Till Harstad

...var är jag?
Javisstja, jag är på nattåget, på väg till Narvik.
Det är tidigt tidigt. Becksvart i sovkupén. Tåget knarrar.
Vi borde vara nånstans i närheten av Boden.
I kupén bredvid min är det någon som spelar gitarr och sjunger precis som Jakob Hellman,
han verkar försöka trösta ett barn som gråter.
Aha, det var därför jag vaknade.
Det visar sig, när jag klivit upp, klätt på mig och gått ut i korridoren, att det ÄR Jakob Hellman som tröstar sitt barn i kupén bredvid.
Inte klokt egentligen, på mina resor till och från Nordnorge har jag snart varit resegranne med samtliga kända norrbottningar; Börje Salming, Jakob Hellman...ok det finns några till, men vilka är oddsen?
Högre än man tror tydligen.

Jakob med familj kliver av i Murjek och den 20 timmar långa tågresan går in i sin sista och vackraste fas.
Fjäll, fjord, hav.
I Narvik står gamle pålle och väntar troget på mig. Jag kör upp till Harstad i skymning och snöväder, och kommer fram exakt ett dygn efter att jag lämnade hemmet i Stockholm.

Att komma fram till en stad som Harstad, efter alla mil genom mörker och ödemarker, är en märklig upplevelse, en chock.
Denna lilla ö av elektriskt ljus och mänsklig överlevnad, omgiven av enorma fjällmassiv och ett mörkt Ishav.
Där på ett ställe mitt inne bland elljusen hittar jag ett hotell som har en liten lapp bakom disken med mitt namn på, och dagens datum.
Vad är oddsen för det egentligen?