Farväl, Vitpudrad Kylig Skönhet

En sen flygavgång till Stockholm idag och ett PERFEKT skidväder avgjorde saken. Det blev ett par timmar i skidbacken ovanför Tromsø, som ett puderdrypande farväl för denna gång.


Dags att dra.
4 av mina viktigaste arbetsredskap; bilen och espressomaskinen samt ett par studiomonitorer, fick komma i Hogne Rundbergs vård till nästa gång. Han är också basist så de är i trygga händer.

Typiskt, att Nordnorge visar sig från en av sina bästa sidor just idag, som blir sista dagen på länge.
Det kommer att vara en annan årstid här när jag kommer tillbaka.
Jag bordar luftfarkosten och sätter kurs mot Huvudstäderna i söder; KaOslo och Fjollträsk.

Nästa blogginlägg? Maj/juni.

Konsert typ 144, Tromsø

etc..
143. Konsert i kombinerade teater- och konsertsalar <400 platser
144. Konsert på galleri, konsthall, eller liknande
etc...

Vi stiger i glamour-graderna för varje dag som går på denna turné.
Vår finalkonsert idag på Tromsø Kunstforening hade en väldigt initierad publik, det verkade som om den bestod enbart av musiker.

Program:
Porter/arr. Henryson: Night & Day för violin och cello
Henryson: Kvartett för violin, viola och två celli
Tanaka: Metal Strings för el-stråkkvartett m . obligat elbas
Henryson: Improvisation på solocello
Reich: Different Trains för stråkkvartett och tape

Det var en vällyckad konsert, som också avslutade vår Tromsø-turné.
Resten av kvällen firade vi på stan, och våra vägar skildes vid midnattstid.
Au revoir Arctimus Strykekvartett!

Runa Bergsmo, Erika Toth, Tørris Koløen Bakke, Pål Solbakk

Konsert typ 353, Tromsø

etc..
351. Konsert på golfklubb med årsomsättning över USD 1M
352. Konsert på golfklubb med årsomsättning under USD 1M
353. Konsert på musikkonservatorium
etc..

Idag hade Arctimuskvartetten och jag konsert på Tromsø musikkonservatorium.
Eftersom en sådan konsert ligger högre i glamour-ranking än den vi gjorde igår, så fick vi veta var konsertlokalen var, och det var  städat på scenen när vi kom. Det fanns en sorts dressing room (som samtidigt var lager för instrument och notställ, men ändå). Det som däremot nästan inte fanns var publik.
:-o

Ingen panik nu, det är ett musikkonservatorium, och därför fullständigt normalt. De unga musikstudenterna har fullt upp med att öva på sina skalor och all övrig tid är de upptagna med att upptäcka det motsatta könet (eller samma kön i vissa fall).
Jag var själv likadan när jag gick på konservatoriet, jag gick nästan inte på en enda konsert under tre år innanför skolans väggar, oavsett vad det var som bjöds.
Men scr..w it, idag gav Erika, Pål, Tørris, Runa och jag själv järnet!

Efter konserten fick kvartettens cellist Runa Berg en privatlektion av mig. Rubriken kunde vara "The cello according to Svante". Vi gick igenom lite specialteknik som jag har utvecklat, samt en del allmänt runt rytmisk improvisation.
"Man lär så länge man har elever" är ett träffande uttryck.

Samtidigt, längre söderut, befriades Egypten från Mubaraks 30-åriga skräckvälde.
Jag kan nästan inte se mig mätt på bilderna från Kairo, folks hysteriska glädje och förvåning.
Det är svårt att föreställa sig hur det måste kännas!
Norge har närmare till den känslan, närmare bestämt 66 år.

Konsert typ 586, Tromsø

Konserternas egen glamour-skala:

1. Privat konsert i Vita Huset för USA:s president

2. Privat konsert för något av de europeiska kungahusen

3. Privat konsert för någon annan gubbe med extremt mycket pengar och makt

4. Madison Square Garden, utsålt

5. Carnegie Hall, utsålt

.......etc..etc....

