Svante Henryson A.I.R.

Premiär på "Narvik 9"

2012-02-03T16:07:00.000+01:00

Tidigt på morgonen åkte jag upp längs fjordarna till Harstad, där festivalen Ilios just nu pågår. Ilios är sol på grekiska. Solen har nu börjat visa sig igen efter mörkertiden, och detta firas originellt nog med denna festival med s.k. ny musik. "Ny musik" är ett ganska vagt begrepp, men som underförstått betyder: musik som inte säljer så mycket, påhittad av folk som fortfarande lever.

Vi spelade vår konsert i det kritvita, skönklingande Galleri Nordnorge inför en förhållandevis stor skara faktiskt - i storstäder brukar ny-musik-konserter locka otroligt få människor. Sex moderna verk stod på programmet, varav två uruppföranden: mycket unge Narvikingen Amund Vedal's "Intakt", samt mitt verk "Narvik 9".

Inge Rolland, flöjt, Ole Kristoffersen, klarinett, Anton Biehe, fagott, Torleif Torgersen, hammarklaver, Tor Johan Bøen och Øivind Nussle, violin, Kate Read, viola och Hans-Urban Andersson, cello, samt jag på elbas, vi har repat i fem dagar på "Narvik 9".

Nu var det äntligen "skarpt läge", och vi hade en massa energi och "nerv" som måste ut, så det blev ett kraftfullt och känslosamt framförande, samt en del oväntade missar. Ett uruppförande som det bör vara, helt enkelt.

Narvik 9 uruppförs.

Folk kom fram efteråt och delade sina intryck av stycket med mig. Gud så härligt att få en stunds vila från den eviga gnölande självkritiken.

Efteråt gick jag raka vägen till hotellrummet och skrev om några ställen i partituret som jag nu efter uruppförandet bestämt mig för att ändra. Så brukar det bli.

Sedan fick det bli en öl och en prat, och konsert med årets festival-affisch-namn, enmans-dator-akten "Biosphere", grannstaden Tromsøs stolthet. När jag lite försenad kom in i lokalen såg jag en massa människor som satt som förstenade i långa rader och tittade på en lika förstenad kille som stod på ett podium, med händerna på några reglage, och blicken fäst snett neråt på en laptop framför sig . Ett bildspel på väggen var det enda som rörde sig i lokalen, i alla fall under den dryga halvtimme som jag orkade vara där.

Min hjärna jobbade febrilt.

Är det här...allt liksom?...När börjar det...?

Jag fick en känsla av dystopisk framtidsvision. Jag fick aldrig reda på hur det slutade, men jag misstänker att det inte rörde sig om något Hollywood-slut, happy end...vi är inte kända för det, vi från Norr..

Hursomhelst, tummen upp för Biosphere.

Smygpremiär på "Narvik 9"

2012-02-02T20:00:00.000+01:00

Idag höll MiN-ensemblen och jag en offentlig generalrepetition. Det var smygpremiär på "Narvik 9" samt ett stycke skrivet av en ung Narvik-tonsättare, Amund Vedal.
Publiken var ung, det var gymnasiets musiklinje.
Det mesta på programmet är väldigt "svår" musik. Väldigt "modernistisk". Mitt stycke är rena schlagerlåten i jämförelse, en katt bland hermelinerna.
Jag undrar vad musikgymnasisterna tyckte? När jag själv gick på musikgymnasiet så var jag kompromisslös. Det var mitt livs mest modernistiska period. Jag hatade all musik med tonart, melodi, enkla ackord eller enkla rytmer. Jag hatade på ett passionerat, svart-vitt sätt som endast ungdomen kan. Men det svart-vita ska vi vuxna inte hånskratta åt, där i finns en kraft som kan störta diktaturer! Länge leve den kraften!

Sedan grånar man och blir "nyanserad", och dessutom "smartare" i sina åsikter...och diktatorerna kan sitta kvar..

Svår Musik.

Vindens Ägodel

2012-02-01T20:52:00.000+01:00

Repdag Fyra på "Narvik 9". Det var två veckor sen sist och det har hänt bra saker med stycket. Förmodligen på grund av att var och en av oss både omedvetet och medvetet, i tanken och på instrumentet, bearbetat musiken under de två senaste veckorna.

Efter repet går jag till Narviks Bibliotek och lägger fram tre böcker framför mig på bordet i läsesalen: Ailohas' "Ruoktu Váimmus", den svenska översättningen "Vidderna Inom Mig", samt "Samisk-Norsk Ordbok".
Här ska jobbas.
Jag behöver hämta mer textmaterial till den nya versionen av min "Vidderna Inom Mig". Barnkören i Sortland ska få sjunga lite mer än i den gamla versionen, och jag har ett oanvänt barnkör-tema i min idélåda, som jag tänkte försöka klä i samisk text.
Först skummar jag igenom den svenska versionen av boken. Jag hittar tre korta passager som har den rätta känslan för just den här musiken. Sedan letar jag upp de tre ställena i den samiska versionen av boken. Detta ska ju sjungas på samiska.
Jag kan precis så mycket samiska, så att jag kan konstatera att bara en av de tre passagerna passar rytmiskt till melodin. Det får alltså bli den passagen. Dags att slå upp de samiska orden ett efter ett i ordboken. Ordens innebörd har betydelse för var de melodiska höjdpunkterna ska infalla. Man vill ju betona rätt ord i dikterna, annars blir det konstigt för en lyssnare som förstår den samiska texten.
Jag har lite tur visar det sig. Det kommer att fungera det här.
Så här är den svenska översättningen av passagen ur Nils-Aslaks diktverk:

Jag är vindens ägodel
men lever
och så har nog livet menat
idag lever jag
här och nu
och går inte det
så lever jag inte imorgon

Än sen då.

------------------------
På väg hem till hotellet får jag mig ett gott skratt.

Nu även i ett av världens rikaste länder.

Hammarklaverhårdrock kanske

2012-01-31T23:59:00.000+01:00

Tillbaka igen med BussTågFörsenatFlygFörsenatFlygBuss. Chauffören som kör sista flygbussen mitt i natten skapar hemtrevnad i den trötta skaran. Och han har lärt sig att 23.55 heter "11.55 P.M." på engelska. Bra där!

I hotellreceptionen bläddrar jag i dagens lokaltidning:

Oj. Jag hoppas att de dagstidningsläsande hårdrocksfans, som kommer på konserten på fredag och lyssnar på uruppförandet av "Narvik 9", inte blir besvikna...jag hoppas att de vidgar sina vyer och utvecklas, som det så vackert heter på kultur-medelklass-svenska.

Nåja, lite hårdrock blir det. Några sekunder här och där i verket. See'ya Friday! (..gör hårdrockstecknet)

The Original Hårdrockstecken

Au revoir, Sortland skyline!

2012-01-27T15:25:00.001+01:00

Lämnar Sortland i ottan och åker till fygplatsen. Solen skiner, men ack och ve, planet lämnar Nordnorges mark alltför sent, och när vi kommer till Oslo har Stockholmsplanet redan gått.

Innebär extra tid att ha hemlängtan.

Denna Nordnorge-omgång har varit proppfull av nya trevliga människor, möten och musikupplevelser, men ovanligt fattig på naturupplevelser, dom har jag helt enkelt inte hunnit med. Jag har under de senaste två veckorna musicerat med 7 olika ensembler, innehållande inte mindre än 121 medlemmar totalt! I alla åldrar och på absolut alla nivåer!

Men jag märker nu att det är en annan sak som jag längtar efter extra mycket, nu när jag har bott på småstadshotell i två veckor: jag längtar efter smakupplevelser.
Att inte älska fisk är praktiskt taget ett landsförräderi när man befinner sig i Vesterålen/Lofoten.
Som närapå-vegetarian trivs jag kulinariskt allra bäst i Indien och Sydostasien..

Att äta frukost som jag själv gjort, eller nån som känner mig väl.

Jag längtar till kaffet på mitt stamställe, där dom vet hur jag vill ha det.

Eller att, om andan faller på, kunna välja mellan typ hundra olika restauranger av de mest skilda slag bara i min stadsdel. Där dom inte tittar konstigt på en när man beställer vegetariskt.

Over and out, tillbaka igen redan på tisdag, den 31 januari.

Au revoir, Sortland skyline!

Sortland Barnekor & Holand Blandakor

2012-01-26T11:49:00.000+01:00

Idag var det dags att träffa två av Sortlands körer för första gången. Lite "Såsom i Himlen"-känsla igen.
Det är förberedelser inför nya framföranden av "Vidderna Inom Mig" som uruppfördes i somras (Se blogginlägget Svantes Lyckliga Dag ).

Först ut var Sortland Barnekor, 35 stycken spralliga barn mellan 8 och 13 år. De repar en gång i veckan i ett litet hus vid fjorden, lite i utkanten av Sortland.
Vi blev snabbt vänner, efter att jag spelat på min cello lite, och visat att den faktiskt kan låta exakt som en råmande ko!
Sedan sjöng och spelade vi tillsammans min "Girdde" samt en helt ny barnkörsats till "Vidderna Inom Mig".
I pausen var det ett fasligt liv, rörelsebehovet måste ju tillfredställas, och jag fick många oblyga frågor om jag kunde låta som andra djur, och jag fick höra om alla deras släktingar i Sverige.
Ett charmerande gäng.

Sortland Barnekor och jag.

Sedan drog jag vidare till nästa kör, Holand Blandakor, 55 stycken spralliga vuxna mellan 20 och 80 år. De repar i ett lite större hus vid fjorden, lite längre utanför Sortland.
Någon hade glömt att skruva på värmen så repetitionen föregick med dunjackorna på!
Vi blev snabbt vänner, efter att jag spelat på min cello lite med stelfrusna fingrar, och pratat lite om varför jag hamnat just i Sortland, just där just då.
Sedan sjöng och spelade vi tillsammans körpartierna ur "Vidderna Inom Mig".
I pausen var det ett fasligt liv, pratbehovet måste ju tillfredställas, och det var kaffe med dopp och vinlotteri, och jag fick många oblyga frågor om vad jag egentligen var för en, och jag fick höra om alla deras släktingar i Sverige.
Ett charmerande gäng.

Holand Blandakor och jag.

Båda körerna leds av Mette Dyrnes, och jag blir än en gång förundrad, och hoppfull över mänskligheten. Att ge sig iväg en blåsig torsdagskväll i januari för att få ordning på 35 barn och 55 vuxna så att dom kan sjunga toner tillsammans - kan det bli noblare? Tack Mette. Tack alla ni andra körledare på den här bollen i världsrymden. Ni skola bliva belönade på den yttersta dagen.

70 strings of the N.M.K.

2012-01-25T20:55:00.000+01:00

NyMusikkUken fortsätter. Idag gick jag och lyssnade på ett lysande föredrag av komponisten, musikern och professorn i samisk musik Frode Fjellheim. Han lärde oss bl.a. att jojka på fem minuter, och att världens första jojk-konsert faktiskt hölls i min hemstad Umeå 2 september 1910. Vi fick även vara med när professorn jojkade en helt vanlig kontors-stol:

Frode jojkar stolen.

På kvällen var det så dags för oss i NyMusikkUkens elgitarrorkester "70 strings of the N.M.K." att ge sin avslutningskonsert inför en fullsatt Samfunnssal (= Folkets Hus). 70 är vårt sammanlagda strängantal; 2 fyrsträngade gitarrer, 8 sexsträngade (varav en i en annan dimension) samt 2 sjusträngade.

Vår under två dagar egenhändigt komponerade riff-svit hade 12 delar: "Jonas Blue CityBlues", "Kristian's Got His Dancing Shoes On", "Fredriks Leftwing Folksong", "Mathias' Hot Pick", "Tomas in Jamaica", "Joakims Yoik Shuffle", "SvanteBob Firkant", "Deep Diggin' Mathias", "Kristoffer on the Merry-Go-Round", "Please Call Again-Hans is Very Very Busy", "Håkon says Hello from the 7th Dimension" samt "Øivind on the Rocks".

Det var mycket lyckat och publiken var i extas!

70 strings of the N.M.K.

Konserten innehöll även en barnorkester spelande improviserad nutida konstmusik, samt modern balettdans.

Min syn på Sortland är från och med idag en annan. Det satt lite hårt åt i början, men nu finns Sortland i mitt hjärta.

Först spela, sedan snacka.

2012-01-24T23:00:00.002+01:00

NyMusikkUken Dag 2.

Jag höll ett 45-minuters föredrag om mig själv inför NyMusikkUkens deltagare; alltså musikgymnasiets och kulturskolans elever och lärare.

Jag brukar börja med att spela några minuter först.

Jag har funnit att det är bäst så. Faktiskt vad det än gäller; föredrag, undervisning, gageförhandling eller förförelsekonst (fråga min fru). Eller hur många man än ska prata med. Först spela - sedan prata. Det mesta blir bättre då.

Så även denna gång.

Sedan brukar jag dra mitt livs historia, med filosofiska eller sedelärande resonemang insprängda.

Sist en frågestund, som brukar gå trögt till en början, men minuten innan tiden är ute, så är det i full gång.

De sista frågorna ställs "off the record" medan folk är på väg ut och jag packar ihop.

När jag lommar iväg brukar jag tänka på allt viktigt jag glömde säga. "shit, jag glömde prata om det viktigaste; varför musik finns och varför man viger hela livet åt det. Varför pratade jag så länge om notläsning/provspelning/skivbranschen etc.etc."

Så även denna gång.

Men nästa gång ska jag huske på.

Cabin Crew dag 2. Vi gjorde färdigt alla tre delarna i denna "riff-svit": Arm doors, Cross check, Report. 12 unisona elgitarrer som riffar, det är mustigt vill jag lova.

Imorgon kväll är det "take-off" på scenen i Samfunnsalen.

Cabin Crew.
fr.v.Fredrik, Jonas, Kristian, Øivind, Mats, Kristoffer, Svante, Mathias,
Håkon, Simen, Tomas, Joakim, Mathias, Monika.

Gymnasister och jazzgymnaster

2012-01-23T23:54:00.004+01:00

"NyMusikkUken" i Sortland har börjat.
(OBS NyMusikkUken, inte N.M....K....)
Mitt på dagen höll jag "workshop" för unga elgitarrister och elbasister.
I ett litet konferensrum trängdes 12 stycken elgitarrförsedda ungdomar, plus jag själv på elbas och trummisen Simen Vangen.

