Just for the hell of it

Vaknar tidigt tidigt. Solen har fastnat där uppe på himlen. Det har inte varit närheten av mörkt eller molnigt sen i måndags då jag kom upp hit.
Jag sticker till favoritcafét och fyller upp halva lokalen, sen bär det iväg till Kiruna och Stockholmståget.

Kapitel 5 lider mot sitt slut. Ett kort men viktigt kapitel. Och njutningsfyllt.
Jag inser att jag nu har träffat och/eller spelat med alla 30 sångare och 17 musiker (utom en cellist) som ska ingå i "Vidderna inom mig", verket som ska framföras på Storscenen på Riddu Riddu-festivalen i sommar.
Det är milt sagt positiva vibbar från samtliga.

Men jag är självklart inte fri från ångest över detta.
Vad exakt är det jag har ångest för? Låt se:
1.Att kören ska få för lite att sjunga - dom är amatörer och hinner inte lära sig så mycket mer stämmor nu.
2.Att stråk-och blås-musikerna ska ha tråkigt - dom är professionella klassiska musiker, konserten är mitt i semestern och professionella klassiska musiker behöver svåra, riktigt svåra noter för att ha kul!
3.Att jojkerskan ska tycka att jag är en kulturimperialist - hon är äkta.
4.Att det ska regna på tvären - det är ett utomhusgig och fiolerna är värda hundratusentals kronor!
5.Att trummor och bas ska överrösta allt - där är mitt öde i ljudteknikernas händer.
6.Att publiken ska missa hela poängen och tycka att det bara är en pretentiös smörja.

Jag inser när jag nu läser listan, att det bara är punkt 1 och 2 som jag kan göra något åt.
Jag brukar tänka på det här intervjusvaret ur Stig Björkmans intervju med Woody Allen:

"Which is the most satisfying part of the film work? It's getting the idea for a film. As the process goes on with making a film, from casting to shooting to editing, it gets worse and worse for me, because I get furher and further away from the idealized perfection of the first idea. When a film is finished, I look at it and I'm disappointed and I dislike it very much, and I think that one year ago, I was sitting in my bedroom and I had this idea for a film that was so beautiful and everything was so great. And then, little by little I wounded it, in writing, in casting, in shooting, in editing, in mixing it, I want to get rid of it. I don't want to see it again. The wonderful part is getting the idea. When you start off with a film, you have such grandiose plans and such high goals and aspirations. And by the time you edit it, you just hope that you can fit it together some way so that you can make it breathe. Just breathe. Making a film is a big struggle. But the fact that there's struggle helps me. I'd rather struggle with films than struggle with other things."

WOODY ALLEN

Ja, jag strugglar hellre med kompositioner än med andra saker :-)

Hmm...hur göra hemresan lite mer spännande?
Jag lovar mig själv att stanna exakt halvvägs till Kiruna och äta min matsäck, oavsett var det är, just for the hell of it.
Nollställer trippmätaren i bilen och kollar avståndet till Kiruna på Google maps. 390 km. 390/2=195.

Jag sitter och jojkar i bilen. Jag har kommit på hur jag kan göra "jojkversioner" av de teman som jag redan skrivit för kören och orkestern.
Det ger en enhetlighet, det förenklar. Det är ofta det som är frågan: "hur uttrycka detta komplexa på enklast möjliga sätt?"
Kan något strykas/kortas/tas om/reduceras/kombineras?
Eftersom det inte går att köra bil och skriva noter samtidigt, så blir det diktafonen som får vara skissblock.

3 korta timmar och många jojkar senare blir det högvinst i trippmätarspelet.
Det blev inte grusplanen utanför Coop i Setermoen.
"Exakt halvvägs" visar sig vara kurvan i fjällbranten 400 meter ovanför Gratangsfjorden!
Herre du min skapare vilken rastplats. Tyvärr, låter sig icke återges på bild.

Andra halvan av resan innehåller bland annat dessa klassiska panikartade Renar!-Hala-fram-kameran!-ögonblick.

Jag vet, det finns bättre bilder på Google. Men jag har tatt dom här. Själv!

I Kiruna tar min klippa Mats Dahlberg över bilen. Detta Nordnorge-projekt skulle bli betydligt svårare att genomföra utan honom. Tack Mats!

Jag kliver på tåget. Det är ett skönt sätt att resa på. Ett frame-of-mind infinner sig på tåget.

Det lustiga är att Nordnorrmännen tycker att tåg är exotiskt! Inte flygplan eller hurtigrutt. Tåg!
Det finns ju inga tåg i Nordnorge, det norska järnvägsnätet tar slut i Bodø. (Narvik är bara en enda station, egentligen en svensk ändstation :) )

Men man måste kisa lite när man tittar sig omkring på tåget för att inte bli deppig. Norrlandstågen är i uselt skick. Det är en skam i dessa miljötider. Tåg borde vara det mest prisvärda och coolaste färdsättet. Där kan vi inte låta marknadskrafterna härja fritt, det funkar inte i längden!

Efter detta brandtal är det bara att säga: au revoir Norvége.
Nästa inlägg kommer den 20:e juni.