Hemfärd

Andra etappen gick långsamt i snö-rökmoln från Bjerkvik upp över kalfjället till Kiruna.

Från vägen över kalfjället

Bordade planet i sällskap av ishockeylegenden Börje Salming. Det är tredje gången bara i år.
Vi växlade några ord, men jag frågade inte om något foto. Det skulle kännas fånigt. Fånigt förresten? Jag bär ju hans namn på mina kalsonger.

Svante Henryson A.I.R., Kapitel Två, slutar här. Det blir det längsta kapitlet, en månad långt.

Nästa blogginlägg: 2 januari.

Avslutningsdag i Tromsø

Få saker känns så odiskutabla som att missa en båt. Båten lämnar lugnt kajen. Båten ser inte stressad ut. Problemet är bara ditt. Det finns inget att göra eller säga, det är bara att konstatera, och vända på klacken eller hjulen.
Jag missade båten med 2 minuter. Att städa sig ut ur huset tog som vanligt längre tid än väntat. Det fick bli bilvägen runt fjordarna istället.

Jag åkte till Tromsø för att träffa några nyckelpersoner inför den kommande sommaren.
Det har beslutats att jag ska hålla öppningskonserten på den 20:e Riddu Riddu - festivalen 2011.
2011 är även 10-års-minnet av Nils-Aslak Valkeapää's död.
Riddu Riddu är en viktig urfolks-kultur-festival som har gått av stapeln i Manndalen varje sommar i tjugo år snart, och den är det största skälet till varför jag är just i Manndalen av alla ställen.

På vägen till Tromsø ringde jag plötsligt min gamle vän, den fantastiske pianisten och kompositören Jon Balke.
Jag frågade honom om han skulle vilja vara med på Riddu-konserten på och till min stora glädje tackade han ja.

Möte I. Prat, jojk och våfflor.
I Tromsø traff jag Inga Juuso för prat, jojk och hemgjorda våfflor.
Vi hittade tonarter och taktarter. Jojkarna bara bubblar ur Inga.
Vi upplevde ett klockrent exempel på Ödesbestämning:
Jag visade Inga en jojkrytm som jag en gång hört på en DVD och som jag gärna ville ha med. En fantastisk 21-takt: 5+6+5+5.
Ju mer jag förklarade den, desto tystare blev Inga, och till slut utbrast hon:
- Men det är ju min jojk.

Det var alltså Inga som hade gjort ett sånt intryck på mig på DVD:n den där gången, och det hade jag ingen aning om när jag kontaktade henne!!
Ödet..

Möte II. Prat, hårdjojk och renfilé

Nästa möte var med två nyckelfigurer bakom scenen i den kommande produktionen: Christina Hætta från Riddu Riddu-festivalen och Kai Somby från Sápmi Music.

Jag kom till mötet med intentionen att skala ner konserten; färre musiker, mindre pretentiöst etc.
Men det blev precis tvärtom.
Vi snackar Pompa och Ståt.
20-hövdad orkester, 30-hövdad kör, minst! Det blir musiker från Alta, Kåfjord, Harstad, Narvik. Körsångare från Kåfjord.
Inte direkt vardag på Riddu Riddu...
Det känns kul att bli ombedd om något sådant i dessa tider, utan att en enda auto-tunad schlagersångerska är inblandad, så jag högg direkt och vände på en femöring! Breda penslarna fram!

Det är lätt att ha produktionsmöte med människor som Christina Hætta och Kai Somby.
Det speciella med Kai är att han, förutom producent, även är sångare och frontman i Intrigue, det samiska hårdrockbandet.
Det blir nog ett gästspel på cello med Intrigue så småningom..

Produktionsmötets informella del :-)

Som avslutning på denna innehållsrika dag körde jag bil neråt längs kusten i tre mörka timmar och tog in på hotell i Bjerkvik. Somna var inte svårt.

Slutstäd

Gnistrande vit solig dag med -5˚C, ett av mina favoritväder.
Städ- och pack-dag.
Min vistelse här får en enkel symmetrisk form - den slutar som den började.
Däremellan en mitt.
Husets rum blir gradvis till det som de var när jag kom för nästan en månad sedan.
Tomma, rena, obebodda.