Vi jammade fram en riffbaserad svit tillsammans. Sviten ska heta Cabin Crew och ha tre delar: Arm doors - Cross check - Report (gissa i vilken typ av farkost jag fick denna idé). Alla får bidra med egna riff, och det är kul att det blir så olika.
Det är 12 personligheter, 12 stilar, 12 sound. Vi hann workshoppa fram en "Arm doors" och en halv "Report" när de två timmarna hade gått och det var dags att bryta. ...jag hade jättekul, jag hoppas jag inte var ensam om det..? Eller?.. Tonåringar är ju så blyga.

På kvällen spelade jag med en kvartett extremt oblyga och spelglada musikanter.
Tim Challman, Oddmund Finnseth, Jan Olsen och Steinar Kjeldsen, välkända jazzprofiler i Sortland.
Vi hade det verkligen koseligt (mysigt) och spelade några svängiga låtar tillsammans i den gamla gymnastiksalen, och det gick påfallande lätt allting. Det bara flöt på. Detta är ett första get-together inför en kommande turné som vi fem ska göra tillsammans med den store norske författaren/poeten Lars Saabye Christensen, som växte upp i Sortland.

fr.v. Oddmund, Tim. Jan och Steinar

"Tagning 35. En.To.Tre.Fir..."

2012-01-22T23:33:00.005+01:00

Det är söndag och alla är lediga. ALLT i Sortland är stängt utom två verksamheter:
-pizzerian vid kajen, som drivs av tre hårt arbetande män av utländskt ursprung.
-demostudion, där de sju hårt kulturarbetande människorna plöjer igenom tagning efter tagning..

Tur att pizzerian finns, annars hade vi svultit ihjäl.

Pizza Time!

Allt går inte smärtfritt. Jag börjar ana att vi i kvartetten har lite olika bakgrund, olika referenser.
Men det är ju det som gör att nytt uppstår. Min princip i livet är "testa allt EN gång" och det gäller (som ni kanske har märkt) även musikstilar, eller sätt att spela en låt på.

Efter att under två dagar ha gjort ungefär 35 tagningar (5 låtar i 7 versioner) så riggar vi ner, äter lite kall pizza, och skingras i de fyra väderstrecken i polarnatten. Au revoir!

Harald Devold är färdig!

Nu vidtar musikmixning för min del, och filmredigering för Marius' och Jens' del.
Sedan är demovideon färdig för YouTube.

Premiärdag för ny kvartett

2012-01-21T23:09:00.007+01:00

En högtidsdag.
Idag samlades vi för allra första gången, här i Sortland, och spelade tillsammans. Vi, en jazzkvartett bestående av underteckad på cello, Kjetil Jerve på piano, Marianne Halmrast på kontrabas och Simen Vangen på trummor, spelar in en fem-låtars-demo under två dagar i Sortland.

En demoinspelning, det är väl när man lägger en diktafon på ett notställ i replokalen?
Mina vänner, detta är Norge. Året är 2012.
Det är ett crew på tre man som spelar in på både film och 24-kanals hårddiskinspelning, med den allra finaste tekniken.
Harald Devold tog Hurtigruten hela vägen bortifrån Vadsø med koffertar fulla med mikrofoner. Marius och Jens flög upp med kameror och allt från Oslo.

filmarna Marius och Jens

Vi jobbar en lång dag och vi närmar oss gradvis varandra. Ibland uppstår magi. Ibland tappar vi varandra ur sikte och famlar ensamma omkring. Processen är fascinerande. Och blir hela tiden i minsta detalj registrerad med filmkameror och mikrofoner.

Simen Vangen, trummor

Marianne Halmrast, kontrabas

Kjetil Jerve, piano

Fyra personligheter som ska vara sig själva trogna, och fungera tillsammans i frihet inom en strikt form.
Det är något av det mest komplicerade som finns, omöjligt att kvantisera.

Vi avslutar med en middag på mitt favorithak Ekspedisjonen nere vid kajen. Äntligen! Den holländske kocken lagar riktig god vegetarisk mat.

Skörbjugg

2012-01-20T23:47:00.006+01:00

Dag 3 av 3 med "Narvik 9"-repetitioner med MiN-ensemblen i Narvik.

Jag är vegetarian.
Min meny dessa tre dagar:

Dag 1
Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.
Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.
Dag 2

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

Dag 3

Lunch: Grekisk sallad på Kafferiet.

Middag: Vegetarisk pizza på Peppes Pizza.

(Anledningen till att jag så listigt byter mellan två ställen, är att jag då slipper skämmas alltför mycket inför personalen.)
Nej, vegetarianismen frodas inte i Narvik. Fiskismen och köttismen dominerar totalt.

Tog kvällsbussen till Sortland, en tur på 3 1/2 timme i totalt mörker på hala slingriga vägar.
Överlevde, checkade in på Sortland Hotell, och oj!
Det rummet var inte stort inte.
Jag skulle precis gå ner och fråga i receptionen om jag kunde få ett större rum, eftersom jag ska bo här i en hel vecka, när jag såg en sån där nödutgångskarta med alla rummen utritade - mitt rum var ju det största på hela hotellet! LOL.

Imorgon ska jag för första gången träffa min nordnorska jazzkvartett och spela in ett par låtar.
Så dagen avslutades med lite riggning och råddning inför inspelningen.

Tävling: vad föreställer detta?
Första rätta svaret (använd kommentarsfältet) får ett hedersomnämnande här på bloggen.

Erotiska leksaker

2012-01-19T23:03:00.006+01:00

Ja..jag behövde en titel som gjorde att du läste just detta inlägg :-), jag har något viktigt att säga dig.

Dag 2 på repetitionerna av "Narvik 9".
Idag var jag lite mer tvivlande..inte fullt så glad som igår. Varför skrev jag såhär och inte sådär etc etc.
Känner du till Zen-cirkeln?
Den beskriver hur en utvecklingsprocess går till. Den är universell, passar till allt.

Överst har man processens början, fas ett. Där finns härliga saker som "nybörjartur", "nyhetens behag", "gut feeling", "barnatro".
Man är fri, ohämmad, som ett barn, oförstörd. Det går lätt, det blir bra.

Sedan börjar man förstå saker. Huvva. Det börjar bli komplicerat.
Det går neråt i cirkeln.
Man går in i en jobbig fas av tvivel och självkritik. Man försöker och försöker, framstegen kommer inte så snabbt som man skulle vilja, man tappar lusten, längtar tillbaks till den förra fasen, då allt gick så bra.. En del slutar här, ger upp.

För den som har tålamod och håller ut, väntar fas tre, då man faktiskt har förstått det, lärt sig handlaget, bemästrat det. Bra för självförtroendet. Men det är, irriterande nog, fortfarande inte lika bra som det var där i början, det har inte schvungen, det är kontrollerat eller intellektuellt på något vis, man kan liksom för mycket...Också här är ett förnuftigt ställe att ge upp, och istället satsa på en bra lön som kompetent chef över dom som fortfarande orkar.

Men fas fyra kommer där uppe, på cirkelns topp! Där allt började. Man glömmer bort allt man lärt sig, och blir barn på nytt, "går i barndom", man får nybörjartur igen, "no-mind", det går liksom av sig självt. Allt börjar om igen, men denna gång på en mycket högre nivå!
Där har ni ett varv på Zen-cirkeln, eller Zen-spiralen som den egentligen borde heta tycker jag.

Hur var det med titeln på detta inlägg?
Jo, Narvik är ganska tomt på kvällarna, och jag har undrat vad folk egentligen gör...nu har jag fått en möjlig förklaring. Denna affär ligger på bästa läge på huvudgatan i den lilla staden:

"Aha-upplevelse"

2012-01-18T19:49:00.005+01:00

Arbetsdagen börjar med en fotosession. Vår niomannaband ställer upp i mer eller mindre naturliga poser, klick-klick-klick.

Sedan börjar vi spela. Vi spelar igenom "Narvik 9".
Detta att för första gången höra något i verkligheten, som man under en längre tid bara har hört inne i sitt huvud... det kan man kalla en riktig "aha-upplevelse"!
Musikerna är skickliga. Det är en konstig besättning; jag spelar elbas, och bredvid mig spelar Torleif Torgersen på ett hammarklaver! Instrument från varsin epok. Men de möts och tycks trivas ihop, tillsammans med stråkkvartett och träblåstrio.
Vi jobbar på det rytmiska, som är det svåraste med det här stycket. Att hitta själva svänget tillsammans. Självsvänget.

Glad i hågen går jag till hotellet efter repetitionen och drar på mig joggingkläderna.
Det gäller att skynda sig ut medan det finns dagsljus, blank-isen lurar i backarna. Och vilka backar!
Och när man kämpat sig upp, vilken utsikt! Världens vackraste joggingrunda?

Från det ena till det andra.

2012-01-17T22:26:00.000+01:00

KA-DONK!
Landar på den lilla lilla landningsbanan Framnes mitt i Narvik.
Propellrarna stannar med ett vrål, och den tropiska värmen slår emot mig som en vägg när jag går ur planet och nerför trappan.
Nej, men det är klart varmare än i både Stockholm och Oslo, där jag kom ifrån denna gång.
Det är tidig kväll, men beckmörkt.

Jag ska vara här i tre dagar och öva med MiN-ensemblen inför en konsert i februari.
Vi ska uruppföra "Narvik 9", det stycke för nio musiker, som jag skrev i höstas under en tid som "eremit vid hav" i Bø (se blogginlägget "Hederligt Arbete").

Cellisten i bandet, Hans-Urban Andersson, hämtar mig.
Det blir en soft kväll på hotellet, för jag kommer direkt från tre dagars intensiv repetition i Oslo inför kommande turné med bl.a. Arve Henriksen.

Från det ena till det andra.
Sådant kan livet som musiker te sig.

Beam me up, Scotty!

2011-11-28T14:57:00.004+01:00

Hemma igen, oj!
Detta var mitt hittills snabbaste Artist-in-Residence-besök.
Köksbordet i Stockholm---swooosh----> spela i Ishavskatedralen-----sswooosh-----> köksbordet i Stockholm.

Jag borde rita en egen Skandinavien-karta.
Jag kan svära på att Göteborg numera ligger mycket längre bort från Stockholm än Tromsø!
Och Oslo ligger precis väster om Arlanda, borde ligga mellan Sigtuna och Enköping ungefär.
Sortland ligger i en annan dimension. Det finns ett hemligt "maskhål" i rumtiden nånstans i trakterna av Island, som leder dit.

Här är en motsvarande karta över USA sedd av en New York-bo (klicka på den så blir den större):

Adventskonsert i Ishavskatedralen

2011-11-27T23:31:00.014+01:00

Det är dödstyst i Tromsø på söndagsmorgonen. Folk sover länge så här i mörkertiden. På de flesta cafédörrar står det "Stengt. Hviledag."

Svårt kaffetörstig jagar jag runt i Tromsø. Först fram emot lunch får jag äntligen tag i en espresso, så att jag kan lämna ön och åka över bron till Ishavskatedralen och repa.

Det låter fantastiskt i det stora kyrkorummet, vilken klang!

Pianist och körledare Liv Rundberg har gipsad vänsterhand pga. bruten handled. Men den kvinnan har en ostoppbar energi. Hon låter sig inte bekomma utan spelar på som vanligt!

Man förstår varför hon nyligen förärats något så fint som en Fortjenestemedalje av självaste Kongen av Norge.

Jag älskar att spela cello i kyrkor. Det är lite ironiskt eftersom jag inte tror på gud.

Men det handlar ju trots allt om offentliga, spatiösa byggnader, som inte är gjorda för vinstmaximering eller för någon tävling, utan för att öppna människors sinnen för det utomjordiska mysteriet, för de stora frågorna.
Det är ju helt fantastiskt.

För att uppleva det behöver man ju inte tro på någon gud.

Konserten börjar klockan fyra på eftermiddagen då det redan är mörkt som på natten. Det vilar en stämning av förväntan i Ishavskatedralen. Konserten börjar, och vi spelar julsånger på fem olika språk, bland annat samiska, men även Bach, Mozart, och så några stycken ur "Vidderna Inom Mig".

Under konserten får jag chansen att i ett mellansnack tacka Norge för deras kultur- och distriktspolitik, som gjort att jag kan sitta här idag i Ishavskatedralen och spela. Jag tackade utan att veta, att i publiken satt den tidigare ledaren för norska kulturdepartementet :)

Han är också pappa till Ylva, en överlevande flicka från Utøya. Även mamman satt i publiken.

De kom fram efteråt och växlade några ord. Det var gripande att träffa dem.

De båda har varit igenom något av det värsta en förälder kan uppleva.

Ylva var en hårsmån från döden. Hon går nu i skolan igen efter en lång tid på sjukhus, fick jag veta.

Konserten avslutades med Herlig er Jorden, och det var dags för Kåfjordingarna att sätta sig i bilarna och köra den långa vägen hem på isiga mörka vägar.

Vi lovade att ses igen, kanske nästa års första advent. Det är en fantastisk samling individer med massor av värme.

Jag menar, alla biljettintäkterna från konserten gick till Tromsøs hemlösa och utslagna. Körmedlemmarna kör alltså bil till Tromsø tur och retur och betalar t.o.m. hotellrummen själva, för att kunna ge bort hela intäkten. Det säger ju allt egentligen.

Det finns hopp.

Generasjonskoret på väg genom världsrymden.

Tromsø melancholia

2011-11-26T18:58:00.084+01:00

Det är på lördagar man ska resa, om man kan. Då är det nästan tomt på flygplatserna.
Jag åker upp till Tromsø igen. Via Oslo. Kontrasten mot förra gången, då jag reste upp på en fredagseftermiddag, är enorm.

I Tromsø träffar jag mina vänner i Generasjonskoret. Vi har inte setts sedan den 21 juli, dagen innan det fruktansvärda terrordådet i Oslo. Det känns faktiskt som att den dagen, då vi tillsammans stog på scenen på Riddu Riddu-festivalens öppningskonsert, var den sista dagen på en era. Men det visste vi inte då. Nu är detta ett nytt land, ett Norge med en erfarenhet av ondska som efterkrigsgenerationerna inte har haft.

