Bröderna R, dag 2

Trött morgon. På'n igen.
Vi kör lite längre idag, tre timmars hårt arbete.
Det är mycket musik som ska gås igenom. Många olika stilar i ett och samma verk.
Modern jazz, klassisk orkestermusik, rock, flum, blues. Inte så mycket latin, men något som liknar disco.
Bröderna är musikaliska människor, något som gör att saker och ting känns i luften, och påverkar också mig. Jag gör ändringar i partituret, inspirerad av Hognes och Hermans "vibe".
Musiker-brödrapar som groovar tillsammans är coolt och speciellt. Bröderna Montgomery, Brecker, Johnson, Young, Van Halen, Lindvall, Johansson etc. etc. Och nu Rundberg.
Kommer du på fler?

Herman - Hogne. Kan de vara syskon ? :-)

På kvällen känner jag en intensiv längtan efter att gå på bio.
Det är en grej jag brukar göra när jag är ensam i främmande städer, gå på bio.
Utom i Tyskland och alla de andra länderna som dubbar sina filmer. Usch!
Det är nåt visst med det stora mörka rummet med den jättelika bioduken och de stora högtalarna som pumpar ut bas. Man försvinner för ett tag.
Och konceptet är tryggt, det är sig lika var man än är i världen.
Man kryper in i en grotta och får sig en berättelse till livs, om stora och små ting.

Det känns igen..när jag tänker på det så är biosalongen liksom min kyrka.
En kringresande ateistisk musiker behöver också sin sjömanskyrka.

Bröderna Rundberg

Det börjar bli en vana nu, att börja dagen med ett par timmars bilkörning.
Idag var det Tromsø som var målet, de 15 milen känns knappt alls.
Det har mycket att göra med fenomet Ljudbok. Jag lyssnar på P-O Enqvists egen inläsning av sin bok "Ett annat liv" och sitter och skrattar högt, LOL:ar, i bilen när denna västerbottniske författare får till sina klockrena dråpligheter.
Jag känner mig befrändad med P-O, jag är också en västerbottning som numera bor på Södermalm.
Vi är perifera bekanta genom en mina systrar, och brukar stöta på varandra på söder när han är ute och går med sin hund, och jag är ute går med min låtsashund.

I Tromsø har jag satt av tid för en ordentlig måltid, som den svensk jag är.
Sedan möter jag bröderna Hogne och Herman, två av de fem eminenta musikersyskonen ur klanen Rundberg ifrån Kåfjord. Dom bor, liksom de andra syskonen, i Tromsø.
Det blir en första genomgång av elbas- och trum-stämmorna till "Vidderna inom mig".
Vi tre läser noter, provar varianter, och workshoppar koncentrerat i dryga två timmar i en källar-replokal av klassiskt rockbands-snitt.

Hogne och Herman närmar sig materialet på det "rockiga" sättet. Det är ett sunt sätt att närma sig musik tycker jag. Man har liksom helhetslyssnandet påslaget redan från början. Det arbetssättet är annorlunda än det traditionella "klassiska" orkesterspelandet, som är mer effektiviserat, högt uppdrivet arbetstempo, kanske på bekostnad av just "helhetslyssnandet". 

Vi går ner på stan på rockklubb efteråt, helt i stil med vårt rep.

De senaste dagarnas bilkörning och arbetstempo känns i kroppen på småtimmarna.

Tromsø halv två på natten, i mulet väder.

Färdig / Färdig.

Färden tillbaka hem går i strålande solsken och blixtrande koffeinabstinens-huvudvärk.
Det finns tyvärr ingen espresso att köpa i Alta innan klockan 10 (det där lät inte snyggt!)

Jag upptäckte att det finns favelor, kåkstäder, på Finnmarksvidderna!
Inte så tättbefolkade dock..

Jag fick putsa ännu ett personligt rekord, det i renar.
Passade på att göra min egen Nils Nilsson Skum-kopia med kameran:

Hitta Hugo

Kortisolnivån på topp. Gasen i botten, pedal to the metal, gick in genom dörren, kastade mig över notskrivningen med en gång.
Snabba beslut så här på mållinjen. Men det brukar fungera, jag tror att den mänskliga hjärnan har en överväxel som läggs i i stressade lägen.
Och det blev färdigt. Hela skiten. Sisådär 200 sidor noter. En dryg timmes musik.
Yes! Nu ska jag fira! Hasta la vista!

