7+7 jojkar för första gången

Vaknar i min sovkupé strax söder om Polcirkeln. Tåget håller på med sitt outgrundliga hållapåande fram och tillbaka vid någon station. Det ska bytas och kopplas och fixas.
Det är årets längsta dag idag och det är lätt att vakna.
Jag börjar jobba direkt; jag skriver jojkar på samiska. Det "får man inte" egentligen, om man är en svensk cellist och tonsättare med endast några få droppar sameblod från 1700-talet i ådrorna.
Men jag gör det ändå.
Dödlinjen (deadline) för detta är om några timmar, då tåget kommer fram till Kiruna. Där ska jag byta till bil och köra i 6 timmar till Tromsø, så då går det inte att skriva något som helst på vare sig papper eller dator.

Puh, som tur var är tåget en och en halv timme försenat. Jag hinner precis få det "färdigt" eller vad man ska kalla det, när tåget rullar in på stationen.
Min trogne vän Mats Dahlberg lämnar över en nyreparerad bil. Jag börjar köra norrut. Jag kör och kör.
Det spöregnar på alla de 40 milen asfalt upp till Tromsø.
Mysigt sentimental lunchpaus på Abisko Turiststation, min familjs stamställe genom många år.
Personalen tror att det dags för årets vecka och börjar leta efter bokningen, men jag säger Tyvärr inte i år! och hastar vidare..

Jag svänger med tjutande däck in framför entrén på Tromsø Musikkonservatorium, där Inga Juuso sitter och väntar.
Vi sätter oss i en lektionssal mitt emot varandra.
Gulp.
Vi börjar med några av Ingas jojkar, från hennes kommande CD. Jag lärde mig dom under bilfärden från Kiruna. Skrev ner dom på en parkeringsplats i Nordkjosbotn.

Det går ganska bra. Ibland hittar vi varandra direkt, ibland haltar det och vi måste stanna och pusta lite och reda ut. Vi går igenom 7 jojkar.
Vi behöver repertoar, för vi ska ha vår första konsert på duo nere i Stockholm om två veckor.

Sedan är det dags för mina bidrag, också 7 till antalet. En "ren" jojk, några melodier utan text, samt ett par recitativ, och några "sångjojkar", ett mellanting mellan jojk och sång.
Inga läser inte noter, så jag sjunger och jojkar på samiska och spelar cello. Lite komiskt ibland, men mina toner flyger långsamt över till Inga där de landar och börjar rota sig trots allt. Där de ska ligga och gro och växa till sig.

Efter två timmar tar vi kväll och var och en åker hem till sitt.
Midnattssolen lyser bakom regnmolnen.
Det är lika lätt att somna denna kväll som det var att vakna i morse.