Vi övar tillsammans i den fantastiska vackra Ishavskatedralen.
Det är en ikonisk byggnad, Tromsøs svar på Sydney Opera House!

Det är på dagen exakt 10 år sedan Nils-Aslak Valkeapää, "Ailohas", dog.
Vi övar passande nog på hans dikter "Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus" och "Girdde"ur "Vidderna Inom Mig" i mina tonsättningar. Vi kan dom ganska bra, trots att 4 månader har gått sedan sist.
Imorgon ska vi ge en adventskonsert här i katedralen.

Vi har sorg i min familj också. Min frus mamma dog för några dagar sedan. Det var plötsligt, oväntat, och vi är fortfarande i chock.
Därför lyser Tromsøs "city lights" med en särskild lyster denna kväll för mig.
Här finns det liv, här på denna ö kurar vi ihop oss och tänder våra lampor i polarnatten.

Ishavskatedralen

High North AiR Cluster Gathering

2011-10-25T23:11:00.000+02:00

Idag står det i min kalender: High North AiR Cluster Gathering.

Vilket coolt namn.

Modernt, seriöst, intelligent, svängigt.

Det handlar om nätverk, kluster av artistresidens, relationell konst, alltså inga dammiga gamla nittonhundratalsprylar.

Vi hade till och med en föredragshållare via knackig Skype ifrån Bergen.

Vi var ett trettiotal deltagare, de flesta ifrån bildkonst-hållet, som samlades mitt på dagen i den gamla fina Tromsø Kunstforening.

Jag spelade cello och fick prata om mig själv i en kvart. Alla var tysta och lät mig prata till punkt! Vem gillar inte det..
Jag var där som ett livs levande exempel på en Artist in Residence In Action.
Sedan fortsatte det med flera, mindre narcissistiska, föredragshållare.

Jag fick känslan av att detta är toppen av alla miljarder år av evolution. När alla har krigat till sig ett revir, är mätta och har tak över huvudet, har fortplantat sig, utbildat sig och slutligen betalat månadens alla räkningar, då återstår att gå på en Cluster Gathering och lyssna på varandras föredrag om konstnärsresidens.
Det är vackert.

Jag är gärna med på nästa High North AiR Cluster Gathering också.

Det är ju ett så coolt namn!

Därefter flög jag hem till Stockholm i ett halvfullt kvällsflyg tillsammans med en skvadron trötta kostymnissar som UnnarSigEnStarkölPåGardermoenÄvenFastDetÄrVardagskväll, och så Fredrik Skavlan på raden framför mig.

Kapitel 2 slut.

Vi hörs i slutet av november.

Mötesproffs

2011-10-24T22:43:00.004+02:00

Idag ska jag ut och åka propellerplan.
Jag flyger Tromsø-Sortland, den turen som är så lång med bil, men så kort med flygplan.
Sortland går inte på charmoffensiven idag. när jag landar i dramatisk stil på den pyttelilla landningsbanan mellan fjorden och landsvägen. Ett klassiskt gråväder med småregn ligger över allt vad utsikt heter.

Jag tar min sedvanliga morgon-espresso på min oas, Ekspedisjonen, och samlar kraft.

Därefter väntar ett par möten med Sortlands chefer inom kulturområdet: Veronica, Mette, Odd Helge, Hege Monika, Mona.
Jag försöker haspla ur mig meningsbyggnader som handlar om vad jag har tänkt göra i Sortland under det kommande året, men jag känner att jag är lite av en "alien". Jag tror att jag tar vissa saker för givna, fel saker, och glömmer bort resten, de viktiga sakerna. Fast inte ens det är jag säker på.
Men det löser sig. Folk vill göra bra saker och är trevliga, det är det viktigaste.

vi talar om att uppföra "Vidderna inom mig" med Sortlands körer. Körens representant är så skeptisk att det nästan är komiskt att se.
Jag skulle behövt en slags talesperson med mig, någon person som på rätt sätt förklarar vem jag är, min bakgrund, och vad syftet är, och hur väl mottaget uruppförandet blev i somras. Det känns svårt att börja från noll, som en svensk kille som kommer in från gatan och börjar göra reklam för sig själv..

Efter sex timmar på Sortland (det heter på Sortland, inte i) hoppar jag in mitt privatplan, (nej, men det är i den storleken), hoppar tillbaka till Tromsø.
Det känns konstigt att resa utan cello. Så lätt.
Är det så här dom har det, mötesproffsen?

Som det nyblivna mötesproffs som jag är så hinner jag förstås klämma in ett möte till innan arbetsdagen är slut.
Jag träffar Brynjar och Ulla-Stina från Nordnorsk Jazzcenter och smider ännu mera planer!
Denna gång känner jag inget av en talesperson. De vet vem jag är och vad jag står för.

Jösses amalia, nu tror jag att mitt andra år som Artist in Residence har kickat igång!

Do Not Disturb

2011-10-23T20:27:00.001+02:00

Att bo på hotell har sina sidor - eller väggar rättare sagt.

Jag försöker visa hänsyn mot mina medmänniskor här i livet, till exempel när jag går på bio så försöker jag hitta en plats där det inte sitter någon bakom - jag är ju 196 cm lång. Och så där håller jag på.

Vi är alla offer för fördomar. Även bemötandet som en vuxen, mycket lång, vit man upplever har vissa förtecken.

Man förväntas vara en sån som bestämmer och chefar och tar för sig med självklarhet. Därför måste man le extra mycket och lägga sammetsfilter på rösten. Om man inte vill skrämma folk, av en eller annan anledning.

Så idag, söndag, "dan efter kvällen före", väntade jag "ända" till 10.30 med att börja spela cello, men Knack-Knack-Knack sa det efter en halvtimme, det var alltså för tidigt iallafall...

Jag öppnar, och där står en tjej från receptionen. Hon känner mig inte, hon har bara sett mig komma och gå förbi receptionen, hon vet inte om det där med mina sittplats-bryderier på bio etc. Hon är beredd att ta i med hårdhandskarna.

Hon är förberedd på att en tvåmeters tvättäkta psykopat ska öppna dörren och gå till attack direkt. Endast en psykopat sitter väl och spelar samma sak om och om igen på ett musikinstrument i flera minuter i sträck ensam på ett hotellrum på söndag förmiddag? För att visa hur mycket han skiter i grannarna??

Så hennes darr på rösten gör att hennes rädsla hörs, när hon försöker låta bestämd:

"Jag ser att Ni har satt upp en Do not disturb-skylt på dörren, och Ni är säkert flink på att spela på Ert instrument, men Ni stör faktiskt Era grannar! (Svälj)"

Jag tycker synd om henne som måste utföra detta smutsiga uppdrag, så jag försöker med sammetsfiltret: "Jag förstår. Finns det kanske något annat rum jag kan sitta och spela i?"

Hon, som var förberedd på en helt annan reaktion, tappar fattningen och snubblar över sina ord: "..ja..jag ska se lite på det..och återkomma..jag återkommer.."

Hon gick tillbaka till hissen, återkom aldrig, så jag fick till sist själv gå ner och sätta mig på en stol i den öde frukostmatsalen och spela vidare.

Med min mjukaste sammetston.

"Man är olika, sedan dör man"

2011-10-22T18:42:00.000+02:00

Att fira sin födelsedag ensam på hotell kan väl tyckas sorgligt.
Men har man just åkt hemifrån och inte hunnit drabbas av hemlängtan, och staden är vacker och trevlig och himlen är blå, så är det inte så dumt faktiskt.
Precis så är det i Tromsø idag.

Eller är det något fel på mig? Att jag tycker det är riktigt OK det här, faktiskt mysigt?
Det är säkert mest genetiskt, som allting är nuförtiden.
Och så brukar jag skylla på mitt jobb, att jag måste förhålla mig till så mycket nya människor hela tiden, i vart och ett av mina många projekt, att jag måste få tid för mig själv för att inte bli utbränd. Men det är en halvsanning, för så är det många som har det i jobbet. Och de flesta brukar framhålla det som en fördel att deras jobb innebär mycket kontakter med nya människor. Det är inte det som gör folk utbrända.

Nej, som en musikerkollega till mig, trummisen André Ferrari, sa:
"Man är olika, sedan dör man".

Trummisar, barn och alkisar. Lyssna på dom.

År 2, Kapitel 2. Helvetesflight.

2011-10-21T23:42:00.000+02:00

Det är fredag eftermiddag och jag är på väg till Nordnorge igen.

Denna gång med flyg hela vägen till Tromsø, via Oslo Gardermoen.

Gardermoen är den flygplats varifrån alla direktflyg till Helvetet går.

Nej, jag bara skojade, men på fredagseftermiddagarna verkar det iallafall som det gör det.

Jag kliver ut ur planet och påbörjar den oändligt långa, ökända "Gardermoen-marschen". Idag måste jag dessutom "börja om" och checka in på nytt här, eftersom jag kommer från utlandet.

Väl framme i avgångshallen förstår jag direkt: här gäller det att krypa in bland apparna i sin egen lilla iPhone och göra sig en trygg fantasivärld därinne, för ute i verkligheten vill man inte vara. Där beter sig folk som svin eller idioter eller både och.

Tron på mänskligheten försvinner.

..men återkommer när man ser vakten som står vid ingången till säkerhetskontrollen. Han som med en ängels tålamod förklarar för de aggressiva svinen, som anser att just precis dom har rätt att tränga sig före alla andra, att "kön begynner där borta. Ja, ni måste ställa er där. (Nej bara för att ni är vit medelålders man med slips, kulmage och ett hånflin på läpparna så har ni inte rätt att bara gå rakt in här)".

Hur orkar han? Vilken vardagshjälte. Eller sparar han alltihop till familjen därhemma?

Jag hinner med Tromsø-planet med en hårsmån och jag har inte skällt ut någon än.

Men i taxikön utanför terminalen i Tromsø tar mitt tålamod slut, när ett hånflinande par spelar dumma och går rakt in framför mig i kön.

Jag blir faktiskt lite glad över min egen reaktion, än finns det liv i gubben, lite testosteron finns det kvar liksom.

Om tio år kanske mitt tålamod räcker även till taxikön, resans avslutande prövning.

Så fort jag stänger hotellrumsdörren om mig och går in på badrummet så förvandlas hela fredagsflighten till vattenånga och går upp i rök.

Jag pustar ut.

Jag packar upp.

Drömjobb

2011-09-06T12:06:00.000+02:00

Vaknade 05.00 i mitt extremt spartanska rum på Kunstnerhuset i Sortland, hoppade i kläderna, gick raka vägen ut till bilen och körde iväg i morgondimman. Tre timmar blev första etappen och då var jag i Abisko. Frukost på mitt stamhak Turiststationen, raskt vidare den sista timmen till Kiruna.
Jag ska alltid köra i gryningen hädanefter. Känslan är enkel, huvudet är rent och det är inte många bilar på vägen.
Fast..på vintern kommer det ju ingen gryning här uppe..

In på bilprovningen i Kiruna för att besikta bilen innan jag flyger hem. Eller heter det besiktiga.
Jag tänker varje gång jag står där bredvid och tittar på och försöker lägga mig i besiktarens arbete lagom mycket, att det där jobbet skulle jag kunna tänka mig.
Tänk så okomplicerat. Målet är glasklart. Upptäcka fel och skriva ner dom. Vilken dröm för en ordmärkare och felsökare som jag, att få hänge sig fullständigt. Eller kanske kombinera med en halvtid som korrekturläsare :-).
All utrustning finns bekvämt installerad och arbetsmomenten är givna. Man behöver inte "sälja på" någon någonting. Kunderna kommer snyggt och prydligt, en och en, på uppgjorda tider, och dom bråkar nästan aldrig. Ändå är varje bil unik, speciellt de äldre, och man får se nya horribla fel. Man kan ägna sig åt olika memory-lekar. Till exempel så talade min besiktare med sin kollega om tidigare bilar han besiktat som, liksom min, hade ordet "RAR" på registreringsskylten. Han visste exakt: en Audi A2 och en Volvo V70. Den andre hade aldrig sett det, och hade trott att det tillhörde de förbjudna orden på reg-skyltar, som FUL och K...ja ni vet.

Horribelt fel upptäcktes på hjullagret höger bak. Hade kunnat sluta med haveri däruppe bland de norska fjordarna sa besiktaren.
Det blev raka vägen till bilverkstaden tvärsöver gatan.

År 2 Kapitel 1 är slut.
Nästa kapitel börjar 21 oktober.

Sortland Storband

2011-09-05T22:17:00.000+02:00

Dags att lämna det vackra Bø idag.

Himlen är grå och det duggregnar. Nordatlantiskt svårmod infinner sig.

Efter jobbet en snabb barfotatur på sandstranden, därefter städa, det är ju ett vandrarhem, och sedan iväg tvärsöver ön till Sortland.

På kvällen gick jag och hälsade på Storbandet som hade sitt måndagsrep. Det är ett spelglatt gäng. Jag tänker mig att göra en konsert tillsammans med dom någon gång nästa år. Det är nåt kul med den kombinationen. "Den ömtåliga cellon hälsar på hos dom tuffa metallhornen". Här är det inget känsligt tjafsande, utan rejäla "stabs", "hits" och "falls" som gäller. Fortissimo är FORTISSIMO, och pianissimo är ..ja en effekt, som är till för att göra fortissimot ännu starkare!

Barfotalöpning

2011-09-04T17:28:00.001+02:00

Försökte hitta ett joggingspår idag, det blir så hårt att springa på landsvägens asfalt.
Körde en halvtimme med blicken inåt ön, eftersom inga joggingspår kan gå ut i havet. Men jag gav upp, och det var ju tur det, för när jag tittade ut mot havet igen så såg jag en sandstrand. En lång vit sandstrand.
Stannade bilen, sprang ner till stranden, tog av mig skorna och började springa.

Att springa barfota på en långgrund sandstrand vid Ishavet när det är lågvatten..
Det innehåller 0 % självplågeri. Och det kan man inte alltid säga om vanlig stadsjogging.
Att springa med löparskor jämfört med att springa barfota... den gamla grabbiga metaforen "käka kola med pappret på" funkar även i detta sammanhang.
Stranden är slående ren. Det kanske inte finns så mycket plastskräp i havet på dessa breddgrader. Eller är det helt enkelt så att hembygdsföreningen just haft strandstädning?
Vilken njutning att springa på den långgrunda sandbottnen, så mjuk men ändå så fast. Kan någon förklara dessa mjuka "maskar"av sand som ligger överallt i tidvattenzonen?

Min teori: när vattnet sjunker undan bildas en massa små vattenvirvlar med sandigt vatten

Hederligt arbete

2011-09-03T16:01:00.003+02:00

Jag är ju faktiskt här inte för att ligga på klippor och skriva skrytiga blogginlägg om det, utan för att arbeta.

Jag passar faktiskt på att arbeta stenhårt när jag är här, även om det kanske inte verkar så i den här bloggen...det är lite för tråkigt att skriva om.

Då och då vill jag ta fram den lilla projektbeskrivningen för detta projekt och läsa igenom den. För att inte halka helt ur kurs så att säga. Det är lätt hänt när man jobbar fritt utan kontrollinstans.

Jag översätter lite ur projektbeskrivningen:

"Avsikten är att små samhällen (mindre än 40 000 invånare) ska få tillgång till konstnärlig kompetens och drivkraft, och att artisten samtidigt får ett år med resurser och möjligheter till utveckling. Med denna unika satsning kommer små ställen att få unik kompetens för en period, som ger ringar-på-vattnet-effekter."

Stipendiet tjänar alltså dubbla syften: det ska både utveckla mig personligen och utveckla den lilla bygd där jag för tillfället bor.

Har jag uppfyllt detta? Förra året: svar ja. Det här året: det har ju just börjat, vi får se.

Min sociala förmåga sätts på prov. Jag är sådan att jag lätt skulle kunna jobba helt isolerad från omvärlden, om jag gav efter för mina impulser helt.

Jag måste liksom ge mig själv en liten knuff för att ge mig ut och vara utåtriktad. Och då funkar det utmärkt.

Denna första period på år 2 började för tio dagar sedan, och har, så när som på några möten med mina nya kontakter, mest handlat om det ena syftet; den egna utvecklingen.

- Cellon är på verkstad i Stockholm. Jag har kunnat koncentrera mig på elbasen den här gången, att polera upp mina gamla chops ordentligt (chops=speltekniska färdigheter). Samt få några nya också.

- Beställningsverket Narvik 9 har gått från "påbörjade idé-slamsor" till "tillräcklig med material, men vissa partier i behov av mycket redigering". Det gäller att hitta balans i formen. Den gyllene vägen mellan för få idéer som används för mycket (för tråkigt) och för många idéer som kommer och går (för osammanhängande). Och det beror ju på energi-innehållet i själva idén.

Jag kan tänka mig att författare sliter med samma frågor, då i form av "hur många personer ska förekomma i persongalleriet i den här berättelsen". Inte för få, inte för många. Varje person måste vara motiverad, eller åtminstone ges tid att bli intressant för läsaren.

Fikapaus. Idag, på det lilla fika-berget vid havet, så hördes ett konstant surrande under det tillplattade gräset där jag just hade legat. Jag försökte försiktigt att krafsa undan gräset, men gav upp efter ett tag. Surrandet var lika intensivt, som om någon glömt en eltandborste påslagen där under gräset. Så då blev det en brutalare metod, jag ställde mig och hoppade på gräset ett tag enligt principen hellre begravd död än levande begravd. Men det gick inte det heller. Jag la mig ner riktigt nära och hittade platsen för surrandet, och lyfte på några grässtrån, och ut kröp en gigantisk humla.

Kan humlor känna ångest och lättnad? Det lär dröja innan vi vet det.

Enough is Enough.

2011-09-02T20:03:00.004+02:00

Träffade Hege Monika Eskedal idag, som är körledare i Sortland.

En av lärdomarna från mitt första år som Artist in Residence var detta: Vägen till Bygdens Hjärta går via Kören.

Så jag tänkte sätta upp "Vidderna inom mig", verket från i somras, på kulturfestivalen kommande vår.

Sortlands körer och Landsdelsmusikerna. Då har vi ett gemensamt mål.

Sedan gick jag hem till Kunstnerhuset i Sortland.
Sedan fick jag nog av Kunsterhuset i Sortland.
Jag packade mitt pick och pack i bilen och åkte västerut, ut till vidöppna havet. Vinje i Bø.

För 200 kr natten fick jag rum i ett slags vandrarhem vid hamnen, och jag är enda gästen i hela huset, säsongens sista gäst. Överallt sitter handskrivna lappar med till order gränsande förmaningar: "Ta av på fötterna HÄR!" "Ytterdörren ska ALLTID vara låst!" "Hundar och katter HELT oacceptabelt!" etc etc och till sist, som ett desperat rop på hjälp, " HÅLL ORDNING!!". En symbol för svårigheterna för en kontrollfreak att driva vandrarhem.
Det luktar svett i köket (?), och föreståndaren envisas med att stänga dörren dit hela tiden. Så fort han har gått så öppnar jag alla dörrar och fönster där, det blir ett mini-krig :)

Trots detta så trivs jag här i den enormt ödsliga skönheten i den lilla hamnen. Jag har just insett var min gräns går vad gäller omysighetsfaktorn i boendet. Den går precis ovanför Kunstnerhuset i Sortland och precis under vandrarhemmet i Vinje hamn. Precis däremellan.

Till sist några exempel på vad som pryder väggarna i mitt nya hem.

Kultureliten i Stockholm, varsågod att förfasas! Eller borde Vinje Hamn komma med i nästa superformgivna coffeetable-bok "100 Trendiga Hotell Norr om Polcirkeln"?

The Classic.

I köket.

Tintin i Bø

2011-09-01T20:55:00.006+02:00

Vilken dag jag har haft idag!
Jag har varit här i Sortland en vecka nu, och börjar bli rastlös. Och solen skiner idag.
Så efter jobbet, efter lunch körde jag över till Bø på öns "yttersida", västsidan. En dryg timmes körning genom, som alltid, storslagna scenerier.

Jag kom fram.
Oh. My. God.
Det var som att något öppnade sig för mig.
Jag kände till Bø därför att jag har hört talas om Litløy fyr, en ö rakt utanför Vinje i Bø, med en fyr som gjorts till ett pensionat. Det verkar helt fantastiskt, och där tänker jag övernatta någon vecka i framtiden. Men att det skulle vara SÅ vackert i Bø!
Jag började med en espresso, bingo!, det fanns en riktigt fin en på caféet i Vinje. Och när jag frågade om Litløy fyr, så satt själva "fyrvaktaren"(föreståndarinnan) just då där i caféet!
Man kan bli vidskeplig för mindre.
Vi bytte några ord, och sen var hon tvungen att sätta sig i båten och styra över till fyren.
Jag satte mig på en klippa bredvid hamnen och skrev lite på mitt beställningsverk och detta är vad jag såg när jag tittade upp från partituret:

Litløy är ön i mitten, längst bort.

Att se fyrvaktaren åka ut till ön med sin båt kändes bekant på något märkligt sätt. På hemvägen i bilen kom jag på varför jag tyckte om den scenen så mycket:

Ja, jag erkänner, jag var en Tintin-freak när jag var liten.

Kanske var det därför jag blev Artist-in-Residence i Nord-Norge? För att få vara Tintin för ett år?

Vem vet.

Måste köpa hund, som ska stå i fören på båten när jag åker ut till Litløy, den Svarta Ön :)

Charlie Kaufman

2011-08-31T14:53:00.004+02:00

Min favorit-manus-författare heter Charlie Kaufman. Han är från New York och har skrivit manuset till filmerna Being John Malkovich (Oscarsnominering för bästa manus), Adaption (Oscarsnominering igen), Eternal sunshine of the spotless mind (fick en Oscar), och Synechdoche New York.
Denna intervju med honom kommer jag tillbaka till lite då och då, när jag behöver en vitamininjektion i hjärnan.
Den gjordes av DN:s Torbjörn Ivarsson, då Kaufman var i Sverige och tog emot Göteborgs Filmfestivals Honorary Dragon Award.
Varsågod!

Betyder ett pris av det här slaget något för dig?

– Det är trevligt att få, men det är bara lite smicker. Det kan inte jämföras med den tillfredsställelse jag får när jag till exempel lyckats avsluta ett manus.
Dina historier liknar inga andra. Har du mer fantasi än människor i allmänhet?
– Nej, det tror jag inte, men jag har behovet att skapa och har skaffat mig möjligheten att utveckla den sidan av mig själv. Jag kan inte jämföra mig själv med andra.
Hur får du idéerna?
– Från vad som händer i mitt liv. Saker jag tänker på och oroar mig för. Med ”Synecdoche New York” var det tanken på att dö, åldrandet och att tiden går fortare ju äldre jag blir. Jag ville fånga det utan att släta över det i ett ”det blir ok”.
Tänker du mycket på förutsättningarna för att vara människa?
– Ja, det gör jag. Men är inte det själva arbetsbeskrivningen för mitt yrke? Skriver man måste man tänka på både sig själv och andra. Tid, minnen, drömmar, allt det där fascinerar mig.
Går ditt jobb att jämföra med en vetenskapsmans?
– Ja, så till vida att vetenskap också är en kreativ syssla. Men jag använder inte någon vetenskaplig metod. Jag är mer desorienterad. Men att släppa sin hjärna fri för att intuitivt hamna på ställen man inte visste fanns, det tror jag att jag har gemensamt med en vetenskapsman, och det ger mig en kick.
Vad är den bästa delen av skrivandet?
– Att bestämma titeln. För det är det sista jag gör. Det betyder att manuset är klart. Jag njuter inte av att skriva. När jag är uppe i det är det ensamt och pressande. Men jag är tvungen att göra det, för jag vill ha saker som jag har skapat. Det är en lång process, men mitt i det är det jobbigt. Känslan av att ha klarat av att skriva ett manus eller ha regisserat en film är underbar, att där finns hundra skrivna sidor att ta på, oavsett om det är bra eller dåligt.
Varför är det så jobbigt?
– Man är tvungen att peta i sina sår, det du egentligen vill dölja eller försvara mot omvärlden. Jag kämpar ständigt för att komma över mina skydd och min skam. Jag försöker göra mig fri att våga avslöja saker om mig själv. Det är skruvat att vara människa. I morse vaknade jag upp på mitt hotellrum och tittade ut genom fönstret på torget. Jag tittade på fåglarna och tänkte att de inte tycks känna skam. De tycks vara en del av världen. Det är en enorm kamp att komma förbi känslan av skam och känna sig som en del av landskapet.
Gillar du ditt liv?
– Jag försöker att lära mig att gilla det. Det är inget som kommer naturligt. Och jag känner att det är olyckligt att det är så, så jag försöker bli en uppskattande, lyckligare person.

Önskas hyra

2011-08-30T21:15:00.019+02:00

Vilken tror ni är den svåraste biten med att vara Nord-Norges Artist in Residence:
Är det "Artist" eller "Residence"?
Utan tvekan "Residence" om ni frågar mig.
Var i hela friden skall jag bo?
Kunstnerhuset där jag bor nu känns...ja OK, denna vecka, som en nödlösning..

Idag har jag som vanligt varit "Artist" från 05-12. Inga problem. Ideerna flödar.
Efter lunch var jag igång med den svåra delen; att hitta ett Residens.
Det är en svår nöt att knäcka. Jag måste ju hyra möblerat, och bara i korta perioder. Men perioder är inte så korta att hotellrum är en lösning; det är för dyrt, och jag vill ha eget kök.

Jag svarade på en lägenhetsannons i lokaltidningen. Men det var en anonym annonsör, så jag får snällt vänta på att bli kontaktad tillbaka, och det är troligen bara helårshyra.
Sedan såg jag en skylt på stan: "Leiligheter selges". Jag tog en chans och ringde. Även om jag inte ämnar köpa någon lägenhet, kanske de vill hyra ut till mig i väntan på att få dom sålda? Men tji fick jag, lägenheterna inte ens är färdigbyggda än.

Sedan blev jag intervjuad av lokaltidningen, och passade självklart på att berätta om mitt residens-problem. Jag bad dom att skriva det i artikeln, så kanske någon uthyrare ringer till redaktionen. Man vet aldrig.
Efter intervjun besökte jag kulturchef Erik Bugge, som tipsade om ett ställe lite utanför stan som hyr ut turiststugor vid havet. Jag åkte genast dit, det var... hyfsat, man såg en bit rak havshorisont, inte illa. Om man kan få ner priset med sådär 70% så är det tänkbart..

Nu är jag snart desperat! "Artist in....???"

Dags att formulera en annons här på bloggen:

ÖNSKAS HYRA
Lägenhet, hus eller hytte i eller nära Sortland. Möblerad, vinterbonad, med el, varmvatten, eget kök, egen WC och dusch. Hyres per vecka. Behöver hyra ca 10 perioder på 1-2 veckor mellan oktober 2011 och september 2012. Perioderna kan diskuteras, jag är flexibel.
Svar till rökfri skötsam svensk tvåbarnsfar 196/95 med ordnad ekonomi.
Skriv i kommentars-fältet här nedan.

Järnrör

2011-08-29T17:44:00.000+02:00

Jag har lagt ett järnrör genom mina dagar här i Nordnorge.
Det där flexibla och anpassningsbara, böjliga som en gummislang, som man måste ha när man lever sitt vanliga vardagsliv med familj, är nu ersatt av ett järnrör.
Jag har inget att anpassa mig till häruppe. Inga sovmorgnar, inga gäster på besök, inga mysiga hemmakvällar. Nej upp klockan 5 och skriva beställningsverk, ett kammarmusikverk för nio musiker med arbetsnamnet "Narvik 9". En del shred på elbas blir det också, eftersom cellon ligger i sina minsta beståndsdelar på arbetsbordet hos min instrumentmakare nere i Stockholm, efter katastrofen i somras (se inlägget den 13 juli).
Klockan 12 ut och springa. Oavsett väder. Järnrör.
Idag regnade det igen. Jag har inga joggingkläder med mig. Järnrör.

Jag brukar springa ut till stadsgränsen och vända (det där lät bra, men staden är så liten så det tar bara en kvart ut dit :-).
Att i spöregn springa på trottoarerna genom en småstad mitt på en vardag är en övning i att ge f..n i vad folk tycker och tänker. När det gäller mig, som är så känslig för det, så handlar det om en övning i självbedrägeri, att låtsas som om jag ger f..n.