Möte i Alta

Idag ska jag till Alta på möte. Det är 25 mil i nordöstlig riktning och jag kommer att slå mitt personliga rekord i nordlighet.
Jag drar tidigt på morgonen och bestämmer mig för att ta det i tre etapper med fikor emellan.
Det är slående många cyklister längs vägen. En del ensamma. Jag kan höra hur de bestämde sig där nere i Tyskland på nyårsafton: "ich habe bestemmt mig. Jag schka zykla till Nordkapp i sommar. Jag bara schka."
Och dessa som jag ser här idag, i sina gula västar, tålmodigt trampande, är alltså den promille som faktiskt gjorde det, på riktigt.
Ett tag kör jag bland moln på högfjället:

Jag hittar världens vackraste kyrkogård, med en utsikt att dö för :-)

notera att gravstenarna är vända utåt!

Jag kör in i Finnmark fylke. 

Landskapet är mer vidsträckt, kargare, mindre av Troms fylkes"1500 bitars pussel-motiv".
Långa mörka horisontlinjer.

I Alta möter jag Musikk i Finnmark-folk. 

Jazzbasisten Marianne Halmrast som kommit ända uppifrån Hammerfest, samt producenten Tor Helge Moen och bratsjisten Tørris från Alta.

Jag har nyligen skrivit på för ett andra år som Artist in Residence i Nordnorge, och vill i god tid presentera en idé för år 2:

en jazzkvartett med besättningen cello-piano-kontrabas-trummor.

Därav detta möte. Vi diskuterar bl.a. pianist och trummis, som inte finns inom LiNN (Landsdelsmusiken i Nord-Norge) just nu, utan måste "tas in".

Tor Helge verkar vara en riktig "do-er". Mina breda idé-penseldrag bryts ner i påtagliga detaljer på nolltid.
När mötet är slut har vi lagt en plan som innefattar studioinspelning, videoinspelning och planer på konserter, bland annat på Svalbard (putsning av personligt nordlighetsrekord igen!).

Hela mötet är ett paradexempel på kraften i korta beslutsvägar.

Dagen avslutas med "Hangover 2" på Alta Bio.

Vi är sex personer utspridda i salongen. Ljudet är otroligt bra och bilden likaså, allt är tipp topp och påkostat.

En bild av Nordnorge.

Söndag

det är söndag. Det känns i luften med en gång man vaknar, eller hur?
Hur kan det göra det?
Det är ett mysterium.
Ett annat mysterium är att jag ofta vaknar några sekunder innan väckarklockan ringer.
Och jag har kollat om det är några knäppningar eller pyttesmå vibrationer som gör att jag vaknar.
Men det är det inte, så det låter sig inte förklaras med annat än "kroppens intelligens".
Kroppen är överlägsen medvetandet i många situationer.

Det är Söndag, och jag vanhelgar söndagen med en massa arbete.
Oro och självförtroende stiger och sjunker och stiger sjunker, som en aktiekurs på börsen.
Jag är människa, helt enkelt.

Ute är det helt stilla.
Jag ringer folk.
Och packar inför morgondagens resa.

laser eller Lars?

Gissa vad jag gör idag?

Jobbar.

(och spelar Riven på iPhone).

Grejen med att skriva stora orkesterverk på dator är att man kan göra vilka ändringar som helst hur sent i planeringen som helst.

Visst låter det bra!

(bra, om man är helt okreativ och fantasilös, eller om ingen någonsin behöver använda noterna vid en given tidpunkt)

Förr i tiden, för sådär 15 år sedan, skrev man oftast för hand, tro det eller ej. 

Ville man ändra någon detalj så kostade det på. 

Man skrev över, kluddade över, ritade pilar, suddade hål i papperet, tipp-exade, rev ut sidor, klippte, tejpade in.

Sedan åkte man iväg med partituret till en stämutskrivare, inte en laser, utan en Lars, tänka sig. 

Jag hann precis med att uppleva den epoken innan den dog ut.

Vad gör Lars nuförtiden? Har han Riven för iPhone?

Midsommarafton

Det är den traditionstyngsta dagen näst efter julafton, och jag lyckas pricka in samtliga tolv dödssynder plus bonus!

1. Jag är ensam.

2-5. Jag har ingen sill, ingen nubbe, ingen färskpotatis, och inga jordgubbar.

6-7. Jag sjunger inga snapsvisor, dansar inte runt stången.

8-9. Jag är inomhus. I Norge.

10-11. jobbar som en galning, och när jag tar paus sitter jag kvar inomhus och spelar dataspel (Riven).
12. Jag saknar inte midsommarafton.

13. som bonus: Det pågår en begravning på den lilla kyrkogården nedanför mitt hus. Det klämtar en ödesmättad klocka och jag ser för för första gången en bilkö i Manndalen:

Begravningstämning.

Gårdagens brandkårsutryckning får mig att rodna för mig själv lite då och då..

Det var ju "Sankt-hans-aften" igår! 

Den bleka norska midsommarafton-kusinen, som knappt ens märks...

det bara brinner lite här och var på gårdarna :-)

Träffade Liv Rundberg på Olderdalens kultursenter för en kort genomgång av körpartierna i Vidderna.

