Sång & Cello

Idag höll jag och min fru Katarina, till vardags sångerska i The Real Group, vår duo-konsert "Sång & Cello" i Skibotn.
Vi höll till på Skibotnsenteret, som är ett ett modernt "sanatorium", ett vackert rehabiliteringshem för hjärt och lungsjuka.
Konserten var gratis, men publiken fick ge ett frivilligt bidrag, och hälften av intäkterna gick till Skibotnsenteret.

En annan del av intäkterna gick till ett par unga barnvakter, som satt hemma hos oss i Manndalen och höll våra barn sällskap. Dottern Siri hade fått hög feber under dagen, så det var nära att konserten skulle bli inställd, och ersättas av en tur till sjukvården i Tromsø.

Den här familjen är lite "traumatiserad" efter att ha upplevt ett nästan-dödsfall, som började med hög feber. Den gången var det sonen Joel, som hade fått bakteriell meningit (hjärnhinneinflammation), och det höll på att gå riktigt riktigt illa. Därav vår extrema inre stress när febern stiger..

Efter en hel del extra bilkörning och ett minimum av förberedelser, blev konserten av till sist.
Den stora, underbara, glada publiken gjorde att denna dag vände över till "plus-sidan", och när vi kom tillbaka hem så hade Siri börjat tillfriskna! Hurra!

Lördag i Manndalen

Familjen har landat

Stor dag idag. 

Siri, Joel och Katarina landade på Tromsø Airport 13.35, och där stod jag och väntade.

På vägen hem stog Lyngsalperna på rad och skröt för oss i solskenet.

och min lilla Stockholms-familj tappade hakorna en efter en.

Nu är antalet Henryson i Kåfjord plötsligt fyrdubblat, och mysigheten i det lilla huset i Manndalen där jag bor är tiodubblad!

På söndag har Katarina och jag konsert i Skibotn, sen ska vi bara "kose oss".

En vecka ska dom vara här.

Tvivel, sopor

Jobbar oförtrutet vidare.

"Jobbar oförtrutet vidare" Det där lät bra.

I verkligheten är det inte så lätt...det är en kamp ibland.
En kamp mot bland annat tvivlet.

I fallet musik är det ett tvivel på tonerna som man frambringar.

Tvivlet är som ett flöte som ligger och guppar i vattnet.

Jus idag är tvivlet fullt synligt, uppe vid ytan.

Det är trist.

Men snart sjunker det ner igen, när man fått ett par nya melodier på kroken..

Stor del av dagen ägnades åt förberedelser inför min familjs ankomst imorgon.

Ringde Kommunens Avfallshantering för att be dom hämta mina sopor.

Väntade mig att få höra nåt i stil med "vänta så ska jag koppla dig vidare" och sedan bli sittande i telefonen i en halvtimme...man är ju van vid Stockholm...

Istället blev svaret:

"Svante Henryson sa du? Är det musikern som ringer?"

Jag blev alldeles överrumplad.

"Ja..det är det"

Sedan gick det på en minut att avtala hämtning av sopor. Han kände till och med till huset jag bor i nu.

Dessutom pratade han svenska med mig, hade bott utanför min födelsestad Umeå i många år!

Vilket praktexempel på det enkla livet på landet...

Suck.

Snart ska man tillbaks till stan igen..

Dagens lunch

Nils Magnus Tornensis

Besökte Nils Magnus Tornensis i Birtavarre idag.

Han är en person med ett mycket starkt uttryck, till exempel är han känd för att han hungerstrejkade nere i Oslo i sin ungdom i protest mot norska statens kraftverksprojekt och allmänna överhöghet i Sápmi.

Och så jojkar han så att håret reser sig på en.

Att få sitta mitt emot honom i hans hem och höra hans jojk..

det finns ett bra uttryck på engelska för den sortens upplevelse: the real thing.

Jag hade med mig både diktafon och kamera, men använde dom aldrig, det kändes bara...fel på något sätt.

Som vanligt får jag tacka den fantastiska Liv Rundberg för att detta möte blev till.

Nästa gång tar jag med mig cellon, så får vi se vad det blir av det.

Men jag tror mer och mer att det är med jojkar som med blommor; man kan avbilda dom, sätta dom i fina vaser och uppsättningar etc. men faktum kvarstår: dom är bäst där dom står.

Jojken är vild.

När man försöker tämja den, pressa in den i ett "modernt" musikaliskt sammanhang så är det lätt att den dör.

Kanske bäst att låta den vara.

Utrotningshotad dag

Vanlig "tråkig" arbetsdag, den sortens dag som man behöver ett (stort) antal av för att få något (stort) gjort.
Det är en utrotningshotad art, den dag-arten..

"Mørketia" (mörkertiden) kommer hit nu. Det är viktigt, i alla fall för mig, att gå ut en timme eller två mitt på dagen för att få ljus!
Problemet är att med nuvarande livsstil, utan barn som ska till skolan, utan fasta arbetstider att passa, så är det precis då jag börjar komma igång..jag får jobba på den saken..

Man är rätt mycket av en växt, trots alla miljoner år av evolution. Man vrider sig mot minsta lilla gnutta solsken för att få energi.
Och det är ändå två månader kvar till den mörkaste dagen.
I'm such a wimp.

All work and no play makes Svante a dull boy

All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no pllay makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svanta dyll boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play makes Svante a dullboy
All work and no play makes Svante a dull boy
All work and NO play makes SVAnta dull boy
all work and no play makes Svante a dull boy
All work and no play m
Förlåt, jag bara skojade :-) Jag hoppas att jag inte skrämde upp någon nu!


Kommentar till tidigare inlägg:
"Hej Svante, vilket spännande stipendium du fått. Ska du vara där i vinter också? Fick lite "the shining"-känsla när jag tänkte på att förväntas vara kreativ i isolation. Lycka till! Hasse S (från flamencoperioden:-))"


Min vistelse häruppe är ju, som tidigare nämnts, "Såsom i himmelen" på riktigt. Ensam manlig musiker flyttar till glesbygd och repeterar med kören etc. etc. Men jag vill helst inte dö på toaletten i lungsot..
En film man ÄNNU MINDRE vill leva "på riktigt" är väl Stanley Kubrick's "The Shining"..


Vänta nu, min familj kommer upp nästa vecka! 
Och det finns ett rum i här huset som jag inte har gått in i ännu och som det står 237 på!
Skojade :-)


Tänk vilken höjdarfilm det skulle kunna bli om man skulle slå ihop de två filmerna. Första halvan "Såsom i himmelen", andra halvan "The Shining". Eller, för att man ska få sova lite bättre, tvärtom?

Från "The Shining"

Easy come, Easy go

Hittade en 100-kronorssedel på marken nere i byn idag.

Gick hem.
Sedan knackade det på ytterdörren, och det var Flyktinghjälpen med bössa som samlade in pengar .

Vad tror ni jag gjorde?

Efter en långsam rosslande morgon jobbade jag med olika versioner av huvudtemat "Vidderna Inom Mig".

En orkestral version, en jazzversion, en fønky versjon..

Samma tema, samma cello, men radikalt olika musik. Tanken är att det ska gå ihop på något sätt.

Behöver jobba med en jojkare för att se om temat kan jojkas på något sätt, eller om jojken ska ha sitt eget tema.

Saffran

Helgdag. Gick till affären.

Och fick syn på något jag aldrig förut skådat.

Det definitiva beviset på att här i Manndalen, här är livet gott och enkelt, 

här i Manndalen litar man på varandra.

Visst, visst, jag har hört det där "i Manndalen man låser inte huset", "man låser inte bilen", "man lämnar cykeln olåst" etc. etc.

Sånt har jag upplevt förut när jag bott på landet.

Men detta.

Detta har jag aldrig varit med om.

Saffranspaket som låg framme på varuhyllan i mataffären.

Utom synhåll från kassan.

Jag menar, det är ju som att ha hög femtilappar liggande framme på hyllan!

Saffranspaket hanteras i typ resten av världen som värdepapper!

Saffran får man fråga efter i kassan när man ska betala (och glömmer det i nio fall av tio, och måste gå tillbaka till affären igen)!

Men inte här.

Vi lever i den bästa världar.

Här i Manndalen.

Forundrings-pakke

Tillbaka till Kåfjord.
Jag ska inte tjata om hur vägen hem såg ut, men kolla här:

Jag fick skynda mig hem för att hinna baka tårtor.

I Djupvik, den nordligaste byn i Kåfjord, var det fullt med folk i skolans aula.
Det samlades in pengar till Flyktinghjälpen. Det var auktion och varieté, kaffe och tårta.
Kåfjordkören sjöng, jag spelade, det börjar bli en vana nu.

Jag bidrog med två tårtor, för det är nämligen min födelsedag idag.
Hela aulan sjöng "Bursdagssangen" för mig..Snyft..

Unge Jens hade fått i uppdrag att vara auktionsförrättare.

Jag hade lämnat in ett exemplar av min gamla solo-CD "Enkidu" till auktionen.

Första, andra, tredje, SÅLD för 400 kronor!