Sedan följer eftermiddagen , då jag inte får jobba. Järnrör!
Jag satt i fyra timmar på Ekspedisjonen och läste bland annat Knausgård 2, och fällde en tår över hans fantastiska skildring av födelsen av hans första barn.
Eller rättare sagt, över mina två egna barns födelser. Eller över alla världens födslar från tidernas begynnelse. Ursäkta att jag blev lite patetisk.
Det är OK att bli det klockan 17:44. Järnrör.

Fruktan realiserar det fruktade

2011-08-28T19:17:00.000+02:00

Jag tror inte jag tror på det. Jag tror att det är ytterligare ett utslag av vår stackars överdimensionerade hjärnas ständiga försök att finna mönster i kaos.
Men idag mumlade jag det faktiskt: "fruktan realiserar det fruktade".

För ett drygt år sedan, när jag funderade på om jag skulle tacka ja till att bli Nord-Norges Artist In Residence, så var det mycket panoramavyer av fjäll och fjordar från vackert inredda arbetsrum jag såg framför mig. Och det var ju precis så det blev, i Lassagammi i Skibotn. "Åtrån realiserar det åtrådda" kanske?
Men jag såg också ett antal skräckscenarier på min inre bioduk.
Bland annat en scen där jag i vintermörkret i snöblandat regn kliver ur en sjaskig Opel och halkar in i en lågpris-matbutik, och försöker i lysrörsbelysningen och tystnaden därinne hitta något att äta bland all kjøttdeig och svinekjøttspiroger (jag är nästanvegetarian). Jag kommer ut nästan tomhänt, med några sega morötter och en burk krossade tomater i en liten plastpåse. Och kanske en Snickers som ett tappert försök till feststämning..

EXAKT så blev det idag.
Nåja, minus vintermörkret och Opeln. Men det regnar.
Det är söndag i Sortland. Jag trodde att det var 2011, men jag måste ha tagit fel.
ALLT är stängt, till och med det stora Coop-templet. Och jag börjar bli hungrig.

Då får jag syn på den enda affären som är öppen!: lågpris-matbutiken Bunnpris, halkar in, försöker i lysrörsbelysningen och tystnaden därinne hitta något att äta bland all kjøttdeig och svinekjøttspiroger. Jag kommer ut nästan tomhänt, med några sega morötter...ja ni förstår nu. Copy and paste.
Fruktan har kanske faktiskt realiserat det fruktade.

Hur gick det sen?
Jag åt både lunch och middag ute, på två olika restauranger. Mitt favvoställe Ekspedisjonen var stängt, min åtrå till deras val-carpaccio lyckades inte realisera det åtrådda.

Istället blev det klassisk norsk kinamat till lunch och en nästan komiskt påver grekisk sallad till middag.
Nu har jag kommit hem igen och ska äta min Snickers. PARTEYYYY!

Ny i stan

2011-08-27T19:17:00.058+02:00

Springer i regnet.
Lösningen på ensamheten, friheten, främlingskapet som det innebär att vara här, på det sätt som jag är här, stavas självdisciplin.
Upp klockan fem och jobba. Springa klockan tolv. Mat på bestämda tider.
Så infinner sig lugnet trots att inget finns att hänga upp det på.

I hörlurarna:
Paul Bley: Vampira

"Worth waiting for."

2011-08-26T22:00:00.006+02:00

Klockan är 04.00 och solen går upp. Kryper fram till förarsätet och kör iväg direkt. Det kom aldrig några ilskna markägare :)

Efter två timmars körning inser jag att jag snart kommer att bli en trafikfara, parkerar bilen och somnar direkt i förarsätet. Nu sover jag gott till skillnad från tidigare. Jag står inte på privat mark..hmm..har just fått en ny livsvisdom.

Jag kör västerut, ut på öarna som bildar Lofoten och Vesterålen.
Det luktar mer och mer Stort Öppet Hav, en spännande doft för oss som bara har en liten övergödd göl att lukta på, som heter Östersjön.

Staden Sortland dyker upp på en ö där borta. Den ser ut precis som Tromsø, med stor vacker bro, vacker kyrka intill, en hamn mitt i centrum, och bergmassiv i alla väderstreck!
Det är bara det att staden är ungefär tio gånger mindre, så när man tror att man har en bra bit kvar, så är man redan framme! Och där, mitt i stan, står faktiskt kulturchefen Odd Roger Dahl och vinkar åt mig, välkommen! :-)

Jag är från "SoFo". Vårt folkslag är speciellt.
Den riktigt avgörande frågan för hur förhållandet mellan mig och staden Sortland kommer att utvecklas är; finns här en riktig kopp espresso att uppbringa?
Jag känner mig iakttagen när jag går omkring i staden och letar. Jag börjar undra om jag glömt dra upp gylfen eller har någon mat i ansiktet. Men nej, stan är helt enkelt väldigt liten.

Till slut hittar jag den, den äkta espresson!
Och det står "Karma" på en lapp på bardiskens dricks-burk! Och det är lite lagom kalt och sterilt! Och de spelar Bo Kaspers Orkester i bakgrunden! Jag har hittat hem. Till 00-talet ;)

Har ni sett femtitalsfilmen "Ice Cold In Alex"("En Iskall I Alexandria")? En grupp brittiska soldater tar sig fram genom den nordafrikanska öknen under andra världskriget och fruktansvärda strapatser och når alldeles i slutet av filmen fram till Alexandria, där de fyra överlevande hittar en bar och beställer varsin öl, och Sir John Mills fäller den odödliga repliken på klingande högbrittiska: "Worth waiting for."

Worth waiting for.

Då fattar ni hur det kändes för mig att lägga beställningen "En dubbel espresso, tack" på Ekspedisjonen Café og Restaurant på bryggan i Sortland.

Därefter var det dags att träffa musiker och kulturchefer för att göra ett första intryck. De bjöd på "kake". Detta verkar lovande. Lösa planer drogs upp, ideer dryftades, ja jag fick till och med snacka lite bas med ortens bas-mästare Oddmund Finnseth.

Men mitt boende.Vilken "downer".
Ett oerhört sunkigt rum med delad toalett och kök i den gamla sjukstugan, numera "Kunstnerhuset". En fläkt av Norge f.O. (före Oljan).
Jag kände mig bortskämd som en svensk brat, gjorde ett desperat flyktförsök till Sortland Hotell, men misslyckades och återvände till Kunstnerhuset och gick i närkamp. Resten av dagen gick åt till att städa, plocka ölburkar framför min dörr, och tömma sopor.
Det får duga denna period, men detta måste fixas.

Denne kultur-brat från SoFo/Sudermalm tröstades därefter med en trerätters middag på Ekspedisjonen i den soliga aftonen.

Back in the (Norwegian) saddle!

2011-08-25T23:56:00.006+02:00

År 2.
Dag 1.
Detta skrivs sent på natten, liggande i en sovsäck i bilen, vid vägkanten på en liten avtagsväg från E6:an mellan Skibotn och Nordkjosbotn i Nordnorge. Jag är lite orolig. Om detta vore högläsning så skulle jag viska nu. Jag har aldrig övernattat i bil förut, och aldrig tänkt på svårigheten i att hitta en lugn plats en bit ifrån vägen utan att göra intrång på någons privata område.

Jag har bestämt mig för att satsa allt på "what we in Sweden call the Allemansrätten". Jag står utom synhåll för bostadshus, men det är ju en bil detta, och hur var det nu med Allemansrätten i Norge egentligen..? Min skräck är att jag ska bli väckt kl. 5 i morgon bitti av ett gäng arga markägare med dunkningar på rutorna skanderande "Kom deg veck fra eiendommene våres øyeblikkelig!" eller nåt sånt.
Men vad är oddsen för det egentligen? Chilla!

Hur hamnade jag här? Jo, jag flög till Kiruna som vanligt, och skulle sedan gärna ha kört raka spåret till Sortland 35 mil västerut, om inte alla mina Nordnorge-koffertar stått kvar uppe i Skibotn! Så det fick bli 70 mil istället för 35, och en övernattning på halva vägen.

Nu ska jag försöka läsa mig trött så att jag slutar lyssna efter arga markägare, och får sova några timmar.
Det får bli Karl-Ove Knausgårds "Min kamp 2".

Utsikten över Lyngsfjorden i mån- och (nästan)midnattssol-ljus är fantastisk här inifrån bilen, om är överraskande bekväm att ligga i!
Godnatt.

Här är ett par hårnålskurvor under dagens färd över vidderna:

År 1, allra sista dagen

2011-07-29T20:59:00.010+02:00

Vi går baklänges ut genom ytterdörren, sopar igen spåren efter oss, och sätter oss i bilen med sikte på att nå Kiruna flygplats om 6 timmar.

Ska vi välja den västra vägen via högfjällsvägarna i Gratangen och Riksgränsen och havsviken i Bjerkvik.

eller den östra vägen via vidderna genom Finland?

De båda vägarna tar exakt lika lång tid från Skibotn, det är en fråga om tycke och smak.

Den västra vägen är den extroverta. Den bjuder på spektakulära turistvyer med fjordar och glaciärer, och går brant upp och ner från havsyta till trädgräns ett par gånger, som ett gigantiskt vildmarkstivoli.

Den östra vägen är den introverta. Det är långa raka vägar över långsträckta vidder och det är tystlåtet. "Ska vi praata eller ska vi komma fram här" liksom.

Det blir den västra.

Mest för att vi då passerar ett av våra favoritställen: den gamla turiststationen i Abisko. Där tar vi en fika och kollar att allt är som förut. Inget får ändras. I matsalen ska det sitta nöjda Stockholmsgubbar och gummor med nyköpta rutiga Fjällrävenskjortor och snusnäsduk. Där ska jobba säsongsarbetare med lätt hippiefaktor som flörtar med varandra. Där ska inga TV-apparater finnas på rummet. Där ska det vara fler turskidor än slalomskidor. Och så vidare.

Om Riksgränsen är "NRJ Radio", och Björkliden är Sveriges Radio P3, så är Abisko Turiststation definitivt P1.

Allt är som förut.

Jag börjar kunna det här nu, vi kommer fram till Kiruna inte för tidigt, inte för sent, och vi rinner igenom flygplatsen och in i planet och vi lyfter mot Stockholm.

Detta är slutet på det 7:e och sista kapitlet av År 1. Skibotn & Manndalen.
Ett år som fick ett slut som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.

Mina tankar går till offren den 22 juli, deras anhöriga, och till hela landet Norge, mitt andra hemland.

Till sist: jag erkänner, jag är en statistik-nörd.
Lite siffror på mitt första år i Nordnorge:

Antal dagar i Nordnorge: 105
Antal mil körda i och till Nordnorge: 1000
Antal minuter musik (orkesterpartitur) komponerad i Nordnorge: 120
Antal konserter i Nordnorge: 15
Antal publik i Nordnorge: 3000

År 2 börjar i slutet på augusti, i Sortland.

Nordnorges Artist In Residence 2010-2011 loggar ut.

Packa

2011-07-28T07:56:00.022+02:00

En dag kvar till avfärd.
Dags att packa ihop. Det gäller att tänka till.
Nästa år ska jag vara Artist In Residence i Sortland, Nordland, och det gäller att rätt saker stannar här uppe i Nordnorge, och rätt saker åker söderut imorgon.

Solen strålar och det är inte ett moln på himlen, så som det brukar vara när man ska lämna en trakt; då vill den visa upp sig från sin allra bästa sida.
Det stämmer naturligtvis inte, men det känns så idag.

Jag är redan halvvägs inne i nästa projekt, skriver noter, övar, planerar.
Det har varit ett fantastiskt år. Nu på slutet: de tvära kasten mellan glädjen och sorgen.

Nu går livet vidare.

Au revoir Rundbergs

2011-07-27T07:55:00.022+02:00

Min vistelse i Troms börjar lida mot sitt slut och det ska tas Farväl.
I dessa tider efter Utøya blir alla farväl extra viktiga och laddade med mening.

Två av syskonen Rundberg med posse, på väg in till Tromsø, kom förbi på en fika hos oss här i Lassagammi.

Herman & Halvard & posse

På kvällen var det Liv och Øivinds tur, föräldrarna Rundberg. De stannade på middag och bastu med dopp till sena natten.
Det börjar nu bli en vana. Inget särskilt alls att bada i solsken på kvällen i en fjord från Ishavet.

Jag är glad att mina barn får uppleva det här. Det är något att ha med sig i bakhuvudet när mangår ut i livet.

Vilken tur!

2011-07-27T00:44:00.000+02:00

Idag tänker jag inte ge upp.
Familjen ska gå på tur.

Det heter "utflykt" på svenska. "Tur" låter som något positivt, men "utflykt"?
"Ut allesammans, vi måste fly!"
Nej, där har Norge fattat galoppen bättre. Man har ju tur när man får gå på tur!

Min fru är uppväxt i Stockholms innerstad. Jag behöver väl inte säga mer.
Detta är de tre par skor som hon tog med sig när hon åkte upp hit till Nord-Troms:

Hmm...vilka ska jag välja till fjällvandringen...?

(Hon valde dom till vänster.) Mina barn Joel och Siri har lite mer fjällvana. De är uppvuxna på bergssluttningen i Saltsjöbaden, och har tältvandrat i Abiskofjällen, en natt.

Jag packar ryggsäcken med spritkök, kåsor och sittunderlag.

Ingen frystorkad mat och kaffepulver här inte, här gäller det att smöra.

Jag gör en tomatsås, tar med pasta som ska kokas på spritköket, samt renkött och parmesanost.

Espressokaffe i en liten termos, mjölk till en caffe latte.

Joel och Siri slänger med en flaska läsk, man vet ju aldrig hur fjällbäckens kristallklara vatten smakar, eller hur?

Dom bekymrar sig lite över att det inte går att dela upp exakt jämnt i kåsorna, men beslutar sig ändå för att ta med läskflaskan.

Solen tittar fram! och vi börjar vår långa dagsmarsch längs stenstranden till jåkken (cirka 1 km). Dottern bryter nästan ihop halvvägs och lägger sig ner. Men med lite övertalning kommer hon på fötter igen, och vi når jåkken. Där börjar den långa stigningen uppåt mot baslägret vid forsen (50 m.ö.h.).