Stål och tvättsvamp

Himlen öppnade sig idag och blåste två decimeter tjockt vitt puder över hela landskapet.
Det perfekta vädret för att vara inne och jobba.
Jobbar just nu mest med ett nytt verk för stråkorkester som inte har med detta projekt att göra, men som egentligen kräver allt mitt fokus. Splittringen är både inspirerande och frustrerande samtidigt.
Det här jobbet kräver både ett psyke av stål och ett psyke av tvättsvamp.
Förstår du vad jag menar? :-)

På kvällen grävde jag fram bilen och körde genom det svartvita landskapet till en sista träff med Kåfjordkören för i år.
När jag kom hem var det en stråkorkester på TV som spelade Vivaldi i playback, med de mest perfekta klippningarna jag hört och sett. . Jag blev rädd. Så kan man aldrig spela i verkligheten.
Jag undrar vad det gör med oss, detta att hela tiden utsättas för dessa digitala retuscheringar och editeringar, "förbättringar". Blir verkligheten aldrig bra nog?

Is på Gáivuotna

Dagen efter

Efter flera dagars utåtriktad verksamhet så var det idag dags att gå tillbaka till "arbetsbordet" igen.
En långsam söndag som gradvis blev en välbehövlig arbetsdag.

Thailändsk afton

Efter att ha vinkat av familjen på flygplatsen i Tromsø (buhu) så styrde jag kosan mot ett köpcenter där en liten samisk kvinna väntade i vimlet.
Det var ingen mindre än Inga Juuso, den fantastiska jojkerskan och skådespelerskan.
Hon är bland annat jojkerska för Musikk i Troms, en av mina uppdragsgivare.
Inga Juuso är ett namn jag har tänkt på som en möjlighet ända sedan detta projekt började.
Vi tog "en kaffe och en prat" för att känna lite på känslan kring ett eventuellt samarbete nästa år.

Snacka går ju, men det är ju musik det gäller, så vi beslöt att ses igen på måndag för att jojka och spela lite, och då inte på ett köpcenter :-).

Inga Juuso

Kåfjord har en skicklig thailändsk kock som heter Kesarin Olsen.

Hon arrangerade en Thailändsk afton på Aja Samisk Senter i Manndalen.

Det thailändska köket är ett av mina favoritkök, så jag passade på att byteshandla med Kesarin:

cello mot middag.

Den utsökta och rikliga buffén på Aja avnjöts av ett 50-tal finklädda Kåfjordingar.

Jag spelade ett par solostycken i proppmätt tillstånd, en udda upplevelse.

Några hörde och såg en cello för första gången i livet.

Kvällen var lång och gav mig tillfälle att komma Kåfjordingarna närmare än förut.

Det är ett folk med mycket värme.

Kesarin Olsen

Buryatisk afton

Detta projekts "utåtriktade" del fortsatte att blomstra idag.
Knut-Erik Sundqvist och Ragnhild Furubotten är två suveräna nordnorska musiker som spelar kontrabas respektive fiol och bland annat jobbar för Musikk i Troms, som är en av mina uppdragsgivare för detta projekt.
Dom dök plötsligt upp i Manndalen. Vi tog "en kaffe och en prat" som det så träffande heter på norska.

Omedelbart därefter var det dags för ett middagsbesök hos Henrik Olsen, chefen för "Senter for Nordlige Folk" som ligger här i Manndalen.
Det var pinfärsk torsk hos en gästfri familj. Henriks fru Marina är från det fjärran Buryatia nära Mongoliet och hon hade en "Morin Khur", ett mongolskt stråkinstrument som jag spelade en låt på.

Morin Khur

Tornedalsk afton

Var på middag hos Liv och Øivind Rundberg idag.
Trevliga människor.
Det visade sig att Øivind och jag är släkt!
OK, på långt håll då..

