Umeå-Stockholm. UPPDRAG SLUTFÖRT

Jag vaknar tidigt på min allra sista dag som Nordnorges Artist in Residence.
Sätter mig i bilen i gryningen och ställer in siktet på Stockholm där nere i söder.
Skogarna svischar förbi medan jag försöker sammanfatta mina två år.
Jag tänker på mina 17 resor till Nordnorge.
De 193 dagarna i tjänst som "A.i.R.".
De 4 större verken som jag komponerade däruppe.
De 30 konserterna jag gav.
De 200 musikerna och sångarna jag arbetade med. 5-åringar, 85-åringar, superproffs, superamatörer.
De 1500 milen jag körde i min röda Subaru.

Men jag tänker också på den mänskliga godhet jag mött, och de strömmar av kärlek jag känt.
JAg kommer aldrig att glömma glädjen den 21:a juli 2011. Eller sorgen den 22:a.

Jag ser en bild för mitt inre öga.
Bilden av Berg - Himmel - Hav, ständigt närvarande i Nordnorge.
Men vänta nu.. det finns inga människor i den bilden...
Det säger en del om var jag varit nånstans. För trots alla människor jag mött i nordnorska städer och byar, så är detta bilden som blir kvar.
Berg - Himmel - Hav.

Häruppe är Natur större än Kultur.
Så det är inte så konstigt att en Artist-in-Residence känt sig ganska liten i sin röda Subaru.
Som en austronaut i en liten rymdfarkost, drivande genom det stora alltet.

Jag måste få avsluta med slutrepliken ur en av mina favoritfilmer:

Ripley: Final report of the commercial starship Nostromo, third officer reporting. The other members of the crew, Kane, Lambert, Parker, Brett, Ash and Captain Dallas, are dead. Cargo and ship destroyed. I should reach the frontier in about six weeks. With a little luck, the network will pick me up. This is Ripley, last survivor of the Nostromo, signing off.
[to Jonesy the cat] 
Ripley: Come on, cat. 

Svante: Slutrapport från tjänstefarkosten Subaru RAR 439, Artistens rapport. De övriga medverkande i projektet, Musikk i Finnmark, Musikk i Troms, Musikk i Nordland, Liv Rundberg och hennes körer, Mette Dyrnes och hennes körer, samt all publik, är kvar däruppe. Mina konserter är slut och applåderna har tystnat. Jag borde nå storstaden om sex timmar. Med lite tur står middagen på bordet när jag kommer hem. Detta är Svante, Nordnorges sista Artist-in-Residence, som loggar ut.
(till Subarun)
Svante: Kom igen nu, bilen.

Hemavan-Umeå.

Äntligen en hotellfrukost i min stil, tänker jag när jag scannar den lilla men perfekta buffén på Hemavan fjällcenter. Har CIA tagit reda på vad jag äter till frukost och vilka hotell jag ska bo på?
Nej, jag är helt enkelt i Västerbotten.

Sedan följer sex timmar drivande nerför E12 längs Umeälven. A smooth drive.
Höstfärgerna på björkarna.
En buddistisk fika i Lycksele.
De gamla bönehusen i byarna.

Driver ända in till Umeå centrum innan bilen fastnar på en bakgård. Jag hoppar ur och bänkar mig på Nya Konditoriet.

NK alltså.
NK är det klassiska kondiset mot vilket jag mäter alla andra kondis runt om i världen. Namnet Nya Konditoriet är motsägelsefullt; trappan upp till kondiset är numera alldeles nednött. Inte så konstigt kanske, om det inte vore så att den är gjord av marmor.
Tillbringar 3 timmar där. Hälsar på olika gamla bekanta som kommit upp på en lördagsfika. Har planeringsmöte med Elisabeth Holm och Eric Johannesson från Umeå Kammarmusikförening. Ger en intervju med Erica Sjöström från Västerbottens-Kuriren. UK och VK på NK.

Sedan stolpar jag koffeinhög ut till bilen och tar en runda till barndomskvarteren innan jag tar kväll.

