Hon spelar med en speciell frisk glöd som ger mitt gamla, nästan utslitna, arr för violin och cello på Cole Porter's "Night and Day" nytt liv.
Här uppe är "Night" respektive "Day" inte 12 timmar långa, de är 6 månader.
I salen intill repar en hel symfoniorkester något grandiost artonhundratalsverk. Det känns återigen väldigt märkligt;
här, vid världens ände. här, där man förr i världen trodde att man åkte "över kanten" om man åkte båt lite för långt ut, sitter en symfoniorkester och repeterar.
Det visar sig vara NOSO, Nordnorsk Symfoniorkester.
Det är en ny dyr skapelse häruppe, det är ett stycke centraleuropeiskt kulturarv mitt i Sapmí.
Är det galenskap eller globalisering?
Det är festival i stan. Ilios heter den, man firar att ljuset kommer tillbaka efter "mörkertiden".
Man ser framför sig hur hela stans befolkning går ut klockan fem i tolv på dagen, ställer sig i en stor klunga vänd åt fjällen i söder. Någon spelar ett nytt verk på saxofon tillägnat solen, solen tittar upp och det kommer ett samfällt aaaah från klungan. Sedan går alla till jobbet igen.
Men nja, så går inte Ilios-festivalen till.
På kvällen går jag till bilhallen Johnsen Bil A/S och hör Forsvarets Musikkorps spela nykomponerad blåsorkestermusik iförda uniformer.
Det där var så konstigt så jag tar det en gång till:
På kvällen går jag till bilhallen Johnsen Bil A/S och hör Forsvarets Musikkorps spela nykomponerad blåsorkestermusik iförda uniformer.
Det känns lite som att åka till Amazonas, och där i djungeln hitta en heminredningsbutik, där ett ishockeylag sitter iklädda rosa sparkdräkter och högläser dikter för kunderna.
Efter konserten, när jag redan är övertygad om att jag måste ätit någon konstig svamp till middag, stöter jag på min sons skolkompis pappa där i bilhallen. Han är både medlem i NOSO och Sveriges Radios orkester, visar det sig.
Det är så otroligt så det kan inte vara påhittat. Det måste vara verklighet.
What's next?
 |
| Konserten i bilhallen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar