Denna intervju med honom kommer jag tillbaka till lite då och då, när jag behöver en vitamininjektion i hjärnan.
Den gjordes av DN:s Torbjörn Ivarsson, då Kaufman var i Sverige och tog emot Göteborgs Filmfestivals Honorary Dragon Award.
Varsågod!
Betyder ett pris av det här slaget något för dig?
– Det är trevligt att få, men det är bara lite smicker. Det kan inte jämföras med den tillfredsställelse jag får när jag till exempel lyckats avsluta ett manus.
Dina historier liknar inga andra. Har du mer fantasi än människor i allmänhet?
– Nej, det tror jag inte, men jag har behovet att skapa och har skaffat mig möjligheten att utveckla den sidan av mig själv. Jag kan inte jämföra mig själv med andra.
Hur får du idéerna?
– Från vad som händer i mitt liv. Saker jag tänker på och oroar mig för. Med ”Synecdoche New York” var det tanken på att dö, åldrandet och att tiden går fortare ju äldre jag blir. Jag ville fånga det utan att släta över det i ett ”det blir ok”.
Tänker du mycket på förutsättningarna för att vara människa?
– Ja, det gör jag. Men är inte det själva arbetsbeskrivningen för mitt yrke? Skriver man måste man tänka på både sig själv och andra. Tid, minnen, drömmar, allt det där fascinerar mig.
Går ditt jobb att jämföra med en vetenskapsmans?
– Ja, så till vida att vetenskap också är en kreativ syssla. Men jag använder inte någon vetenskaplig metod. Jag är mer desorienterad. Men att släppa sin hjärna fri för att intuitivt hamna på ställen man inte visste fanns, det tror jag att jag har gemensamt med en vetenskapsman, och det ger mig en kick.
Vad är den bästa delen av skrivandet?
– Att bestämma titeln. För det är det sista jag gör. Det betyder att manuset är klart. Jag njuter inte av att skriva. När jag är uppe i det är det ensamt och pressande. Men jag är tvungen att göra det, för jag vill ha saker som jag har skapat. Det är en lång process, men mitt i det är det jobbigt. Känslan av att ha klarat av att skriva ett manus eller ha regisserat en film är underbar, att där finns hundra skrivna sidor att ta på, oavsett om det är bra eller dåligt.
Varför är det så jobbigt?
– Man är tvungen att peta i sina sår, det du egentligen vill dölja eller försvara mot omvärlden. Jag kämpar ständigt för att komma över mina skydd och min skam. Jag försöker göra mig fri att våga avslöja saker om mig själv. Det är skruvat att vara människa. I morse vaknade jag upp på mitt hotellrum och tittade ut genom fönstret på torget. Jag tittade på fåglarna och tänkte att de inte tycks känna skam. De tycks vara en del av världen. Det är en enorm kamp att komma förbi känslan av skam och känna sig som en del av landskapet.
Gillar du ditt liv?
– Jag försöker att lära mig att gilla det. Det är inget som kommer naturligt. Och jag känner att det är olyckligt att det är så, så jag försöker bli en uppskattande, lyckligare person.
Dina historier liknar inga andra. Har du mer fantasi än människor i allmänhet?
– Nej, det tror jag inte, men jag har behovet att skapa och har skaffat mig möjligheten att utveckla den sidan av mig själv. Jag kan inte jämföra mig själv med andra.
Hur får du idéerna?
– Från vad som händer i mitt liv. Saker jag tänker på och oroar mig för. Med ”Synecdoche New York” var det tanken på att dö, åldrandet och att tiden går fortare ju äldre jag blir. Jag ville fånga det utan att släta över det i ett ”det blir ok”.
Tänker du mycket på förutsättningarna för att vara människa?
– Ja, det gör jag. Men är inte det själva arbetsbeskrivningen för mitt yrke? Skriver man måste man tänka på både sig själv och andra. Tid, minnen, drömmar, allt det där fascinerar mig.
Går ditt jobb att jämföra med en vetenskapsmans?
– Ja, så till vida att vetenskap också är en kreativ syssla. Men jag använder inte någon vetenskaplig metod. Jag är mer desorienterad. Men att släppa sin hjärna fri för att intuitivt hamna på ställen man inte visste fanns, det tror jag att jag har gemensamt med en vetenskapsman, och det ger mig en kick.
Vad är den bästa delen av skrivandet?
– Att bestämma titeln. För det är det sista jag gör. Det betyder att manuset är klart. Jag njuter inte av att skriva. När jag är uppe i det är det ensamt och pressande. Men jag är tvungen att göra det, för jag vill ha saker som jag har skapat. Det är en lång process, men mitt i det är det jobbigt. Känslan av att ha klarat av att skriva ett manus eller ha regisserat en film är underbar, att där finns hundra skrivna sidor att ta på, oavsett om det är bra eller dåligt.
Varför är det så jobbigt?
– Man är tvungen att peta i sina sår, det du egentligen vill dölja eller försvara mot omvärlden. Jag kämpar ständigt för att komma över mina skydd och min skam. Jag försöker göra mig fri att våga avslöja saker om mig själv. Det är skruvat att vara människa. I morse vaknade jag upp på mitt hotellrum och tittade ut genom fönstret på torget. Jag tittade på fåglarna och tänkte att de inte tycks känna skam. De tycks vara en del av världen. Det är en enorm kamp att komma förbi känslan av skam och känna sig som en del av landskapet.
Gillar du ditt liv?
– Jag försöker att lära mig att gilla det. Det är inget som kommer naturligt. Och jag känner att det är olyckligt att det är så, så jag försöker bli en uppskattande, lyckligare person.