Höstdagjämning, och jag är i Umeå.
Något är alldeles rätt, som ett vattenpass.

Hadseløya-Hemavan. Ka-Klonk.

Packar bilen i gryningen och kör dagens första etapp till Lødingen-färjan.

Jag är lätt om hjärtat efter gårdagens två stora avslut: triostycket och avskedskonserten.

Det är dag 1 av 3 resdagar: Hadseløy-Hemavan.

När jag kör av färjan har jag sex timmar till framför mig.

Jag lyssnar på ljudbok, min svåger Peters nya roman

I Fauske stöter jag på ett järnvägsspår. Vad skönt.

Blanka järnvägsspår är så trygga, det är så mycket civilisation, ännu mer så än asfaltvägar.

Man ser järnvägsnätet framför sig, så lättförståeligt.

Efter en stunds körande uppe på trädgränsen kommer jag ner till Polcirkeln.

Det känns konstigt, som att gå ut ur ett rum och in i ett nytt.e

En definitiv gräns som passeras.

Nu är jag på Nordkalotten, och nnnnnu! är jag inte det längre.

Kommer ner från kalfjället till Mo i Rana efter ett par timmar.

Där ser jag en pil med "Umeå 473".

Ka-Klonk.

Något ramlar ner inom mig.

Umeå Umeå, min barndoms stad Umeå. 

När jag svänger vänster i rondellen andas jag med ens lättare.

Naturen ser vänligare ut. Den känns bekant på något diffust sätt. Stilen på björkarna, på sjöarna.

Det blir än starkare när jag passerar gränsen och kör in i Sverige.

Så fånigt, eller?

Kommer fra till Hemavan och checkar in på Fjällcentret.

Ölen i baren smakar....ja som en kall öl smakar efter åtta timmars bilkörning.

Det står "belönings-öl" på menyn.

Avskedskonsert på Sortland Jazzfestival

Konsertdag idag.
Men jag har inte tid att tänka på det förrän efter lunch.
Måste jobba med det nya triostycket först.
Jobbar mellan 9 och 13, och jag är KLAR och trycker på MAKE PDF och SEND och noterna är redan framme hos Mats Bergström och Cecilia Zilliacus.
Hurra!!!
"3X3" blev titeln och de tre satserna heter "Cecilia", "Mats" och "Svante".

Ingen tid att fira.
Bara att packa ihop cellon och ila iväg upp till Sortland, där jag träffar Ketil B. som kommit från Oslo för att spela med mig på Jazzfestivalen.

Det är min sista konsert som Artist in Residence.
Vår konsert är förlagd till den fina gamla femtitalsbion Sortland Kino, och flygeln är en alldeles nyinköpt Steinway C, en stor investering för en liten kommun i norr.
Publiken är stor.
När jag går in på¨scenen känner jag mig helt trygg, som att jag är bland vänner.

Min nya cello spinner som en katt.
Jag håller ett litet tal om cellon, som jag köpte helt oförhappandes i somras.
Det är en stor händelse i en cellist liv, att byta instrument.
Lite som att skilja sig från sin fru/man för att man har hittat en annan.
Jag skämtar lite om att min "nya fru" faktiskt är äldre än min förra, sisådär en hundra år.
Publiken är med på noterna.

Ketil har pianosolo. Han trycker pedalen i botten och blåser ren den nya fina flygeln.
Jag sitter på scenen och lyssnar. Då kommer jag på att jag har glömt ta med mig cellostämman till nästa stycke.
Gulp.
Vi har inte spelat det sedan förra året.
Gulp.
Jag försöker plocka fram stycket ur minnet, men det är stört omöjligt när Ketil spelar på för fullt med en helt annan musik.
Det känns som att jag inte har någon aning om hur stycket låter.
Gulp.
Jag vet att Ketil kommer att börja spela introt direkt, utan någon paus före.
Vad ska jag göra? Ställa mig upp och säga som det är, att jag inte har några noter?
Jag beslutar mig för att chansa.
Det får gå som det går.
Ketil spelar introt, och då kommer jag ihåg mina första toner.
Det blir en spännande upplevelse att upptäcka stycket allteftersom vi spelar det.
Som att köra i tät dimma och se landskapet uppstå alldeles framför en hela tiden.
Borde göra så här oftare.

