Hemma igen, oj!
Detta var mitt hittills snabbaste Artist-in-Residence-besök.
Köksbordet i Stockholm---swooosh----> spela i Ishavskatedralen-----sswooosh-----> köksbordet i Stockholm.
Jag borde rita en egen Skandinavien-karta.
Jag kan svära på att Göteborg numera ligger mycket längre bort från Stockholm än Tromsø!
Och Oslo ligger precis väster om Arlanda, borde ligga mellan Sigtuna och Enköping ungefär.
Sortland ligger i en annan dimension. Det finns ett hemligt "maskhål" i rumtiden nånstans i trakterna av Island, som leder dit.
Här är en motsvarande karta över USA sedd av en New York-bo (klicka på den så blir den större):
Daily reports from Northern Norway's "Artist In Residence" 2010-2012,
stationed in Sortland, Vesterålen, north of the arctic circle,
to inspire and be inspired by the regional musical life, while working on new music.
måndag 28 november 2011
söndag 27 november 2011
Adventskonsert i Ishavskatedralen
Det är dödstyst i Tromsø på söndagsmorgonen. Folk sover länge så här i mörkertiden. På de flesta cafédörrar står det "Stengt. Hviledag."
Svårt kaffetörstig jagar jag runt i Tromsø. Först fram emot lunch får jag äntligen tag i en espresso, så att jag kan lämna ön och åka över bron till Ishavskatedralen och repa.
Det låter fantastiskt i det stora kyrkorummet, vilken klang!
Pianist och körledare Liv Rundberg har gipsad vänsterhand pga. bruten handled. Men den kvinnan har en ostoppbar energi. Hon låter sig inte bekomma utan spelar på som vanligt!
Man förstår varför hon nyligen förärats något så fint som en Fortjenestemedalje av självaste Kongen av Norge.
Jag älskar att spela cello i kyrkor. Det är lite ironiskt eftersom jag inte tror på gud.
Men det handlar ju trots allt om offentliga, spatiösa byggnader, som inte är gjorda för vinstmaximering eller för någon tävling, utan för att öppna människors sinnen för det utomjordiska mysteriet, för de stora frågorna.
Det är ju helt fantastiskt.
Det är ju helt fantastiskt.
För att uppleva det behöver man ju inte tro på någon gud.
Konserten börjar klockan fyra på eftermiddagen då det redan är mörkt som på natten. Det vilar en stämning av förväntan i Ishavskatedralen. Konserten börjar, och vi spelar julsånger på fem olika språk, bland annat samiska, men även Bach, Mozart, och så några stycken ur "Vidderna Inom Mig".
Under konserten får jag chansen att i ett mellansnack tacka Norge för deras kultur- och distriktspolitik, som gjort att jag kan sitta här idag i Ishavskatedralen och spela. Jag tackade utan att veta, att i publiken satt den tidigare ledaren för norska kulturdepartementet :)
Han är också pappa till Ylva, en överlevande flicka från Utøya. Även mamman satt i publiken.
De kom fram efteråt och växlade några ord. Det var gripande att träffa dem.
De båda har varit igenom något av det värsta en förälder kan uppleva.
Ylva var en hårsmån från döden. Hon går nu i skolan igen efter en lång tid på sjukhus, fick jag veta.
Konserten avslutades med Herlig er Jorden, och det var dags för Kåfjordingarna att sätta sig i bilarna och köra den långa vägen hem på isiga mörka vägar.
Vi lovade att ses igen, kanske nästa års första advent. Det är en fantastisk samling individer med massor av värme.
Jag menar, alla biljettintäkterna från konserten gick till Tromsøs hemlösa och utslagna. Körmedlemmarna kör alltså bil till Tromsø tur och retur och betalar t.o.m. hotellrummen själva, för att kunna ge bort hela intäkten. Det säger ju allt egentligen.
lördag 26 november 2011
Tromsø melancholia
Det är på lördagar man ska resa, om man kan. Då är det nästan tomt på flygplatserna.
Jag åker upp till Tromsø igen. Via Oslo. Kontrasten mot förra gången, då jag reste upp på en fredagseftermiddag, är enorm.
I Tromsø träffar jag mina vänner i Generasjonskoret. Vi har inte setts sedan den 21 juli, dagen innan det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Det känns faktiskt som att den dagen, då vi tillsammans stog på scenen på Riddu Riddu-festivalens öppningskonsert, var den sista dagen på en era. Men det visste vi inte då. Nu är detta ett nytt land, ett Norge med en erfarenhet av ondska som efterkrigsgenerationerna inte har haft.
Vi övar tillsammans i den fantastiska vackra Ishavskatedralen.
Det är en ikonisk byggnad, Tromsøs svar på Sydney Opera House!
Det är på dagen exakt 10 år sedan Nils-Aslak Valkeapää, "Ailohas", dog.
Vi övar passande nog på hans dikter "Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus" och "Girdde"ur "Vidderna Inom Mig" i mina tonsättningar. Vi kan dom ganska bra, trots att 4 månader har gått sedan sist.
Imorgon ska vi ge en adventskonsert här i katedralen.
Vi har sorg i min familj också. Min frus mamma dog för några dagar sedan. Det var plötsligt, oväntat, och vi är fortfarande i chock.
Därför lyser Tromsøs "city lights" med en särskild lyster denna kväll för mig.
Här finns det liv, här på denna ö kurar vi ihop oss och tänder våra lampor i polarnatten.
Jag åker upp till Tromsø igen. Via Oslo. Kontrasten mot förra gången, då jag reste upp på en fredagseftermiddag, är enorm.
I Tromsø träffar jag mina vänner i Generasjonskoret. Vi har inte setts sedan den 21 juli, dagen innan det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Det känns faktiskt som att den dagen, då vi tillsammans stog på scenen på Riddu Riddu-festivalens öppningskonsert, var den sista dagen på en era. Men det visste vi inte då. Nu är detta ett nytt land, ett Norge med en erfarenhet av ondska som efterkrigsgenerationerna inte har haft.
Vi övar tillsammans i den fantastiska vackra Ishavskatedralen.
Det är en ikonisk byggnad, Tromsøs svar på Sydney Opera House!
Det är på dagen exakt 10 år sedan Nils-Aslak Valkeapää, "Ailohas", dog.
Vi övar passande nog på hans dikter "Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus" och "Girdde"ur "Vidderna Inom Mig" i mina tonsättningar. Vi kan dom ganska bra, trots att 4 månader har gått sedan sist.
Imorgon ska vi ge en adventskonsert här i katedralen.
Vi har sorg i min familj också. Min frus mamma dog för några dagar sedan. Det var plötsligt, oväntat, och vi är fortfarande i chock.
Därför lyser Tromsøs "city lights" med en särskild lyster denna kväll för mig.
Här finns det liv, här på denna ö kurar vi ihop oss och tänder våra lampor i polarnatten.
Ishavskatedralen |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)