583. Konsert på sjukhus

584. Konsert på dagis

585. Konsert på ålderdomshem

586. Konsert på högstadiet/gymnasiet (= ungdomsskole/vidaregående)

"Arctimus Strykekvartett + gäst Svante Henryson" gjorde en konsert av typ 586 idag. Intressant upplevelse.

Den låga glamourplaceringen får vissa effekter: till exempel så får man inte någon som helst hjälp med någonting.

Och då menar jag inte limousiner och skålar med M&M:s där alla de bruna har plockats bort, nej jag menar sånt som var konsertlokalen ligger, hur man tänder ljuset, var toaletten är etc.

Kanske får man sig istället en rejäl utskällning av vaktmästaren för att man parkerat bilen i fel ruta.

"Omklädningsrum" eller liknande existerar naturligtvis inte, och det som ska föreställa "scen" är belamrat med smutsiga sladdar och trasiga mikrofonstativ och plaststolar från åttitalet.

För att inte deppa ihop, så måste man hela tiden tänka på publiken.

Den här publiken är ju en av de mest receptiva som finns. Människor som precis håller på att bli vuxna. Som har barnets öppenhet kvar, men samtidigt börjat få den vuxnes alla referenser och insikter.

Jag kommer själv ihåg några konsertbesök i 14-15-årsåldern, som ändrade mitt liv för alltid!

Efter konserten kom en tonåring fram till mig och sa: "You made my day".

Jag tackade och tänkte "Well, you just made mine".

Nästa Tromsø

Efter en god natts sömn var det bara att börja packa och studera kartan.
Först var det Narvik, sedan Harstad.
Nästa nordnorska stad på tur är Tromsø.

Det blev en fem timmar lång bilfärd norrut mellan fantastiska fjäll och fjordar, genom kompakta snöfall och gnistrande solsken.
Ett Nordnorge-äventyr såsom jag föreställde mig det innan jag kom hit upp; vilt, vackert, varierande hela tiden.
Framme i Tromsø i skymningen. Där föll snön i en mängd och på ett sätt som bara inte finns söder om Polcirkeln:

Äntligen färdig!

Att komma som gäst på det här sättet, till stråkkvartetter och kammarensembler, är mycket speciellt.
Det är inte de vanliga rollerna som gäller.
Denna gång är min roll inte solistens; som ska vara i fokus hela tiden, och aldrig göra avkall på sitt personliga uttryck.
Min roll är inte heller kompmusikerns; som ska understödja utan att stjäla fokus, och som måste vara beredd att kompromissa med sin egen smak.

Nej, det här är något speciellt, Jag skulle väl säga att min roll är att "störa men inte förstöra"
(= forstyrre men ikke ødelegge) ..
Kreativt givande och tagande. Respektfullt men ärligt.
Det är egentligen en hyperkänslig balansgång som kräver en stor portion social begåvning.

Hmm...den "arbetsbeskrivningen" stämmer ju in på en annan aktivitet:
den att vara människa.
Att vara gäst en stund på den här planeten.

Harstad skole

...punkt...streck..nej ett fiss....en oktav upp. streck..mezzoforte..och.. Äntligen färdig!!!
Idag avslutade jag äntligen ett halvårs arbete med ett stort verk för stråkorkester, elcello och steel pans, som har fått namnet "Amorphicon".
Framöver kommer jag att ha mer tid och kreativ energi för projekt A.I.R.Nordnorge.
"Amorphicon" har ju hela tiden funnits där och pockat på "du måste arbeta mer med mig", "glöm inte bort mig, jag måste bli färdig".
Uruppförandet sker om lite drygt en månad i Sverige, så nu måste jag börja öva på stycket också, "glöm inte bort mig, att öva på mig också".
Så är det att vara komponist och musiker.

Inatt kommer jag att sova gott.

10 minuter och 1,00001 sekunder film

En dag av vanligt hårt arbete. Mer "verkstad" än "snack".
En typ av dag som våra liv ju innehåller ganska många av, men som bara är ett 1-sekunds-klipp i den klassiska Hollywood-filmen om "den långa vägen till att vår missförstådde hjälte, efter det förnedrande nederlaget i början, får revansch, prinsessan och halva kungariket i slutscenen".

