Just for the hell of it

Vaknar tidigt tidigt. Solen har fastnat där uppe på himlen. Det har inte varit närheten av mörkt eller molnigt sen i måndags då jag kom upp hit.
Jag sticker till favoritcafét och fyller upp halva lokalen, sen bär det iväg till Kiruna och Stockholmståget.

Kapitel 5 lider mot sitt slut. Ett kort men viktigt kapitel. Och njutningsfyllt.
Jag inser att jag nu har träffat och/eller spelat med alla 30 sångare och 17 musiker (utom en cellist) som ska ingå i "Vidderna inom mig", verket som ska framföras på Storscenen på Riddu Riddu-festivalen i sommar.
Det är milt sagt positiva vibbar från samtliga.

Men jag är självklart inte fri från ångest över detta.
Vad exakt är det jag har ångest för? Låt se:
1.Att kören ska få för lite att sjunga - dom är amatörer och hinner inte lära sig så mycket mer stämmor nu.
2.Att stråk-och blås-musikerna ska ha tråkigt - dom är professionella klassiska musiker, konserten är mitt i semestern och professionella klassiska musiker behöver svåra, riktigt svåra noter för att ha kul!
3.Att jojkerskan ska tycka att jag är en kulturimperialist - hon är äkta.
4.Att det ska regna på tvären - det är ett utomhusgig och fiolerna är värda hundratusentals kronor!
5.Att trummor och bas ska överrösta allt - där är mitt öde i ljudteknikernas händer.
6.Att publiken ska missa hela poängen och tycka att det bara är en pretentiös smörja.

Jag inser när jag nu läser listan, att det bara är punkt 1 och 2 som jag kan göra något åt.
Jag brukar tänka på det här intervjusvaret ur Stig Björkmans intervju med Woody Allen:

"Which is the most satisfying part of the film work? It's getting the idea for a film. As the process goes on with making a film, from casting to shooting to editing, it gets worse and worse for me, because I get furher and further away from the idealized perfection of the first idea. When a film is finished, I look at it and I'm disappointed and I dislike it very much, and I think that one year ago, I was sitting in my bedroom and I had this idea for a film that was so beautiful and everything was so great. And then, little by little I wounded it, in writing, in casting, in shooting, in editing, in mixing it, I want to get rid of it. I don't want to see it again. The wonderful part is getting the idea. When you start off with a film, you have such grandiose plans and such high goals and aspirations. And by the time you edit it, you just hope that you can fit it together some way so that you can make it breathe. Just breathe. Making a film is a big struggle. But the fact that there's struggle helps me. I'd rather struggle with films than struggle with other things."

WOODY ALLEN

Ja, jag strugglar hellre med kompositioner än med andra saker :-)

Hmm...hur göra hemresan lite mer spännande?
Jag lovar mig själv att stanna exakt halvvägs till Kiruna och äta min matsäck, oavsett var det är, just for the hell of it.
Nollställer trippmätaren i bilen och kollar avståndet till Kiruna på Google maps. 390 km. 390/2=195.

Jag sitter och jojkar i bilen. Jag har kommit på hur jag kan göra "jojkversioner" av de teman som jag redan skrivit för kören och orkestern.
Det ger en enhetlighet, det förenklar. Det är ofta det som är frågan: "hur uttrycka detta komplexa på enklast möjliga sätt?"
Kan något strykas/kortas/tas om/reduceras/kombineras?
Eftersom det inte går att köra bil och skriva noter samtidigt, så blir det diktafonen som får vara skissblock.

3 korta timmar och många jojkar senare blir det högvinst i trippmätarspelet.
Det blev inte grusplanen utanför Coop i Setermoen.
"Exakt halvvägs" visar sig vara kurvan i fjällbranten 400 meter ovanför Gratangsfjorden!
Herre du min skapare vilken rastplats. Tyvärr, låter sig icke återges på bild.

Andra halvan av resan innehåller bland annat dessa klassiska panikartade Renar!-Hala-fram-kameran!-ögonblick.

