Stockholm-Umeå

Äntligen på väg.
I en bil fullastad med den senaste tekniken.. och ett spritkök.

Varvar mellan Peter Nylanders "Eyes open" i CD-spelaren, "74 Hindustani Ragas" i iPoden och Annika Östbergs livsöde i radion.

Norrut. För varje mil är det något som rinner av mig.
Det blir allt glesare mellan tecknen på mänskligt liv, förutom själva asfalten då förstås. Samtidigt som jag blir mer och mer energisk. Finns det ett samband?

Fick en ide till starten på "Vidderna inom mig": Pumpande bas och trummor under staccatoblåsare och uppepå hela härligheten en kvidande cello unisont med en soloröst. Då och då luckor i baspumpet då allting svävar...

Detta är samtidigt en resa bakåt i tiden; jag passerar Härnösand. När jag var 14 flyttade jag hemifrån dit för att gå på gymnasiet. Jag bodde i ett litet hus alldeles för mig själv. Jag har långt senare förstått att det var alldeles för tidigt i livet..det var en ganska jobbig tid, Härnösands-åren.
Eller: Härnösand-såren.
Jag led av fruktansvärda eksem på den tiden, fick ibland ligga på sjukhus t.o.m.

Etapp 1 snart tillryggalagd.

Framme i Umeå, staden där jag var barn. Hon har klarat sig alldeles utmärkt utan mig i 33 år nu. Hon har vuxit på både bredden och höjden och blivit allt coolare. Jag blir alltid glad när jag återser henne, Umeå.

På kvällen middag med min syster Tjia, som också är på tillfälligt besök.
Det känns lyxigt, ovanligt och trevligt att ha tid och möjlighet med en middag på tu man hand med sin syster. Att hinna tala färdigt om saker och ting.

Gågatan i Umeå

Location:Umeå,Sverige

Utan ord

Utan ord

tenkjer eg

med bilete

kjensler

lukter





Nils-Aslak Valkeapää, ur Solen, min far

Word of mouth

Detta äventyr har börjat göra väsen av sig i Sveriges medielandskap.
Hittade t.ex. dessa tre länkar idag:

Sveriges Radio
Göteborgs-Posten
Orkesterjournalen

Kanske det kan inspirera några av Svea Rikes makthavare till en svensk kultur- och glesbygds-satsning?

Eller åtminstone ett litet löfte, så här i valtider...?

Checklista A.I.R. Gáivuotna:

• Bil CHECK
• Bostad CHECK
• Espresso CHECK
• Cello CHECK
• Elbas CHECK
• Vidderna inom mig CHECK
• En idé CHECK
• Dator CHECK
• Bredband CHECK
• Breda skidor CHECK

Lásságámmi!!!

Bostadsfrågan är löst, och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt!
Under min första period i Nord-Norge ska jag få bo i Nils-Aslak Valkeapää's f.d. bostad "Lásságámmi", som efter hans död blivit statlig konstnärs- och forskar-bostad.
Helt fantastiskt!
Jag som oroat mig hela sommaren för det där med bostad.
Och faktiskt har jag tänkt på Lásságámmi.
Men jag har tänkt att nästa år ansöka om att få bo där en period, när jag meriterat mig ordentligt.
Det blir av redan nu!
Otroligt..

Allt hänger ihop.
När jag var i tonåren fick jag en vacker bok av min far, det var Nils-Aslak Valkeapää's "Vidderna inom mig".
Den har följt mig genom liv. den har överlevt alla mina flyttar (23 st), jag har givit bort den men hela tiden köpt nya exemplar, den har helt enkelt vägrat lämna mig.
När jag blivit Artist In Residence i Nord-Norge, behövde jag inte tänka länge på vad jag ville göra.
Tonsätta Vidderna..
Och att få bo i Lásságámmi när jag gör det...
det känns meningsfullt, som att det har en mening.


Lásságámmi

I got wheels

Fyrhjulsdriven pålitlig kärra inköpt. Också viktig. Kanske allra viktigast?

Reg-skylten passar mig fint, speciellt i Norge

Ett så pass stort inköp gör att det hela känns väldigt konkret - nu blir det hela faktiskt av, liksom.
Jag känner en oro...kanske klassisk resfeber?
Jag, som har turnerat mer eller mindre under hela mitt 28-åriga yrkesliv, kan väl ändå inte känna resfeber längre?
Men kanske ändå, för att detta är så pass annorlunda. På en vanlig turne finns det en plan för alla dagar, timmar och ibland minuter och sekunder, för när och var och vilka och vad som ska hända.

Men den här gången?

"Båten blir till medan man ror".



Den här oron.

Den påminner mig om när jag plötsligt flyttade till New York ett år på nittiotalet. Jag hade rest hela långa vägen och äntligen kommit fram, lägenhetsnyckeln passade, hurra, sen satt jag där ensam i den dammiga, övermöblerade andrahandslägenheten på östra Manhattan och såg på de blinkande ljusen på andra sidan East River och tänkte : "Men herregud vad har du gjort? Tänk om hela grejen blir helt meningslös, misslyckad? Nu har du ett helt år framför dig av detta, grattis grattis liksom."

Året i New York blev väldigt bra.

Men oron känns igen.

Den här gången är det ju andra förutsättningar. Miljön t.ex., den är typ helt motsatsen till New York.
Och en förväntan, från andra än jag själv.

Men också en massa värme från andra än jag själv..

I New York var jag anonym.

"..T minus 9 days"

Det är dags att börja packa, drar om 9 dagar.
160 mil norrut, till Gáivuotna i Troms fylke, Norge, där jag ska bo en tredjedel av det kommande året.
Espressomaskinen är inköpt. Viktigt.
Min gamla bilatlas är framplockad, likaså sovsäcken och pannlampan :-)
Konstig resa, när man packar ner både pannlampa och cellostråke..
Men det gäller att planera, jag har bara en chans att få med mig allt jag behöver för alla de sju årstiderna där uppe i Gáivuotna. Jag tänker köra bil upp, men resten av året kommer jag att flyga. Och har man en cello att släpa på så blir det liksom inte plats för mycket annat..
Så det gäller att planera..
Ja vad behöver egentligen en "Artist in Residence", som ska till en fjord 10 mil norr om Treriksröset, ta med sig upp?..