Vi slår läger och lagar till lunchen.

Baslägret

Joel och Siri gör en upptäckt: kåsorna har markeringar som gör att det går att dela upp läsken exakt lika!

Vi går på expedition uppåt fjället, men det börjar regna, så vi upprättar ett nödläger under en klippa (60 m.ö.h.).

Nödlägret.

Det regnar i minuter, vi tappar räkningen men det rör sig om mer än 5 minuter.

Vi är nu ganska medtagna. Någon börjar tala osammanhängande, och provianten är slut.

Jag fattar beslutet att påbörja nedstigning.

När vi når fjorden och E6:an är det en märklig känsla att se den första bilen svischa förbi. Civilisation.

Vårt kära Lassagammi är i princip i samma skick som när vi en gång lämnade henne.

Tack Siri för hjälpen med dagens blogginlägg.

Inget

2011-07-25T23:30:00.000+02:00

Idag gjorde vi det.
Inget.
Vi bara satt och kollade på nyheterna om Utøya och Oslo och spelade kort.
Paula i kören som hade ett barnbarn på Utøya: barnbarnet överlevde!

Marja Bål Nango

2011-07-24T22:36:00.002+02:00

Att skriva blogginlägg känns inte så relevant, men jag fortsätter ändå.
En av medlemmarna i kören har ett barnbarn som blev skjutet och nu svävar mellan liv och död.
Det påverkar hela bygden. Det känns i luften.

Lassagammi upplever denna tid sin årliga höjdpunkt i antal besökare.
Vi fick både väntat och oväntat besök idag:
Först det väntade:
Inför mitt nästa år som Artist In Residence kom två chefer på besök från Nordland, mitt kommande hem-fylke:
Elisabeth Storjord, chef på Musikk i Nordland, samt Odd Roger Dahl, kulturchef i Sortland.
Sortland ligger i Nordland och är den lilla stad vid havet där jag ska bo delar av nästa år.
Kaffe dracks och planer drogs upp ända till hösten 2012. Men vi enades om att inte planera för mycket, utan hålla öppet för improvisation. Det är helt i min smak.

Sedan fick vi oväntat besök:
Den unga filmaren och konstnären Marja Bål Nango är här ifrån Skibotn, och är "årets unga konstnär" på Riddu Riddu. Hon tillhör en familj renskötande samer, den enda här i Skibotn. Hennes mor konstnärinnan Astrid Båhl är den som designade den samiska flaggan!
Marja hade aldrig varit inne i Lassagammi (!) och fick nu tillsammans med sin far tillfälle att komma in på en kaffe och en prat.
Man känner att hon tillhör en ny generation samer, som tar plats med självklarhet, utan den kaxighet som kommer av en mindervärdighetskänsla. En utveckling på rätt spår!
Lycka till Marja Bål Nango.

pappan + Marja Bål Nango

Minneskonsert

2011-07-23T23:55:00.003+02:00

Dagen började med en intervju för Sveriges Radio gjord av min svåger Peter Mosskin.

Han är författare, musiker och snickare. En lysande kombination. Peter är den som ligger bakom det bevingade uttrycket "Är du lönsam, lille vän?". Det är titeln på en av hans låtar från 70-talet.

Han gör även fantastiskt fina radioprogram, bland annat tonsättarporträtt för Musikradion som är som små pärlor.

Att intervjuas av honom inför ett av hans kommande program kändes som en ära.

Sedan fick vi höra att Riddu Riddu festivalen ställts in! pga händelserna på Utøya. En minneskonsert ska dock hållas, och jag och min fru ombeds medverka.

Det blev en två timmar lång ceremoni i toner ifrån Storscenen på Riddu. Många av de artister som skulle ha spelat under lördagen, om inte festivalen ställts in, spelade på minneskonserten.

Jag och min fru Katarina spelade låten "We walk in fog". Dess text fick en fördjupad mening denna gång:

We walk in a fog that forever surrounds us
and hark to the sounds of the moonlit nights
We tread on a treacherous moss that confounds us
and darkness of dusk human hearts does blight.

But two lonely hearts when join in singing
and calling each other in night's confine,
two shadows entwining and lovingly clinging -
oh wouldn't, oh wouldn't that be divine!

Därefter vävde jag på solocello samman den samiska "nationalsången" "Sámi eatnam duoddariid", med den norska nationalsången "Ja vi elsker" samt "Black run". Jag ville försöka ge en hommage till detta underbara land, mitt andra hemland numera, och dess olika folk, som nu är mitt i en nationell kris.

Efter minneskonserten var det dags att flytta tillbaka till huset Lassagammi. Denna gång i sällskap av min familj! Det känns skönt att slippa eremitlivet just den här gången..

Min syster Tjia och Peter hade sin sista kväll i Nordnorge. Vi åt Peters underbara fisksoppa, och sen blev det bastukväll i Lassagammi, komplett med nakenbad i Lyngsfjorden. Bilder saknas.

Siri här!

2011-07-23T13:28:00.002+02:00

Jag heter Siri och är 11 år. Jag är Svantes dotter! Jag kan berätta lite om pappa:

•Pappa är en kaffe-nörd. Han dricker cirka 4 koppar kaffe om dan (oftast mer...(papp.anm.))
•Pappa älskar stark mat.
•Pappa äger på att lösa gåtor. Han är jätte-smart!
•Pappa fick hoppa upp en klass i skolan.
•Pappa gillar bokstaven X för att man kan vända på den hur man vill men den ser fortfarande likadan ut.
•När pappa är på bushumör sätter han ihop tänderna och kittlar mig och min brorsa Joel.
•Pappa säger att han har mörkblont hår fast han har ljusbrunt.
•Pappa älskar att åka skidor.
•Pappa är 196 centimeter lång och väger 95 kilo.
Japp, det där var bara lite fakta om pappa.

Hej då!
//Siri

Det här är jag!

Den sorgligaste dagen

2011-07-22T23:21:00.027+02:00

Dagen efter konserten.
Åker upp till festivalen för att insupa den ordentligt. Nu när jag gjort mitt på Riddu Riddu är
det skönt att bara glida omkring och gå på konserter och seminarier; Ett seminarium om Nils-Aslak Valkeapää, en hyllningskonsert av jojk-kören Sámi Jiennat, en lavvo-konsert med strupsångerskan Julia Charkova, jazzkonsert med norske Georg Buljos, konserter med Niko Valkeapää (Ailohas' gudson), med Violet Road, bröderna Rundbergs band. Riddu-Riddu är verkligen i full gång idag, efter invigningen igår.

Hela tiden blir jag stoppad av människor som vill säga något om gårdagens konsert. Jag tänker: hamstra, hamstra, det är bara att hamstra dessa känslor inför de långa ensamma vinterkvällarna som eremit.

Jag stöter bland många många (nästa "alla") andra på Nils Magnus Tornensis, den fantastiske jojkaren som jag hälsade på i vintras. Hans kofte är fin:

Nils Magnus t.h.

art.

Violet Road på Storscenen.

Tältlägret.

Vi nås nu av de fruktansvärda nyheterna om händelserna i Oslo. Hela Riddu stannar av. En talare går upp på scenen och håller ett tal, där han säger att festivalen trots allt kommer att fortsätta som planerat.

Terrorn får inte tillåtas förstöra det goda. Det är viktigare än någonsin att vi ger varandra kärlek och gemenskap. Musiken har en viktig funktion.

Det är en nästan overklig känsla. Det är det värsta som hänt här i Norge under fredstid.

Sorgen är ofattbart stor. Detta är en dag jag aldrig kommer att glömma.

Svantes Lyckliga Dag

2011-07-21T23:34:00.005+02:00

Dagen är här, den dag som jag har sett fram emot så länge.
Timmarna fram till konserten går i ett slags långsamt töcken.
Jag åker upp till festivalen vid lunchtid, går upp på stora scenen där allt står kvar efter gårdagens genrep. Checkar att alla mina pedaler fungerar efter nattens regnande. Fukt och elektronik går inte bra ihop.
Disten funkar, wha-whan, delayet, AB-boxen, muteswitchen, volymknappen, tunern, mixern, rubbet funkar.
Puh..
Får hjälp av en av ljudkillarna med en kabel som länge varit opålitlig. Lite lödarbete sen är den som ny.
Försöker äta lunch men har inte mycket aptit idag.

Två timmar innan konserten ska börja kommer min familj och min syster Tjia och svåger Peter till Manndalen! Dom har rest ända från Stockholm med flyg, bil och båt för att hinna i tid till konserten. Mina konsertkläder tog de med sig också, de som försvann på flyget från Italien i förra veckan.

En timma innan konserten ses alla femtio på scenen för att kolla att alla mikrofoner och högtalare fungerar, att noter finns och att vi själva finns. Samtidigt pågår en officiell invigning av en ny byggnad på området, och vi ska börja spela direkt när den ceremonin slutar.

Precis klockan sju sätter jag stråken mot strängen och trycker på den gröna knappen på pedalbordet. En gigantisk celloton fyller hela Ridduslätten, och samtidigt drar Herman och Hogne Rundberg och Håvard Lund också igång på trummor, bas och basklarinett. Nu hör alla på hela området att konserten har börjat. Vi ser folk börja springa mot scenen, de blir fler och fler, det ser ut som en mäktig fors av människor som bara fortsätter och fortsätter välla fram.
Efter ett par minuter beslutar jag mig för att vårt attack-intro är slut, och att uruppförandet av verket "Vidderna inom mig" måste starta, trots att det fortfarande forsar ner människor mot scenen. Jag vänder mig om mot orkester och kör och slår in den första av styckets 1135 takter, den första av de 3600 sekunderna, den första satsen av tolv.
Vi är igång.
Det är en obeskrivlig njutning att bara vara där mitt i mitten. Jag är rent fysiskt mitt på scenen, mittemellan kör och publik, mittemellan höger och vänster högtalartorn, mittemellan trumset och violiner. Jag är mitt i en fors av ljud. Jag är mitt i stycket, i den nittonhundrade sekunden. Jag är mitt mellan den lägsta tonen på kontrabasen och den högsta övertonen på cymbalen. Jag är mitt på beatet från trummorna. Jag är mitt i livet, även bokstavligt talat :) ! Det känns som om jag svävar.
Orkestern lägger i sin konsertväxel.
Kören har aldrig låtit bättre och starkare.
Dessutom är min familj med på scenen! Min hustru Katarina, professionell sångerska, är med i kören och ger extra lyster åt sopranstämman.
I sjunde satsen, där barnkören har huvudrollen, tar jag upp mina barn Joel och Siri ifrån publiken. Det är förstås förberett, dom fick noter för ett par veckor sedan. (Joel och Siri är faktiskt duktiga korister trots sin ringa ålder, 11 och 12 år. Dom går nämligen i Adolf Fredriks Musikklasser hemma i Stockholm.)

Alla vi arton musiker och trettiotre sångare ger allt vi har. Vi lyfter oss i håret.
Urframförandet blir mycket mycket lyckat. Marius Fiskums fina bilder säger mer än mina ord:

(Fler bilder finns i detta album på facebook.)

Efter en timme av glädje, allvar, skratt och gråt (och svett!) kommer vi fram till de sista F-dur ackorden i den sista satsen, med texten Ruoktu Váimmus - Ruoktu Váimmus, och vi har tillsammans skrivit Riddu-historia.
Aldrig förr har en riktig kammarorkester suttit på Storscenen här.
Efter konserten känner jag mig euforiskt lycklig. Vilken ynnest att få vara med om detta!
I min familjs sällskap dessutom! Omgiven av storslaget vacker natur! Det kan inte bli bättre.

All möda, allt tvivel, all ångest. Det är över nu. Det som ska finnas kvar i minnet är en magisk sommarkväll på en utomhusscen vid en vild fors mellan höga fjäll, tillsammans med en tusenhövdad konsertpublik ute i det fria.
Mitt första år som Artist in Residence är slut, uppdraget är utfört.
Nu återstår en vecka här i Kåfjord, en slags epilog, med familje-kos och en liten duokonsert med frun.

Generalrepetition

2011-07-20T23:35:00.002+02:00

Flyttade ut från Lassagammi idag, men flyttar tillbaka igen på söndag.

Under Riddu Riddu-festivalen står huset öppet för seminarier och visningar, så jag får hålla mig borta ett par dagar.

Vi hade ett sista kort orkesterrep på Skibotnsenteret innan det var dags att åka till Manndalen.

Jag är lyckligt lottad som får bo i ett eget, fint hus i Manndalen under festivaldagarna. Bostadsbristen under festivalen är total, de flesta campar i tält eller husvagn , ett fåtal bor i hyresrum med hyror i New York-klassen.

Nej, jag är rastlös och vill göra den här konserten NU. Äta, sova; who cares about that stuff?

Men det är en dag kvar.

På kvällen är det generalrepetition på plats på Storscenen på Riddu Riddu. Den går väldigt bra, delvis tack vare det superproffsiga ljudteamet Lydteamet.

Italien = Bra Mat. Tibet = Bra Berg. Norge= Bra Ljud.

Vi, alla femtio medlemmar i kör och orkester, spelar igenom hela verket i ett svep från början till slut.

Det skulle ta precis en timme om jag räknat rätt.

Stoppuret stannar på 1:01:27, det är helt inom marginalen.

Efter genomspelningen finslipar vi på lite detaljer och sedan "tar vi kvällen" som det heter.

Stråk.

Rytm.

Blåsare och Kör.

Nu har jag gjort vad jag kan för att detta ska gå bra.

Hoppas nu bara att vädret inte förstör alltihop! Blåsten är värst för oss stråkmusiker, regnet är det värsta för publiken, kölden är dålig för alla.

Bore vara dödstrött, men kommer i säng sent ändå. Kroppen har en fantastisk förmåga att "ställa upp" i pressade lägen. Den klarar sig på mindre sömn och mindre mat ett tag, om den måste.
Tack kroppen! Snart ska du få vila.