Jag vet, det finns bättre bilder på Google. Men jag har tatt dom här. Själv!

I Kiruna tar min klippa Mats Dahlberg över bilen. Detta Nordnorge-projekt skulle bli betydligt svårare att genomföra utan honom. Tack Mats!

Jag kliver på tåget. Det är ett skönt sätt att resa på. Ett frame-of-mind infinner sig på tåget.

Det lustiga är att Nordnorrmännen tycker att tåg är exotiskt! Inte flygplan eller hurtigrutt. Tåg!
Det finns ju inga tåg i Nordnorge, det norska järnvägsnätet tar slut i Bodø. (Narvik är bara en enda station, egentligen en svensk ändstation :) )

Men man måste kisa lite när man tittar sig omkring på tåget för att inte bli deppig. Norrlandstågen är i uselt skick. Det är en skam i dessa miljötider. Tåg borde vara det mest prisvärda och coolaste färdsättet. Där kan vi inte låta marknadskrafterna härja fritt, det funkar inte i längden!

Efter detta brandtal är det bara att säga: au revoir Norvége.
Nästa inlägg kommer den 20:e juni.

Konsert i Tromsø kulturhus

Vaknar tidigt och går till favoritcaféet med endast två sittplatser. Solen skiner, det är precis på gränsen till T-shirt-väder.
På gränsen, bara det blåser till lite så blir det för kallt. Vi är ju trots allt i Tromsø.

På kvällen är det äntligen dags för konsert i Kulturhuset!

Kören "Team Lisa" är publikmagneter, kända från TV, och sjunger en koreograferad grupp-karaoke. Ett par andra lokala band spelar också. Det är mycket feeling.

Det pirrar till.

Generasjonskoret med sina 8 till 80 år gamla medlemmar , och familjen Rundberg och jag begår uruppföranden av mina "Mu Ruoktu Lea Mu Váimmus" och "Vuojan". Jag blir rörd, jag har aldrig hört Generasjonskoret låta bättre i "Mu Ruoktu.." än denna soliga kväll i Tromsø.

Viggo, en av Generasjonskorets äldsta och coolaste medlemmar.

Bröderna Rundberg, som hörde "Vuojan" för första gången i förrgår, sätter hela låten med pondus.

Därefter spelar deras egna band Violet Road ett par låtar.

Violet Road

från vänster Halvard Rundberg, Kjetil Holmstad-Solberg, Håkon Rundberg, Hogne Rundberg, Herman Rundberg

Det är helt fullsatt i salongen denna kväll, och det är bra, för alla biljettintäkter går till Tromsøs barn- och ungdoms-verksamhet för utsatta.
Att vara Artist-in-Residence i Nord-Norge har aldrig känts bättre och meningsfullare än ikväll.
På slutet av konserten får jag till och med sjunga och smådansa med "Team Lisa". Jag måste faktiskt erkänna att det var en riktig god feeling...

Tagen av polisen! Rock'n'roll!

Dagen började uselt med ett SMS från en kompis som meddelar att min facebook-sida blivit hackad. Alla mina FB-vänner har under natten fått veta viktiga saker om mig som t.ex. att "mitt ex stalkar mig" och "jag gillar "I Love sex"" etc etc.

Håhåjaja detta fantastiska inter-nät :(

Tröstar mig med en dubbel espresso från min medhavda espressomaskin.

Kaffe är viktigt såna här morgnar.

Idag är det redan dags att lämna Manndalen för denna gång.

Jag kommer iväg lite för sent, som vanligt. Kör bilen stressat mot Tromsø.

Det är upplagt för dagens andra motgång.

På en 60-väg ligger jag bakom en bil som kör 60. Idag tycker jag det går för långsamt och kör om.

Precis där står en polis med lasermätare.

Jag blir invinkad, och polismannen är snäll och saklig. Han har nog fått stå pall för många människors utbrott genom åren. Jag försöker vara lika snäll och saklig tillbaka när jag får min böteslapp på 2900.

Norska.