Till Tornedalen kom på 1600-talet Arendt Grape från Lübeck i Tyskland.
På vägen upp gifte han sig med en tjej från Västerås.
Dom fick 14 barn, som flyttade iväg och fick en massa barn, som flyttade iväg och fick en massa barn, som flyttade iväg och fick en massa barn, osv. osv., som flyttade iväg till Kåfjord och Umeå och sedan fick sönerna Øivind Rundberg och Svante Henryson!
Som av en massa tillfälligheter, träffades hemma hos Øivind idag och åt hans underbara ren-gryta och en hink hjortron!

Man blir glad. Och mätt..

Arendt Grapes minnessten i Tornedalen

Tålmodighet

Du sköna nya värld.
Det ska gå undan. Man ska helst bara trycka på en enda knapp, så ska sensationen vara där. Eller allra helst bara tänka att man trycker på knappen. Inga tvivel, ingen eftertanke, inga transportsträckor.

Men det finns också Husflidslaget i Manndalen.
En bastion för Tålmodigheten. Att välkomna transportsträckorna som en möjlighet.
Här finns inga knappar att trycka på.
Där var jag på besök idag. Det är en vacker värld där inne på Husflidslaget.
Jag fick se "grene-veving".

Grene-veving är den äldsta kända vävtekniken i världen och samerna har gjort det minst sedan 600-talet.
Tiden vävs in i väven. Tiden inne i väven gör den varm, vacker, vattenavstötande och får den att skina mjukt.
Varje enskild del i processen; växtfärgning, kardning, spinning, vävning, mönster etc; är så full av kunskaper att den skulle kunna ha var sin professur på Universitetet.

Man blir ödmjuk..

(och går hem och trycker in sin blogg med ett par raska knapptryck. Submit!)

En grene växer fram på Husflidslaget i Manndalen

Tankar om jojk

Det här med jojkens plats i min nyskrivna musik.
Fundera, fundera.
OK, jag måste först erkänna att jag har svårt för kombinationen jojk - rymdklang - borduntoner.
Det är en ofta hörd kombination, ja såpass vanlig att många tror att det är så modern jojk skall vara.
Men var kom rymdklangen och borduntonerna ifrån? Ja inte ifrån den samiska kulturen iallafall..

En annan sak jag vill undgå är att "låsa" jojkens rytm vid en fast puls.
En av de mest säregna dragen hos jojk, tycker jag, är just den oregelbundna rytmen. Andningshålen, då det bara stannar upp. En pådrivande "modern" rytm skulle kväva den.

Men med en känslig slagverkare som kan andas med jojkens rytm på något sätt..det kanske skulle gå.
Och ett fåtal cellotoner under eller över jojken, men inga borduner.
Mellan jojkverserna träder cellon fram i ett instrumental version av melodin.

Eller..blir det bara konstigt?
Fundera fundera.

Katarina & Kåfjordkoret

Idag är det måndag.

Det betyder att ca 20 vuxna människor efter att ha ätit sina middagar sätter sig i sina bilar och kör mellan en och tio mil till Trollviks skola vid Kåfjorden, för att där, i den lilla gymnastiksalen, frivilligt och obetalt arbeta i två timmar på obekväm arbetstid med något så "olönsamt" som körsång, för att sedan köra hela vägen hem igen och i bästa fall vara hemma halv elva.

Jag tycker det är fantastiskt, underbart, och ett bevis på hur viktig musiken är för oss här på jorden.

Ordinarie körledare Liv Rundberg kunde denna måndag ta det lugnt och ställa sig bland sopranerna som en i gänget.

För idag var det en gästledare med stjärnglans: Katarina Henryson från The Real Group.
Sopran- och alt-stämmorna fick förstärkning i barnen Siri och Joel Henryson.

Pausen glömdes nästan bort idag. Först Katarinas yoga-inspirerade uppvärmning och finurliga ensemble-övningar. Sedan en dryg timmes hårt arbete med min körkomposition "Mu ruoktu lea mu váimmus".

Foto Joel Henryson

Sedan var det alltså dags för alla att sätta sig i sina bilar och ringla iväg längs fjordarna i mörkret..