Ante Mikkel Gaup & posse

2011-07-19T23:46:00.001+02:00

Jag vaknar klockan fem med sprängande huvudvärk.
Skälet är koffeinbrist, det förstår jag med en gång. Jag var så upptagen under den första stora repdagen igår att jag glömde dricka mitt kaffe.
En koffeinist måste ha sin dagliga dos, annars går det så här.
Tog mig två koppar espresso och gick till sängs igen, men sov inte så bra, och hela förmiddagen blev ett försök att ta igen sömnbristen.

Sedan var det dags för repdag 2 med orkester och kör.
På eftermiddagen jobbade endast den 17-hövdade orkestern. Dessa professionella landsdelsmusiker med baser i Narvik, Alta och Harstad är just nu inkvarterade här i Skibotn och kan jobba dagtid.
Den 30-hövdade kören, å andra sidan, har sina "daytime jobs" att sköta. De kommer från olika håll och kanter i grannkommunen och mötte upp klockan sju.
Vi jobbade vidare på stycket alla 12 satser. Det var ett rent nöje, nu när vi har kommit en bit i repetitionsarbetet, och kan göra det som redan är bra ännu bättre.
Körens barn orkade koncentrera sig trots att det var sent på kvällen.
Så här ser de ut när de sjunger, från min "point of view" som dirigent.

"Girdde!!!"

Sent på natten , när jag satt hemma i Lassagammi och försökte varva ner märker jag hur en bil stannar uppe vid vägen och det börjar smyga folk kring huset.
Jag ser en man i "kofte" ("samedräkt") som jag känner igen, så jag öppnar dörren.
Det är ju Ante Mikkel Gaup, som jag har hört jojka på skiva!
Han har med sig fyra vänner från Finland och Kanada.
Nu upprepar jag inte misstaget med Ailohas' kusin häromdagen, utan bjuder in dom. Vi får en trevlig midnattstimme tillsammans. De ska ha konsert på Riddu Riddu- festivalen de också, och de grupp-jojkar för mig på balkongen.
Ante Mikkel jojkar mig och Lassagammi innan de drar vidare.
Vilken ära.
Nu kan jag sova gott i några få timmar åtminstone.

Ante Mikkel är fyra från vänster

Katastrof igen - men sedan lycka

2011-07-18T23:16:00.005+02:00

Dagen börjar med ett telefonsamtal från producenten Kai Somby som har dåliga nyheter.

Inga Juuso, som skulle jojka och recitera, är sjukskriven och kommer inte att vara med på konserten!

Jag inser av min egen reaktion att jag innerst inne hade det på känn. Jag får frågan om vi ska försöka hitta någon ersättare, men jag säger nej. Det är försent med ett inhopp i en så pass speciell och fri roll, iallafall i ett uruppförande. Jag behöver koncentrera mig på kör och orkester och min egen roll, och är på något sätt lite lättad att ha en parameter mindre att tänka på.

Jag sätter mig och går igeonom partituret och finner att Inga Juuso, som hade en av huvudrollerna, ändå ganska lätt låter sig skrivas ut.

Musiken lider inte av det, men det är synd på en massa fina Ailohas-dikter som inte kommer att bli lästa.

Jag tar bilen 3 minuter bort till Skibotnsenteret, inte för att vara snäll mot fåglarna, utan för att jag har så mycket saker att bära. Trots att jag kom till Skibotn för en vecka sedan så blir det stressigt på slutet. Typiskt..

Klockan blir tre och repetitionen ska starta. Måste tyvärr börja med att bära stolar, möblera om och koppla in sladdar i det stora rummet där vi ska jobba. Ingen vana, inga rutiner finns för sånt i denna produktion. Detta är baksidan av allt pionjärarbete, bristen på invanda "infrastrukturer"..

Så småningom börjar repetitionen med den 17-hövdade orkestern. Flöjt. klarinett, fagott, 3 violiner, 3 altfioler, 3 celli, kontrabas, elbas, trumset. Basklarinett och valthorn saknas, de är fortfarande på väg från Tromsø.

Vi går igenom sats för sats, problemen är få och lätta att lösa. Det går "smooth", musiken spelar sig till stora delar själv med så här duktiga musiker. Lite balansproblem finns förstås alltid när man blandar in ett rocktrumset i en akustiskt spelande orkester, men detta är ju tänkt för att spelas på en stor utomhusscen, med mikrofoner på alla instrument.

Klockan sju kommer Generationskoret, de är 33 till antalet i dag och salen fylls med folk. Basklarinettist och hornist har nu också anlänt.

Det är mäktigt att höra alla de 50 människorna ta ton tillsammans. Hårstrån reses och ögon fuktas. Bonde gör min musik tillsammans med mager konservatorieutbildad violinist. 7-åring med 87-åring. Armenier med thailändska. Det är fantastiskt att vara med om det här.

Efter sju timmar, är den viktiga första repdagen slut. Klockan är tio, jag är svettig och dödstrött och med huvudet fullt av detaljer. Sömn är det enda som gäller, men det är svårt att varva ner, det måste ta sin tid.

Rastlös söndag

2011-07-17T17:46:00.002+02:00

Det är söndag, men inte lika lugnt som vanligt. Turistsäsongen är igång och det är alltid minst en husbil parkerad vid stranden. Folk smyger runt huset och kikar in. Så är det att bo i en känd sames f.d. bostad.
Jag sitter och söndagsjobbar lite och väntar på att det ska klarna upp.
Eftersom det är ljust dygnet runt nu, så har man lyxen av att när som helst på dygnet kunna ta en skogspromenad uppåt fjället.
Den lyxen får man betala för under"mörkertiden" häruppe. Då är man hänvisad till den enda timmen mitt på dagen som har något som liknar dagsljus.

Jag hittar en mjuk gräsplätt ovanför ett vattenfall en bit upp längs jåkken. Solen skiner , det är gött å leva.
Men det är trist att inte ha någon att dela det med. Jag skanr min familj och mina vänner. Det blir en kort stund vid vattenfallet. Jag är rastlös och nervös inför morgondagens repetition med orkester och kör.
Då ska jag äntligen få höra människor av kött och blod spela och sjunga den nya musik jag skrivit.
Huvva och hurra!

Ailos kusin mitt i Fugleuken

2011-07-16T18:53:00.010+02:00

Dagen börjar med att dörrklockan ringer, en sällsynthet i detta eremitage.
Jag öppnar och där står en äldre och en yngre man med likadana isblå ögon, troligen far och son.
Den äldre tar till orda, men jag förstår ingenting - han talar bara finska. Den yngre mannen översätter till knackig svenska, och jag förstår gradvis att de trodde att en finsk bekant bodde här just nu.

Alldeles innan de ska gå pekar den yngre mannen på den äldre och säger "Ja, detta är ju Ailos kusin.."

Ailo, han menar alltså Ailohas, alltså Nils-Aslak Valkepää! Nu vet jag var jag sett de där de isblå ögonen förr! Jag tappar fullständigt fattningen och får bara fram ett "Jaså?!". Sedan säger vi hejdå, de går till sin bil, jag stänger min dörr.
När jag fått tillbaka min fattning inser jag mitt misstag. Varför i hela friden bjöd jag inte in dom på kaffe?! Hur dum får man vara? Djup ånger.

Det är lördag och det är bäst att gå till affären igen, för den enda kvarvarande mataffären kör med retro-style öppettider: lördag 9-16, söndag stängt.

På vägen tid blir jag anfallen igen, denna gång av en annan måsfamilj alldeles intill den lilla kyrkan.
Dom skriker och dyker mot mig och försöker med sitt hemliga vapen: bajs. Det är så tydligt att dom försöker sikta med bajset, men det misslyckas - jag gör reträtt springande sicksack tillbaka över kyrkogården. Vilken syn.

Då slår det mig att det kanske finns ett skäl till att ingen annan än jag är ute och går: detta är tydligen fåglarnas "småbarnstid" här i Skibotn, överallt flyger oroliga fågelföräldrar av alla möjliga arter omkring och varnar varandra. Överallt snubblar små fågelungar omkring och svävar i livsfara.
Det kanske är en oskriven regel i Skibotn: i "fugleuken" (det ordet hittade jag just på själv) tar man självklart bilen om det så bara är till grannen! Man ger sig i fugleuken ikke in på gångvägar, eller genar över gräsplaner!
Kanske är det så det ligger till.

Jag kommer ihåg hur det var att vara småbarnsförälder: man var på gränsen till nervsammanbrott mest hela tiden, blicken flackande, dåligt närminne, fläckiga illasittande kläder, alltid bråttom hem. Det var en tid då folk borde tagit bilen. Och krypkört förbi på behörigt avstånd.

Älskad.

Amerikanisering - Urbanisering

2011-07-15T22:43:00.014+02:00

Solen skiner - som vanligt.
Skibotn har ett norskt väderrekord: det är den plats i Norge som har registrerat flest antal dagar med klart väder.
Man kan sitta på verandan och titta på hur regnmolnen åker runt och ligger tunga över olika fjäll och fjordar - men här över Skibotn är himlen nästan alltid blå.

Han visste var han placerade sitt hus, den gode Nils-Aslak.

Jag är i full gång med alla möjliga konstiga förberedelser, såna som man aldrig får se på film, där allt är klappat och klart när stjärnan får för sig att öppna munnen och sjunga med perfekt ackompanjemang.
Jag sitter och klipper i en gammal kartong som innehållit hushållspapper, för att sedan limma fast kartongbitarna på första och sista sidan av partituret, för att göra det styvare, eftersom notstället är för litet för partituret.

Och så vidare.

Jag går för att handla.
Jag GÅR för att handla.
Det gör ingen annan i Skibotn. Man går inte här. Det slutade man antagligen med när oljepengarna började välla in i landet och alla fick nya fina bilar.
Jag känner mig lika suspekt som när jag bodde i Miami på åttiotalet, och envisades med att GÅ till det lilla köpcentret som låg 5 minuter ifrån porten till min "gated community".
Alla som körde förbi tänkte : "från vilket fängelse har den där knarkaren rymt då? Bäst att låsa dörrarna.."

Ett bevis för att man slutat att gå även här i Skibotn får jag mitt på gångvägen, halvvägs till mataffären.
Jag blir gradvis medveten om att fiskmåsarna ovanför mig skriker högre och högre och oroligare. Jag blir nästan attackerad, då jag upptäcker tre små fjuniga fiskmåsungar som rultar omkring framför mig. Deras bo måste vara bara några meter bort. Vuxenmåsarna är hysteriska och gör räddhågsna låtsasattacker ända tills jag kommit på betryggande avstånd.
Det var längesedan en människa faktiskt gick förbi här.

Jag kommer fram till affären och blir bestört, beklämd.
Affären är nedlagd!
Ytterligare ett offer för urbaniseringen har skördats.
Min kära ICA-affär! där jag fick kredit i höstas, när jordskredet slet av traktens bredbandskabel.
Nu står där bara ett tomt skal.

Det lär väl knappast finnas någon ny hyresgäst, utom kommunen förstås, som genast kommer att förvandla det till flyktingförläggning. Vilket i och för sig är bra.

Men urbaniseringen är sorglig ändå, när man står där och ser på den övergivna byggnaden.

Jag ryser lätt och går vidare längs landsvägen, till den sista kvarvarande mataffären i Skibotn.
När den lägger ner återstår bara bensinmacken, ännu längre bort.
Dit kommer jag att behöva köra bil.

Jag lommar tillbaka hem i en stor cirkel runt fiskmåsgänget.
Jag är iakttagen.

Överblick.

Såsom-i-himligt värre

2011-07-14T23:45:00.003+02:00

Det är dagen efter katastrofdagen och jag kommer igång sent.
En efterdynings-dag.
Det är mulet, frukosten blir lång, plötsligt är det sen eftermiddag och dags att köra. Tjöra och Köra. Till körrepetition i Olderdalen.

Det är mitt i högsommaren, men många av körmedlemmarna har ställt upp för en extra repetition.
Till och med barnen är där, sex stycken.
Vi provar först "Girdde" (Flyg) som jag skrivit med denna barnkör i åtanke. Sedan får barnen paus, för dom har mycket spring i benen, och vuxenkören och jag går igenom de andra satserna.

Det är spännande när de tvådimensionella noterna, som jag med olika grad av tvekan placerat på papperet, sätter stämband, luft och trumhinnor i rörelse.
Rörelse som framkallar Rörelse.

Som avslutning på den tre timmar långa repetitionen får vi alla sätta oss ner och bara njuta. Agnete Olsen, en av körens altar, ställer sig på scenen och sjunger "Gabriellas sång" ur filmen "Såsom i himlen" med stark känsla, ackompanjerad av Liv Rundberg på den nya flygeln, Kåfjords första riktiga flygel (!).
Man måste le. "Såsom i himlen", och mitt år i Kåfjord. Lika som bär.

Jag åker hem runt fjorden med ett leende på läpparna.

Liv Rundberg, Agnete Olsen, samt Flygeln.

Katastrof

2011-07-13T23:34:00.010+02:00

Jag vaknar tidigt, lätt om hjärtat.
För jag vet ännu inte vad som väntar.
Efter frukost sätter jag genast igång att jobba, jag är otålig, nästa veckas konsert ska förberedas.
Jag behöver jobba med både dirigering och cellospel, och går igenom stycket från början.
När jag kommer till den första cellopassagen så öppnar jag celloetuiet för första gången på tre dagar.
Jag har medvetet haft det stängt ända sedan vi lämnade Elba, för att göra klimat-övergången så långsam som möjligt. Annars kan cellon spricka, och det vore jobbigt så tätt inpå en viktig konsert i en glest befolkad del av världen, som saknar kvalificerade instrumentmakare.

Som sagt, jag öppnar celloetuiet.

Hjärtat stannar nästan.

Halsen har delvis lossnat från kroppen och strängarna ser ut att löpa en halvmeter ovanför greppbrädan.

Hjärnan bearbetar data: min cello har pajat - det är konsert om en vecka - jag är i vildmarken - det är katastrof.
Här gäller det att hålla huvudet iskallt.

Jag börjar gå igenom olika alternativ och inser att de är ganska få:

1. Flyga upp min instrumentmakare Roland Wiklund ifrån Stockholm. Ett svindyrt alternativ, men i det här läget är det snarare tidsbristen jag bekymras av. Att reparera cellon är en omfattande operation som kan ta flera dagar.