Jag ber att få ta en bild till min blogg.

"Ingen problemer" säger han.

Konstapeln alltid lika glad och blid!

Jag kör lagligt hela vägen till Tromsø och det leder till dagens tredje motgång.

missar min soundchecktid på Kulturhuset.

Oj, vad jag kommer att sticka ut hakan nu. En grov generalisering och förolämpning av ett helt folk.

Jag kanske till och med kommer att få kommentarer på inlägget, kors i taket!

Men skyll er själva som sätter dit mig för fortkörning med hjälp av Konstapel Hurtig.

Norrmän äter inte mat.

Men alltså, hur klarar dom sig?

Och dom har samma skenande övervikt / höga medellivslängd som svenskarna.

Men utan att äta mat?

Jag är nästan alltid ensam när jag går på mina restaurangjakter till lunch och middag runt om i Norge. Norrmännen har alltid plötsligt väldigt mycket att stå i just då.

Som att äta småkakor och chips. Eller att sätta dit svenska bilister för fortkörning. Hade norrmännen ätit mat, så hade jag inte varit NOK2900 fattigare idag.

Ni vet den svenska stilen med varm lunch som grundläggs redan i småskolan.

OK, det är inga nyheter; norrmän äter smörgåsar till lunch, typ som ett tidigt eftermiddagsfika.

Eller kanske en "Kvikk-Lunsj", den titeln säger allt.

Så vid fyratiden är dom så hungriga så att dom nästan svimmar.

Och alltid lika förvånat konstaterande "Faen vad sulten jeg er.."

Vad tror ni dom gör då?

Eftermiddagsfikar en gång till!!

Därmed kan den stackars kroppen hållas stången ett par timmar till, till det börjar bli sen kväll, och man kan ta ett litet mysigt öl-fika innan läggdags.

Om man inte är livsnjutare, musiker eller nåt, då äter man ett par blodiga biffar kl.23 precis innan köket stänger.

Kroppen har vid det laget gett upp, så den accepterar vad som helst.

Till och med fortkörningsböter.

Men slutet gott, allting gott.

Allt det usla var bortglömt när vi repade inför morgondagens konsert.

Vi övade på två satser ur mitt nya verk "Vidderna inom mig":

Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus (Mitt hem är i hjärtat) och Vuojan (Kör).

Det blir smygpremiär på dom två imorgon.

Möte i sjöboden

Gjorde en demo idag på en ny låt, "Vuojan" (= "kör", alltså som i "kör bilen").  Mailade iväg en mp3:a till musikerna i Tromsø innan lunch.. Fantastiska inter-nät!

Vi ska testa den redan på fredag på konsert i Tromsø Kulturhus.

 På kvällen gick jag ner till sjöbodarna vid fjorden och hade konsertplaneringsmöte inför sommaren med Christina Hætta ifrån Riddu  Riddu-festivalen, Kai Somby från Sápmi Music, samt Liv Rundberg.

Christina Hætta är en skärpt och kompetent producent, head-huntad ifrån Kautokeino långt bort i Finnmark.

Man känner vidderna inom henne.

Solen sken när jag vandrade hemåt. Det blåste kraftigt från öster, "fra vidda".

Sjöbodarna, en inte så dum plats för ett sammanträde

Bilen får frukost på sängen

Jag sitter och väntar på jojkerskan Inga Juuso. Jag är ensam gäst på Tromsøs minsta men bästa café (enligt mig). Det har två sittplatser. Så när Inga kommer blir det fullsatt..
Perfekt, för vi behöver vara ifred och snacka om våra kommande gig.

Sen bär det iväg till Manndalen. Inte ett moln på himlen och det är så vackert så att det gör ont.

Min bil har vinterdäcken på fortfarande. Det känns konstigt, som att bilen har pjäxor på sig när alla andra går omkring i sandaler. Men sommardäcken är i Kiruna, så det får gå så länge.
Som plåster på såren får min fåfänga bil en bilarnas "frukost på sängen" på macken i Nordkjosbotn med den trevliga personalen. Guldtvätt/avfettning/bensin/olja/spolarvätska/ringtryck/dammsugning/våtservett.
Bilen älskar mig tillbaka och vips är vi i Manndalen.

