska se lite på det..och återkomma..jag återkommer.."

Hon gick tillbaka till hissen, återkom aldrig, så jag fick till sist själv gå ner och sätta mig på en stol i den öde frukostmatsalen och spela vidare.

Med min mjukaste sammetston.

"Man är olika, sedan dör man"

Att fira sin födelsedag ensam på hotell kan väl tyckas sorgligt.
Men har man just åkt hemifrån och inte hunnit drabbas av hemlängtan, och staden är vacker och trevlig och himlen är blå, så är det inte så dumt faktiskt.
Precis så är det i Tromsø idag.

Eller är det något fel på mig? Att jag tycker det är riktigt OK det här, faktiskt mysigt?
Det är säkert mest genetiskt, som allting är nuförtiden.
Och så brukar jag skylla på mitt jobb, att jag måste förhålla mig till så mycket nya människor hela tiden, i vart och ett av mina många projekt, att jag måste få tid för mig själv för att inte bli utbränd. Men det är en halvsanning, för så är det många som har det i jobbet. Och de flesta brukar framhålla det som en fördel att deras jobb innebär mycket kontakter med nya människor. Det är inte det som gör folk utbrända.

Nej, som en musikerkollega till mig, trummisen André Ferrari, sa:
"Man är olika, sedan dör man".

Trummisar, barn och alkisar. Lyssna på dom.

År 2, Kapitel 2. Helvetesflight.

Det är fredag eftermiddag och jag är på väg till Nordnorge igen.

Denna gång med flyg hela vägen till Tromsø, via Oslo Gardermoen.

Gardermoen är den flygplats varifrån alla direktflyg till Helvetet går. 

Nej, jag bara skojade, men på fredagseftermiddagarna verkar det iallafall som det gör det.

Jag kliver ut ur planet och påbörjar den oändligt långa, ökända "Gardermoen-marschen". Idag måste jag dessutom "börja om" och checka in på nytt här, eftersom jag kommer från utlandet.

Väl framme i avgångshallen förstår jag direkt: här gäller det att krypa in bland apparna i sin egen lilla iPhone och göra sig en trygg fantasivärld därinne, för ute i verkligheten vill man inte vara. Där beter sig folk som svin eller idioter eller både och.

Tron på mänskligheten försvinner.

..men återkommer när man ser vakten som står vid ingången till säkerhetskontrollen. Han som med en ängels tålamod förklarar för de aggressiva svinen, som anser att just precis dom har rätt att tränga sig före alla andra, att "kön begynner där borta.  Ja, ni måste ställa er där. (Nej bara för att ni är vit medelålders man med slips, kulmage och ett hånflin på läpparna så har ni inte rätt att bara gå rakt in här)".

Hur orkar han? Vilken vardagshjälte. Eller sparar han alltihop till familjen därhemma?

Jag hinner med Tromsø-planet med en hårsmån och jag har inte skällt ut någon än.

Men i taxikön utanför terminalen i Tromsø tar mitt tålamod slut, när ett hånflinande par spelar dumma och går rakt in framför mig i kön.

Jag blir faktiskt lite glad över min egen reaktion, än finns det liv i gubben, lite testosteron finns det kvar liksom.

Om tio år kanske mitt tålamod räcker även till taxikön, resans avslutande prövning.

Så fort jag stänger hotellrumsdörren om mig och går in på badrummet så förvandlas hela fredagsflighten till vattenånga och går upp i rök.

Jag pustar ut.

Jag packar upp.