Först repeterade stråkkvartetten Arctimus och jag inför veckans turné till Tromsø.
"Kvartett för violin, viola och två celli" och Karen Tanaka´s "Metal Strings".
Jag har aldrig förut spelat akustisk hårdrockcello med plektrum, men nu är det "been there, done that".

Därefter prövade basklarinettisten Håvard Lund och jag lite duospel.
Cello + basklarinett = mums!!

Sedan ett par timmars jobb med färdigskrivning av stämmor till ett nytt verk; legatobågar och prickar och sånt
(gör sig extremt dåligt på film, upptar 0,00001 sekunder i filmen om vår missförstådde hjälte).

Avslutningen på dagen blev mer snack än verkstad (för mig iallafall), men ett väldigt trevligt snack mellan väldigt goda tuggor klippfisk. Håvard Lund var värd och kock. Stora frågor avhandlades.
Motsvarar ett rejält 10-minuters avsnitt i filmen. Mycket närbilder, välskriven dialog som fördjupar karaktärerna.

Sámi álbmotbeaivi

Den samiska flaggan

Jag tyckte det var passande att ta ledigt idag, för det är både söndag och Samernas nationaldag, Sámi álbmotbeaivi på nordsamiska.
Jag känner inga samer i Harstad, men försökte fira på något sätt iallafall. Åt renfilé tll söndagsbrunch och skrev några gratulations-SMS till samiska bekanta som jag har numret till. Man gör sitt bästa..

Jag ska inte skriva så mycket mer på svenska en dag som denna. Det får bli en samisk dikt istället.

Sámi soga lávlla (Samefolkets sång) diktades av Isak Saba 1906 och utgör texten till samernas nationalsång.
Där finns en del ord som "Hell,var hälsad" och "övervunno" på sedvanligt nationalsångsmanér, men den är också, ovanligt nog, en lovsång till att folk ska ta det lite lugnt:
"Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet ibland Lapplands lugna ätt."
Här kommer texten, först på nordsamiska, sen på svenska.


Guhkkin davvin Dávggáid vuolde
sabmá suolggai Sámieanan.
Duottar leabbá duoddar duohkin,
jávri seabbá jávrri lahka.
čohkat čilggin, čorut čearuin
allanaddet almmi vuostái.
Šávvet jogat, šuvvet vuovddit,
cáhket ceakko stállenjárggat.
máraideaddji mearaide.

Dálvit dáppe buolašbiekkat,
muohtaborggat meariheamit.

Sámisohka sieluin mielain
eahccá datte eatnamiiddis:
Mátkálažžii mánuheabit,
giđđudeaddji guovssahasat, -
ruoškkas, ruovggas rođuin gullo,
juhca jávrriin, jalgadasain,
geresskálla máđiid miel.

Ja go geassebeaivváš gollut
mehciid, mearaid, mearragáttiid,
golli siste guollebivdit
suilot mearain, suilot jávrriin.
Gollin čuvget čáhcelottit,
silban šovvot sámieanut,
šelgot čuoimmit, šleđgot áirrut,
luitet olbmát lávllodemiin
geavgŋáid, guoikkaid, goatniliid.

Sámieatnan sohkagoddi –
dat lea gierdan doddjokeahttá
goddi čuđiid, garrogávppiid,
viehkes vearrevearroválddiid.
Dearvva dutnje, sitkes sohka!
Dearvva dutnje, ráfi ruohtas!
Eai leat doarut dorrojuvvon,
eai leat vieljain varat vardán
sámi siivo soga sis.

Máttarádját mis leat dovle
vuoitán vearredahkkiid badjel.
Vuostálastot, vieljat, miige
sitkatvuođain soardiideamet!
Beaivvi bártniid nana nálli!
Eai du vuoitte vašálaččat,
jos fal gáhttet gollegielat,
muittát máttarmáttuid sáni:
Sámieatnan sámiide!

Nordvart genom Karlavagnen
ser du Samelandet skymta:
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna,
sjöar sträcka sig vid sjöar,
bergens branter, fjällens toppar
höja sig mot själva himlen,
bäckar brusa,
skogar susa,
tvärbrant stupa stålgrå uddar strävande mot stormigt hav.