Jag kan inte tänka mig ett noblare öde för den CD:n än att säljas till överpris på en Flyktinghjälpen-auktion.

Det auktionerades även ut ett antal "forundrings-pakker".
Forundrings-pakke. Jag älskar den termen.
Jag vill ha forundrings-pakker.
Det här året i Nordnorge är faktiskt en gigantisk forundrings-pakke.
Helt klart.

Jens med "forundrings-pakke"

Toner fra Nord-Troms & Samisk gudstjänst

Dag 2 i Tromsø: ett praktexempel på en arbetsdag för en "Artist In Residence".

På dagen: "Toner fra Nord-Troms", konsert på duo med Liv Rundberg, pianist.
Vi spelade gamla salmetoner från Nord-Troms, samt mina och Livs kompositioner.

duo med Liv Rundberg i Grønnåsen kirke

På kvällen: samisk-norsk gudstjänst, där jag medverkade på duo med Frode Fjellheim, pianist och jojkare. Vi spelade bland annat Frodes fantastiska, mycket säregna hybrid; hans "kristna jojkar". Det var fascinerande att höra ord som "Gloria", "Amen" och "Kyrie Eleison" dyka upp mitt i den samiska jojken, ackompanjerad av magiska ackord.

Vi uruppförde också den musik jag skrev i september, när jag första gången kom till Nord-Troms. Det som antagligen blir ett slags huvudtema för detta mitt nordnorska år.

Vi som spelade/jojkade i Grønnåsen kirke, från vänster:
flöjtisten Øystein Hanssen, Berit Alette Mienna, jag, Heidi Andersen, Liv Rundberg, Frode Fjellheim, Ragnhild Strauman.

Øistein spelade på en flöjt han själv gjort av "tromsø-palm"

Ombord på "Vulkana"

Åkte idag till Tromsø, Nordnorges San Francisco.

2 1/2 timmes färd över fjordar och öar. Först i bil - sen på båt - i bil - på båt - i bil.
Väl framme i Tromsø skulle det hela avslutas med ännu en båt.

Ombord på en gammal valfångare! skulle jag träffa "ungdomarna" i Kåfjords egen kör "Generationskoret". Alla ungdomarna har flyttat in till Tromsø, men är fortfarande med i kören iallafall, som en länk tillbaka till hembygden där bortanför östra horisonten.

"Ombord på en gammal valfångare".
Alltså, ni förstår inte vad jag talar om.

En galen norrman får en idé: "Jag köper ett gammalt övergivet illaluktande valfångarfartyg, river ut allt, låter  mästerarkitekten Sami Rintala förvandla det till ett zenbuddhistiskt lyx-spa med turkiskt ångbad, saltvattensbassäng direkt från havet, gourmetkök, samtidigt som den görs fullt sjövärdig, sedan lägger jag den vid kajen i Tromsø och hyr ut den till folk och ser vad som händer! Ja, det gör jag."

Att sitta inne i båten omgiven av kören, i denna "spets-fantastiska" miljö kombinerad av yttersta förfining och slitna råhet, och höra dom sjunga min nyskrivna "Mu ruoktu lea mu váimmus", irländska sånger, amerikansk spiritual, Mozart..
Det var helt absurt. Det var oförglömligt.

Och det var alltså själva "arbetet".
Sedan följde "fritiden"..

Kort sagt: detta blir för mig en "kör-övning" med vilken alla efterföljande "kör-övningar" kommer att jämföras.

Vulkana utifrån

Vulkana inifrån

Körövning ombord

Socialrealistiskt fotoreportage från mitt älskade Manndalen

Det ljusnar..det snöar..nej regnar..nej snöar..nej regnar..det mörknar..
ett väder som gjort för ett stycke socialrealism från mobilkameran:

"Sjit helvedes kåken". Heter den faktiskt på riktigt.

Den har en fin Wunderbaum i vindrutan

"Fjord Excitement"

I nöjeskvarteren

I Sentrum

Jag har funderat lite

Jorden snurrar ett varv runt sin egen axel på ett dygn.
Står man på ekvatorn tillryggalägger man alltså 4000 mil på 24 timmar.
Men...häruppe i norr snurrar det väl långsammare.
Eller?
Jorden är ju som tjockast vid ekvatorn och då borde markytan snurra fortast där, sedan långsammare och långsammare ju längre från ekvatorn man är, och vid polerna nästan stå helt still.