Jag kan slå mig ner på verandan i solskenet och njuta av solgasset en fantastisk stund.
Men fjället i väster är väldigt högt.  Solen går ner bakom det så "tidigt" som klockan sju och då känner man plötsligt att man är nära Ishavet. In igen.

På kvällen rep med kör igen, denna gång Kåfjordkören, mina gamla vänner. Det var länge sen sist.
Vi provar nya toner som jag skrivit till Ailohas´ord.
När jag åker hem vid tiotiden lyser solen ännu klart över fjorden.
Jag får en vansinnig energi.

Kvällsrep på Trollviks skola

Fjorden vid tiotiden på kvällen

Bodø Blues

Dagen efter.
Någon har bytt Technicolor-filmen mot svartvit VHS.
Jag är ensam i Bodø - ja det finns såklart andra människor i staden, men haja:
utsikten från ett skitigt hotellrumsfönster i Bodø en mulen måndagsförmiddag när resten av turnégänget har flugit hem söderut...den får dig att behöva Ta Till Något.
I mitt fall blir det jobb. Jag går inte ut. Jag hänger över partitursidor, cellosträngar och mailprogram,
och när städerskorna kastar ut mig ut rummet på eftermiddagen åker jag ut till flygplatsen där jag ska vänta i 5 timmar.
Jag försöker muntra upp mig med den vackra utsikten och en Freia Firkløver Melkesjokolade. Jag väljer den med Hasselnøtter, det känns lite extra festligt. Espresson är en "expresso". Jag längtar hem.

Ser ni de vackra fjällen i bakgrunden?

Men jag åker istället norrut, till mitt andra hem.

När kvällsflyget går in för landning i Tromsø så skiner solen över de vita fjälltopparna och livet känns plötsligt lättare att leva. 

Det är payback time för Nordnorge nu vad gäller dagsljus!

Innan läggdags klämmer jag in ett rep med familjen Rundberg och de andra i kören. Vi ska ha en konsert på fredag.

Kapitel 5 börjar. Konsert Bodø

Det var tre år sedan jag var uppe sist. Känns det som alltså, det är egentligen tre månader sedan.
Men min lilla familj har faktiskt hunnit bli tre år äldre, det vill säga alla har fyllt år utom jag. Själv har jag ägnat mig åt jobb. Spelat 27 konserter, varav ett uruppförande; det en timme långa orkesterverket "Amorphicon" som jag slet med i höstas.

Den här gången kom jag upp till Nordnorge lite i smyg, undercover, som medlem i åttamannabandet "The Roadrunners" anförda av den norske gitarrlegenden Terje Rypdal. Vår turné heter "Per Ulv goes electric" och har pågått ett par veckor nu. Vi avslutar ikväll i Bodø.

Det har varit en intensiv turné. Sena kvällar, tidiga avgångar, in- och ut-checkningar.
Att som jag försöka parallelljobba med andra saker på hotellrum, i bussar, flygplan och dressing rooms är svårt på gränsen till omöjligt. Alla som har varit på turné förstår precis vad jag menar.
Ingen konsert har varit den andra lik, så som det ska vara. Det är ett gäng individualister som möts på scenen varje kväll.
Gitarristen Terje Rypdal, trumpetaren Palle Mikkelborg, saxofonisten Olav Dale, violinisten Ola Kvernberg, keyboardisten Ståle Storløkken, basisten Ole Morten Vågan och trummisen Paolo Vinaccia är nu alla mina nya vänner. Liksom det 5 man starka proffsiga crewet.
Bilder tagna av Roar Vestad under konserten i Oslo:

Terje Rypdal

Palle Mikkelborg

Svante Henryson

Paolo Vinaccia

The Roadrunners

Goddbye Roadrunners!
Hello Artist in Residence. Vi ses i morrn.