Frosten härjar här om vintern,
yrsnön vräks av vilda vindar,
ändock älskar sameätten
denna jord av allt sitt hjärta:
Månens ljus en färdman fägnar,
flygga norrskensflammor fladdra,
klövkäpp, rengrymt hörs bland snåren,
ut på insjön, över slätten,
slamrar släden vägen fram.

Och när sommarns sol förgyller skogen,
havet, havets stränder,
guldomglänsta fiskefartyg vaggas utav vågor,
gullhamn får var vattenfågel,
strömmarna som silver glittra,
åror blänka,
stakar blixtra,
under sång ses männen styra utför eda,
fors och fall.

Lapplands släkte,
sameätten,
obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder,
slemma köpmän,
sluga skattekrävarskaror.
Hell, var hälsat, sega släkte!
Hell dig fridens rot och fäste!
Krigisk fejd har aldrig flammat,
aldrig spilldes brödrablodet ibland Lapplands lugna ätt.

Våra fäder övervunno
vrånga våldsmän fordomtima,
bröder låt oss likaledes strida
segt emot förtrycket!
Solens söner starka släkte!
Dig kan ingen ovän kuva,
blott ditt väna språk du vårdar,
minnes forntidsfädrens maning:
Sameland åt samerna!

Konsert på buss och galleri

Hur många elefanter får plats i en folkvagn?

Går det att hålla en solocellokonsert ombord på en buss?

Den sista frågan fick sitt svar idag, ett tveklöst (n)ja!

"Kulturbussen" stod parkerad på torget i Harstad, och inuti den höll jag en kort men intensiv konsert, komplett med hemliga gästen Erika Toth. 

För övrigt slog jag ett personligt rekord i storlek på dressing room.

Inte så hög glamourfaktor men vi som är norrifrån bryr oss inte om sånt tjafs, eller hur?

"Konserten är slut, avstigning för samtliga!"

Därefter knallade jag över torget till Galleri Nordnorge och var "one-man opening act" till Steve Reichs verk "Different Trains". 

Verket framfördes av Arctimus Strykekvartett, och en koreografi dansades av Julia Planterhaug på ett gripande sätt.
Jag försåg publiken med ett rejält förspel. Jag använde mest händerna.

Denna spännande uppgift fick en särskild känsla för mig eftersom jag träffade Steve Reich personligen förra veckan i Stockholm, där vi framförde hans rockbands-kvintett "2x5" på Konserthuset. Han är en trevlig prick, a nice prick as we say in Sweden.

Efter konserten stog jag och sålde min egen alldeles nya skiva, och det var riktigt kul, för det var 10 år sedan sist, och det rör sig denna gång om ett duosamarbete med pianisten Ketil Bjørnstad.

"Night Song" är producerad av Manfred Eicher, inspelad av Jan-Erik Kongshaug i Rainbow Studios och utgiven på ECM Records.

Detta innebär att en 30+ år gammal dröm nu har gått i uppfyllelse för mig.
En dröm jag haft ända sedan jag var gymnasist (norsk: videregående) och låg i sängen i mörkret och lyssnade på Keith Jarrett, Jan Garbarek, Chick Corea och alla de andra som gav ut skivor på det Magiska Skivbolaget producerade av den Magiske Producenten i den Magiska Studion med den Magiske Ljudteknikern.

Att vara en simpel skivförsäljare har aldrig varit roligare. Både norsk och svensk "roligare".

Captain Credible

Jag har ett problem ibland.
Jag hatar musik
! ?
Iallafall somliga dagar..
Speciellt min egen musik..
Det var en sån dag idag.
Yrkessjukdom?

Men så gick jag på konsert, igen.
Som vanligt så ställde jag mig så nära utgången som möjligt för att kunna göra en snabb sorti när jag börjar hata musiken.
Men till min egen stora förvåning så drogs jag istället närmare scenen och stod kvar hela konserten1
Unheard of!

Vem är Captain Credible?
En lite flaska engelskt laxermedel till ett förstoppat musikliv.
Jag vet inte riktigt.
Se www.captaincredible.com och/eller youtube, men framförallt, gå på konsert om du får chansen.