Fick se Riddu-Riddus festivalaffisch. 

Väldigt fin! men stavningen alltså...
"Henrysson" med två s må vara hänt, det är vardagsmat, 

men "Viddarna innom mig"..

Trösten är att de flesta inte ser, förstår, eller bryr sig..

Midsommarafton. Tur att det finns telefoner.

Brandkåren hallå!

Hemma i Manndalen. Nu är det jobba som gäller.
Inget som stör.

Inget.
Som.
Stör.

Inget.

Ingen.

Hallå?

Är det nån därute?

Jag ringer brandkåren, för när ingenting stör så förstorar man upp grejer som man normalt inte bryr sig så mycket om.
Jag tyckte mig sen en begynnande husbrand nere i byn! men det var falskt alarm.

Inget som stör.
Jobbar hela dagen med verket "Vidderna inom mig" inför Riddu-Riddu-konserten om en månad.
Övar jojkar på cellon.

Hmm. Det skulle vara skönt med något som stör..

Vattenfall på vägen

Vaknar utsvulten.
Det var en lång resdag igår, utan ordentliga måltider.
Men kroppen är obeveklig, detta ska den ta igen!
Kroppen minns frukostbuffén på Ishavshotellet nere vid kajen.
Det är bara för själen att hänga med.

Efter en lyxig dyr långfrukost sågs Inga Juuso och jag på konservatoriet igen, där vi jobbade stenhårt i tre timmar.
Jojk efter jojk gicks igenom och nu händer det grejer! Yes!

Inga Juuso jobbar

Det är dags att köra bil igen...denna gång "hem" till Manndalen.

De 15 milen är välbekanta nu.
När jag kör längs Lyngsfjorden, med tvärbranta fjäll på högra sidan, så bara måste jag veva ner fönstren!
Det är massor av smältvatten i fjällen i år, och de många små vattenfallen sprutar ända ut på körbanan och in i bilen.
Jag blir våt, men med ett leende på läpparna.
Ordet f-r-ä-s-c-h-t får en förnyad mening :-)

Huset känner igen mig när jag kliver in genom dörren.
Kvällen är ljus.

7+7 jojkar för första gången

Vaknar i min sovkupé strax söder om Polcirkeln. Tåget håller på med sitt outgrundliga hållapåande fram och tillbaka vid någon station. Det ska bytas och kopplas och fixas.
Det är årets längsta dag idag och det är lätt att vakna.
Jag börjar jobba direkt; jag skriver jojkar på samiska. Det "får man inte" egentligen, om man är en svensk cellist och tonsättare med endast några få droppar sameblod från 1700-talet i ådrorna.
Men jag gör det ändå.
Dödlinjen (deadline) för detta är om några timmar, då tåget kommer fram till Kiruna. Där ska jag byta till bil och köra i 6 timmar till Tromsø, så då går det inte att skriva något som helst på vare sig papper eller dator.

Puh, som tur var är tåget en och en halv timme försenat. Jag hinner precis få det "färdigt" eller vad man ska kalla det, när tåget rullar in på stationen.
Min trogne vän Mats Dahlberg lämnar över en nyreparerad bil. Jag börjar köra norrut. Jag kör och kör.
Det spöregnar på alla de 40 milen asfalt upp till Tromsø.
Mysigt sentimental lunchpaus på Abisko Turiststation, min familjs stamställe genom många år.
Personalen tror att det dags för årets vecka och börjar leta efter bokningen, men jag säger Tyvärr inte i år! och hastar vidare..

Jag svänger med tjutande däck in framför entrén på Tromsø Musikkonservatorium, där Inga Juuso sitter och väntar.
Vi sätter oss i en lektionssal mitt emot varandra.
Gulp.
Vi börjar med några av Ingas jojkar, från hennes kommande CD. Jag lärde mig dom under bilfärden från Kiruna. Skrev ner dom på en parkeringsplats i Nordkjosbotn.

Det går ganska bra. Ibland hittar vi varandra direkt, ibland haltar det och vi måste stanna och pusta lite och reda ut. Vi går igenom 7 jojkar.
Vi behöver repertoar, för vi ska ha vår första konsert på duo nere i Stockholm om två veckor.

Sedan är det dags för mina bidrag, också 7 till antalet. En "ren" jojk, några melodier utan text, samt ett par recitativ, och några "sångjojkar", ett mellanting mellan jojk och sång.
Inga läser inte noter, så jag sjunger och jojkar på samiska och spelar cello. Lite komiskt ibland, men mina toner flyger långsamt över till Inga där de landar och börjar rota sig trots allt. Där de ska ligga och gro och växa till sig.

Efter två timmar tar vi kväll och var och en åker hem till sitt.
Midnattssolen lyser bakom regnmolnen.
Det är lika lätt att somna denna kväll som det var att vakna i morse.