Stål och tvättsvamp

Himlen öppnade sig idag och blåste två decimeter tjockt vitt puder över hela landskapet.
Det perfekta vädret för att vara inne och jobba.
Jobbar just nu mest med ett nytt verk för stråkorkester som inte har med detta projekt att göra, men som egentligen kräver allt mitt fokus. Splittringen är både inspirerande och frustrerande samtidigt.
Det här jobbet kräver både ett psyke av stål och ett psyke av tvättsvamp.
Förstår du vad jag menar? :-)

På kvällen grävde jag fram bilen och körde genom det svartvita landskapet till en sista träff med Kåfjordkören för i år.
När jag kom hem var det en stråkorkester på TV som spelade Vivaldi i playback, med de mest perfekta klippningarna jag hört och sett. . Jag blev rädd. Så kan man aldrig spela i verkligheten.
Jag undrar vad det gör med oss, detta att hela tiden utsättas för dessa digitala retuscheringar och editeringar, "förbättringar". Blir verkligheten aldrig bra nog?

Is på Gáivuotna