Publiken är alldeles galen.
Innan extranumret så passar jag på att ta upp kulturchefen Mona Dahl på scenen, för att inför alla dessa vittnen betala min ett år gamla hyresskuld till Sortland kommun på 1500 kr.
Sedan tar jag upp körledaren Mette Dyrnes som får en packe överblivna och signerade konsertprogram från "Vidderna Inom Mig" att dela ut till körsångarna som var med då. Sitter bra på kylskåp runt om i Sortland.

Jag säger "på återseende Sortland" och vi avslutar med Ketils hitlåt "Sommernatt ved fjorden".
Blir sentimental.

Svantes avskjed

Mitt tvååriga uppdrag är slutfört.
Nu är det bara den långa vägen tillbaka till Stockholm.

September äger

En till dag på Hadseløya av hårt envist jobbande.
Måste måste!

Solen gassar.
Jag kan nu slå fast att september är favoritmånaden i Nordnorge.
Tre septembrar i rad har varit helt fantastiska vädermässigt.
2011 i Skibotn, 2012 i Bø, 2013 på Hadseløy.

Att sitta på altanen i solen och raka sig noggrant med hyvel och vattenskål. Med den raka horisontlinjen bakom spegeln.
Aaaah.

Blixtvisit i Bodø

Flyger över till Bodø från världens smidigaste och gulligaste flygplats Stokmarknes.
Med de betande fåren vid landningsbanan vid fjorden.
Där man checkar in utan att visa ett ID en gång.
T.o.m. att säga sitt namn är överkurs.
Mitt uttal av ordet "hej" räcker. "Du må være Svante, ikke sant."

Ordet "livskvalité" hade man lätt kunnat använda, innan flyget blev klimatbov nr 1.
Nu skäms man lite lite grann varje gång man checkar in.

Träffar först André och Arnfinn från Musikkfestuken för att prata om kommande konserter.
Det finns ett post-Artist-in-Residence-liv för mig i Nordnorge, det är glädjande.

Sedan raskt vidare till Kulturhuset för att skaka hand och prova ut basförstärkare inför kommande gästspel. Kulturhuset fick bakläxa, basförstärkaren var alltför klen.

Sedan var det bara att promenera bort till flygplatsen, gå ombord på planet, och flyga tillbaka över Lofoten till de betande fåren vid fjorden.

Att spela eget

Dagen ligger öppen och tom, färdig att fyllas.

Idag ska jag jobba hårt och envist, bestämmer jag mig för.

Ligger efter med en komposition för violin, cello och gitarr som ska uruppföras om tolv dagar!

Tur att Cecilia Zilliacus och Mats Bergström är så otroligt duktiga OCH snälla.

Men den bara måste bli klar.

Och så har jag konsert med pianisten Ketil Bjørnstad på torsdag.

Och så måste jag öva på min Cellokonsert nr. 2 och Elbaskonsert, som jag ska spela i oktober.

Måste. Måste.

I det här läget är det skönt att ha en dag eller två helt för sig själv.

Det där med att jag mest spelar musik som jag själv har skrivit..

Vissa låter påskina att det är "lättare" att spela eget än att tolka andras kompositioner.

Det gör mig sur.

OK, jag kan välja andra toner om de inte passar mig.
Men av all den repertoar jag har spelat, andras och egna stycken, så är mina egna stycken klart svårast. 

Och att man kan ändra i styckena gör att man aldrig lär sig dom helt. Man tänker oavbrutet på om man borde ha skrivit si eller så, så till den grad att man knappt kan koncentrera sig på att sätta fingrarna på rätt ställe.

Man bestämmer sig aldrig, det är alltid "work in progress".

Skulle man ändå bli nöjd med själva spelet, så är man förmodligen missnöjd med kompositionen. Och vice versa.

Men det är det värt.

Jag skulle inte vilja byta.