Jag tycker att det att känns.
Möblerna står liksom extra stadigt och tryggt på golven. Man tappar inte balansen lika lätt när man är ute och går. Känns det som.
Kort sagt, man har tid över till annat än att leta efter närmaste krok eller kant att hålla fast sig i.
Jag menar, där nere vid ekvatorn talar vi om hastigheter på runt 1600 km/h!
Och här uppe? Jag vet inte, kanske 500 km/h?
Peanuts.
För den som vill räkna ut det exakt så finns det en formel här.

Eller, för oss lata, kolla denna utmärkta sida som ger enkla svar på andra STORA frågor.

:)

Här latar vi oss inte. Idag var det dubbla repetitioner inför veckans två framträdanden: duokonsert i Tromsø med Liv på piano på torsdag, samt Kåfjordkörens framträdande i Djupvik (ännu längre norrut) på fredag.

Söööndaaag

Det är lugnt i Manndalen på söndagar.

Myyyycket luuuugnt.

Utom på ett ställe. Vid tolvtiden på söndagar är det så packat med folk där att syret nästan tar slut.

Jag talar om Manndalens lilla bedehus.

Manndalens bedehus - här inne är det fullproppat!

Jag var ute på min dagliga promenad när jag hörde en präst ge syndernas förlåtelse till ackompanjemang av orgelmusik..

Jag gick mot ljudet, och kom så småningom fram till bedehuset, där det satt en högtalare monterad utanpå huset!
Tänkte på klädaffärerna i stan som har högtalare på full volym riktade utåt mot trottoaren.

Jag stack in huvudet, och började omedelbart istället tänka på finsk sauna.
Det var ett myller av människor i den lilla kyrksalen, och en fuktig syrefattig hetta som var en total kontrast till miljön utanför huset.En skön kontrast.
Inte konstigt att folk börjar tala i tungor i såna här kyrkor..

Så kan det vara en söndag i Manndalen.
Fläckvis action.

Heja Kåfjord!

Nu är naturen som naknast.
Inga löv på träden.
Ingen snö på marken.
Man ser långt, luften är klar.

På hemväg från Kultursentret. Så här märkligt kan det se ut när det är vindstilla på Gaivuotna.

Kåfjord Kommun fyller 80 år och det firades idag på Kultursentret. Jag åkte dit och spelade lite med kören, dagen till ära förstärkt med några små barn. Simon hette en gosse som sjöng ett vackert solo.
Det var en många timmar lång men rörande föreställning, som gav mig en mångfasetterad bild av en nordlig glesbygdskommun som verkar må ganska bra. Heja Kåfjord!

Tillbaka i sadeln

En månad har gått sedan sist.
Det har turnerats på duo med saxofonisten Anders Paulsson, spelats konsert med gitarristen David Stackenäs och jazztrion Trio X, gästspelats på två skivor, förutom det Dagliga Letandet Efter Tonerna förstås.
Det där letandet högt och lågt bland frekvenserna, efter elektrisk ton, akustisk ton, nerskriven ton, spontan ton.

Extra kol har lagts på utvecklingsamtal, klassfest, läxläsning och allt det som hör föräldraskapet till, för att kompensera..
Relationer av alla de slag är fulltankade och servade. Den här gången ska dom hålla för en månads frånvaro (utom min familj, som kommer upp om två veckor)

Mats Dahlberg möter upp med bilen på flygplatsen.
Jag lämnar Kiruna i flygande fläng.
Trodde jag ja. Bromsarna luktar bränt, bilen måste in på verkstad omedelbart.
Ingen verkstad i hela Kiruna har tid med en 08 som hamnat i knipa. Till slut blir 08:an desperat och börjar fråga Kundmottagaren om att få låna verktyg för att göra det själv.
"Medhjälp till självmord" ser Kundmottagaren framför sig i ett domstolsprotokoll och fixar omedelbart en tid, direkt, på studs.
Tre timmar försenad, men lättad, kör jag norrut, i mina egna hjulspår från i september.
Jag skulle kunna svära på att vägen har blivit 30 % kortare sedan jag körde den sist.
Rumtid är konstiga grejer.
Varje gång man upprepar något så känns det fortare/kortare, eller hur?
Hur förklarade Einstein det?
Om man fick leva om sitt liv så skulle det gå 30 % fortare. Och en  gång till, 30 % fortare igen.
70 % x 70 % x 70 %  x 70 % x 70 % x 70 % x 70 % x 70 %  etc. ∞

Stannade till i Övre Soppero vid solnedgången

Ursäkta svamlet.
Det är lämmelår i år. Tydligen. Det ligger döda lämmlar hela vägen från Skibotn till Nordnes, och jag kan inte undgå att köra över några själv. Dom lockas ut på vägen av billjusen men blir förvirrade när de väl får ljuset på sig.