Nu hatar jag inte längre (all) musik och Captain Credible har fått ännu ett fan.

Konsert

Osannolika upplevelser

Dagen börjar med en rivstart. Repetition på duo med ungersk-nordnorska violinisten Erika Toth.
Hon spelar med en speciell frisk glöd som ger mitt gamla, nästan utslitna, arr för violin och cello på Cole Porter's "Night and Day" nytt liv.
Här uppe är "Night" respektive "Day" inte 12 timmar långa, de är 6 månader.

I salen intill repar en hel symfoniorkester något grandiost artonhundratalsverk. Det känns återigen väldigt märkligt;
här, vid världens ände. här, där man förr i världen trodde att man åkte "över kanten" om man åkte båt lite för långt ut, sitter en symfoniorkester och repeterar.
Det visar sig vara NOSO, Nordnorsk Symfoniorkester.
Det är en ny dyr skapelse häruppe, det är ett stycke centraleuropeiskt kulturarv mitt i Sapmí.
Är det galenskap eller globalisering?


Det är festival i stan. Ilios heter den, man firar att ljuset kommer tillbaka efter "mörkertiden".
Man ser framför sig hur hela stans befolkning går ut klockan fem i tolv på dagen, ställer sig i en stor klunga vänd åt fjällen i söder. Någon spelar ett nytt verk på saxofon tillägnat solen, solen tittar upp och det kommer ett samfällt aaaah från klungan. Sedan går alla till jobbet igen.

Men nja, så går inte Ilios-festivalen till.
På kvällen går jag till bilhallen Johnsen Bil A/S och hör Forsvarets Musikkorps spela nykomponerad blåsorkestermusik iförda uniformer.
Det där var så konstigt så jag tar det en gång till:
På kvällen går jag till bilhallen Johnsen Bil A/S och hör Forsvarets Musikkorps spela nykomponerad blåsorkestermusik iförda uniformer.

Det känns lite som att åka till Amazonas, och där i djungeln hitta en heminredningsbutik, där ett ishockeylag sitter iklädda rosa sparkdräkter och högläser dikter för kunderna.

Efter konserten, när jag redan är övertygad om att jag måste ätit någon konstig svamp till middag, stöter jag på min sons skolkompis pappa där i bilhallen. Han är både medlem i NOSO och Sveriges Radios orkester, visar det sig.

Det är så otroligt så det kan inte vara påhittat. Det måste vara verklighet.
What's next?

Konserten i bilhallen

Till Harstad

...var är jag?
Javisstja, jag är på nattåget, på väg till Narvik.
Det är tidigt tidigt. Becksvart i sovkupén. Tåget knarrar.
Vi borde vara nånstans i närheten av Boden.
I kupén bredvid min är det någon som spelar gitarr och sjunger precis som Jakob Hellman,
han verkar försöka trösta ett barn som gråter.
Aha, det var därför jag vaknade.
Det visar sig, när jag klivit upp, klätt på mig och gått ut i korridoren, att det ÄR Jakob Hellman som tröstar sitt barn i kupén bredvid.
Inte klokt egentligen, på mina resor till och från Nordnorge har jag snart varit resegranne med samtliga kända norrbottningar; Börje Salming, Jakob Hellman...ok det finns några till, men vilka är oddsen?
Högre än man tror tydligen.

Jakob med familj kliver av i Murjek och den 20 timmar långa tågresan går in i sin sista och vackraste fas.
Fjäll, fjord, hav.
I Narvik står gamle pålle och väntar troget på mig. Jag kör upp till Harstad i skymning och snöväder, och kommer fram exakt ett dygn efter att jag lämnade hemmet i Stockholm.

Att komma fram till en stad som Harstad, efter alla mil genom mörker och ödemarker, är en märklig upplevelse, en chock.
Denna lilla ö av elektriskt ljus och mänsklig överlevnad, omgiven av enorma fjällmassiv och ett mörkt Ishav.
Där på ett ställe mitt inne bland elljusen hittar jag ett hotell som har en liten lapp bakom disken med mitt namn på, och dagens datum.
Vad är oddsen för det egentligen?