2. Låna en cello av någon cellist här i Nordnorge. Inte kul att byta cello helt plötsligt, men det är återigen något annat som är problemet: Mikrofonerna. Mitt system är specialgjort för min cello, och utan ett bra mik-system går det inte att spela solocello på utomhuskonsert.

3. Försöka spela på den trasiga cellon.
Jag övar frenetiskt, får faktiskt ont i vänsterhanden, trots att jag även är kontrabasist och ganska macho när det kommer till stränghöjder. Detta är verkligen tufft.

Men det blir nog alternativ 3 trots allt.
"If it doesn't kill you, it makes you stronger" tänker jag och försöker gå in i nån slags Rambo-romantik.

Jag funderar. Försöker hålla huvudet kallt.
Tänk om den blir ännu trasigare?
Hm..om man spänner en extremt lång skruvtving från halsens fäste längs hela cellons kropp?
Jag googlar på "skruvtving", vad kan det heta på norska? "Skrutvinge" visar det sig, jag googlar vidare på "skrutvinge 800 mm", och det finns faktiskt! .. att beschtellen från Tyskland.
Söker på "verktøy Kåfjord", får 1 träff, som är Manndalen Auto, bilverkstaden som jag ser från mitt fönster när jag bor i Manndalen.
Jag sätter mig i bilen och sätter kurs mot Manndalen. Huvudet en aning uppvärmt.

Jag ringer Roland, som så många gånger förr när cello eller stråke har havererat och paniken är nära.
Han är trygg och erfaren som druiden i Asterix eller Sagan om Ringen. Han ger mig rådet att ställa en vinkork i spänn mellan greppbräda och lock. "Obs vinkork är det enda som fungerar riktigt bra".
(Jag hinner tänka att detta är i sanning en "kundservice" från tiden B.C., Before Computers. Hade Apple varit cellons uppfinnare så hade jag fått skicka den till Holland på obestämd tid, betala femtonhundra i felsökningsavgift, och sedan fått höra att det inte lönar sig att laga den, köp en ny cello istället, en iCello Pro, du kommer snart ändå inte att kunna spela alla dina cellostycken på den gamla, inkompatibla cellon)

Heja Google; (glöm den gamla världen, nu älskar jag datoråldern!) Manndalen Auto har inte en extremt lång "skrutvinge", men väl deras grannar trävarubutiken! Men den är "bara" 600 mm. Jag kan känna hur min cello pustar ut. Den hade förmodligen förstörts fullständigt av en sådan hantering..

Manndalen är ett starkt laestadianist-fäste och vinkorkarna är få. Vinmonopol (Systembolag) finns ej.
Men vänta nu, min Manndalen-hyresvärd Inga Johnsen, hon gillar väl vin? Jag åker upp till henne och ber att få låna en flaska rödtjut, som jag omedelbart korkar upp, och sedan lämnar tillbaka direkt. Hon vinkar undrande men nöjd när jag åker. Nu har hon ett giltigt skäl att bjuda sina kompisar på vin mitt på blanka onsdagen.

Väl hemma i Lassagammi igen så konstaterar jag att Rolands råd fungerar. OK, klangen blir en aning klämd, vinkorken trycker ju på det vibrerande locket, men här kan vi inte vara kräsna. Den går ta mej sjutton att spela på!

Resten av dagen ägnas åt jobb i en slags post-traumatisk eufori. Jag försöker koncentrera mig iallafall, jag är ju Rambo.

Jag avslutar med att se semifinalen i damfotbolls-VM, där Japan besegrar Sverige med 3-1.

Här uppe i Nordnorge vann Roland Wiklund över Internet med 1-0.

Problem...

...Lösning.

Elba-Rom-München-Stockholm-Oslo-Tromsø-Skibotn

2011-07-12T23:41:00.001+02:00

När jag kliver av planet i Tromsø är jag den enda som är klädd i T-shirt, och den luktar gammal svett.
Jag har rest i tre dagar, och det började på den heta, fuktiga och gudomligt vackra ön Elba utanför Italiens västkust. Det är svårt att ställa om.

Jag spelade på en musikfestival där kallad Intonazione.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om resan från Tromsø: "Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro."
Well, resan tillbaka till Tromsø var den totala motsatsen.
Resan hem blev en tre dagar lång "flightmare" som jag aldrig kommer att glömma. Inställda flyg. Borttappat bagage. Hundratals resenärer som springer omkring på en flygplats mitt i natten med en panikslagen kvinna med walkie-talkie längst fram. Flera timmar lång kö för att få ett hotellrum många mil från flygplatsen. Dubbelbokade hotellrum. Listan kan göras längre.

Men nu är jag snart framme.
Jag skyndar mig in i bilen i min kallsvettiga T-shirt och drar igång värmen. Sen kör jag till Lassagammi i Skibotn.

Lassagammi.
Nils-Aslak Valkeapääs sista hem, nu statlig konstnärs- och forskar-bostad.
Detta genialt ritade och vemodigt vackra eremitage som jag bodde i mina första två veckor som Artist in Residence i höstas.
Jag kliver in genom dörren, och det slår mig att när jag klev in här första gången så var jag musikaliskt tomhänt, sen satt jag här och samlade toner och stämningar för att skriva något runt Ailohas' (Nils-Aslak Valkeapääs) texter.
Nu går jag in här igen, med ett nyskrivet, färdigt partitur. Det är nästan komiskt tydligt.

Jag somnar mycket gott med midnattssolen skinande bakom rullgardinerna.

Tromsø-Stockholm

2011-07-01T22:19:00.002+02:00

Morgonpromenad ner till Tromsöns sydspets.

Ön har ett behändigt format, det är en lagom promenad på en dryg halvtimme från centrum.

Där nere är det lite luggslitet, synd med tanke på det bedövande vackra läget, en uddde i en stor fjord mellan snöklädda berg.

Men när jag står där och kisar så ser jag ett gäng gubbar med gula västar och portföljer stå och diskutera och peka.

Just det.

Det är fler än jag som har tänkt tanken. Jag slår vad att om tio år är denna udde en av Tromsøs hetaste adresser, med nya blanka balkonger och smakfulla planteringar överallt.

Sedan är det dags att tänka på färden söderut.

Jag lyxar och flyger direktflyg Tromsø-Arlanda denna gång. Rese-strapatserna lyser med sin frånvaro.

Flyger upp hit igen om en dryg vecka, efter att ha hunnit göra konsert på duo med jojkerskan Inga Juuso i Stockholm, samt tillbringat en vecka på ön Elba utanför Italien med tillhörande duokonsert med pianisten Ketil Bjørnstad.

Kapitel 6 slut, over, out.

Bröderna R, dag 2

2011-06-30T22:38:00.009+02:00

Trött morgon. På'n igen.
Vi kör lite längre idag, tre timmars hårt arbete.
Det är mycket musik som ska gås igenom. Många olika stilar i ett och samma verk.
Modern jazz, klassisk orkestermusik, rock, flum, blues. Inte så mycket latin, men något som liknar disco.
Bröderna är musikaliska människor, något som gör att saker och ting känns i luften, och påverkar också mig. Jag gör ändringar i partituret, inspirerad av Hognes och Hermans "vibe".
Musiker-brödrapar som groovar tillsammans är coolt och speciellt. Bröderna Montgomery, Brecker, Johnson, Young, Van Halen, Lindvall, Johansson etc. etc. Och nu Rundberg.
Kommer du på fler?

Herman - Hogne. Kan de vara syskon ? :-)

På kvällen känner jag en intensiv längtan efter att gå på bio.
Det är en grej jag brukar göra när jag är ensam i främmande städer, gå på bio.
Utom i Tyskland och alla de andra länderna som dubbar sina filmer. Usch!
Det är nåt visst med det stora mörka rummet med den jättelika bioduken och de stora högtalarna som pumpar ut bas. Man försvinner för ett tag.
Och konceptet är tryggt, det är sig lika var man än är i världen.
Man kryper in i en grotta och får sig en berättelse till livs, om stora och små ting.

Det känns igen..när jag tänker på det så är biosalongen liksom min kyrka.
En kringresande ateistisk musiker behöver också sin sjömanskyrka.

Bröderna Rundberg

2011-06-29T23:37:00.000+02:00

Det börjar bli en vana nu, att börja dagen med ett par timmars bilkörning.
Idag var det Tromsø som var målet, de 15 milen känns knappt alls.
Det har mycket att göra med fenomet Ljudbok. Jag lyssnar på P-O Enqvists egen inläsning av sin bok "Ett annat liv" och sitter och skrattar högt, LOL:ar, i bilen när denna västerbottniske författare får till sina klockrena dråpligheter.
Jag känner mig befrändad med P-O, jag är också en västerbottning som numera bor på Södermalm.
Vi är perifera bekanta genom en mina systrar, och brukar stöta på varandra på söder när han är ute och går med sin hund, och jag är ute går med min låtsashund.

I Tromsø har jag satt av tid för en ordentlig måltid, som den svensk jag är.
Sedan möter jag bröderna Hogne och Herman, två av de fem eminenta musikersyskonen ur klanen Rundberg ifrån Kåfjord. Dom bor, liksom de andra syskonen, i Tromsø.
Det blir en första genomgång av elbas- och trum-stämmorna till "Vidderna inom mig".
Vi tre läser noter, provar varianter, och workshoppar koncentrerat i dryga två timmar i en källar-replokal av klassiskt rockbands-snitt.

Hogne och Herman närmar sig materialet på det "rockiga" sättet. Det är ett sunt sätt att närma sig musik tycker jag. Man har liksom helhetslyssnandet påslaget redan från början. Det arbetssättet är annorlunda än det traditionella "klassiska" orkesterspelandet, som är mer effektiviserat, högt uppdrivet arbetstempo, kanske på bekostnad av just "helhetslyssnandet".

Vi går ner på stan på rockklubb efteråt, helt i stil med vårt rep.

De senaste dagarnas bilkörning och arbetstempo känns i kroppen på småtimmarna.

Tromsø halv två på natten, i mulet väder.

Färdig / Färdig.

2011-06-28T23:05:00.000+02:00

Färden tillbaka hem går i strålande solsken och blixtrande koffeinabstinens-huvudvärk.
Det finns tyvärr ingen espresso att köpa i Alta innan klockan 10 (det där lät inte snyggt!)

Jag upptäckte att det finns favelor, kåkstäder, på Finnmarksvidderna!
Inte så tättbefolkade dock..

Jag fick putsa ännu ett personligt rekord, det i renar.
Passade på att göra min egen Nils Nilsson Skum-kopia med kameran:

Hitta Hugo

Kortisolnivån på topp. Gasen i botten, pedal to the metal, gick in genom dörren, kastade mig över notskrivningen med en gång.
Snabba beslut så här på mållinjen. Men det brukar fungera, jag tror att den mänskliga hjärnan har en överväxel som läggs i i stressade lägen.
Och det blev färdigt. Hela skiten. Sisådär 200 sidor noter. En dryg timmes musik.
Yes! Nu ska jag fira! Hasta la vista!

Möte i Alta

2011-06-27T23:45:00.003+02:00

Idag ska jag till Alta på möte. Det är 25 mil i nordöstlig riktning och jag kommer att slå mitt personliga rekord i nordlighet.
Jag drar tidigt på morgonen och bestämmer mig för att ta det i tre etapper med fikor emellan.
Det är slående många cyklister längs vägen. En del ensamma. Jag kan höra hur de bestämde sig där nere i Tyskland på nyårsafton: "ich habe bestemmt mig. Jag schka zykla till Nordkapp i sommar. Jag bara schka."
Och dessa som jag ser här idag, i sina gula västar, tålmodigt trampande, är alltså den promille som faktiskt gjorde det, på riktigt.
Ett tag kör jag bland moln på högfjället:

Jag hittar världens vackraste kyrkogård, med en utsikt att dö för :-)

notera att gravstenarna är vända utåt!

Jag kör in i Finnmark fylke.

Landskapet är mer vidsträckt, kargare, mindre av Troms fylkes"1500 bitars pussel-motiv".
Långa mörka horisontlinjer.

I Alta möter jag Musikk i Finnmark-folk.

Jazzbasisten Marianne Halmrast som kommit ända uppifrån Hammerfest, samt producenten Tor Helge Moen och bratsjisten Tørris från Alta.

Jag har nyligen skrivit på för ett andra år som Artist in Residence i Nordnorge, och vill i god tid presentera en idé för år 2:

en jazzkvartett med besättningen cello-piano-kontrabas-trummor.

Därav detta möte. Vi diskuterar bl.a. pianist och trummis, som inte finns inom LiNN (Landsdelsmusiken i Nord-Norge) just nu, utan måste "tas in".

Tor Helge verkar vara en riktig "do-er". Mina breda idé-penseldrag bryts ner i påtagliga detaljer på nolltid.
När mötet är slut har vi lagt en plan som innefattar studioinspelning, videoinspelning och planer på konserter, bland annat på Svalbard (putsning av personligt nordlighetsrekord igen!).

Hela mötet är ett paradexempel på kraften i korta beslutsvägar.

Dagen avslutas med "Hangover 2" på Alta Bio.

Vi är sex personer utspridda i salongen. Ljudet är otroligt bra och bilden likaså, allt är tipp topp och påkostat.

En bild av Nordnorge.

Söndag

2011-06-26T23:33:00.001+02:00

det är söndag. Det känns i luften med en gång man vaknar, eller hur?
Hur kan det göra det?
Det är ett mysterium.
Ett annat mysterium är att jag ofta vaknar några sekunder innan väckarklockan ringer.
Och jag har kollat om det är några knäppningar eller pyttesmå vibrationer som gör att jag vaknar.
Men det är det inte, så det låter sig inte förklaras med annat än "kroppens intelligens".
Kroppen är överlägsen medvetandet i många situationer.

Det är Söndag, och jag vanhelgar söndagen med en massa arbete.
Oro och självförtroende stiger och sjunker och stiger sjunker, som en aktiekurs på börsen.
Jag är människa, helt enkelt.

Ute är det helt stilla.
Jag ringer folk.
Och packar inför morgondagens resa.

laser eller Lars?

2011-06-25T21:09:00.000+02:00

Gissa vad jag gör idag?

Jobbar.

(och spelar Riven på iPhone).

Grejen med att skriva stora orkesterverk på dator är att man kan göra vilka ändringar som helst hur sent i planeringen som helst.

Visst låter det bra!

(bra, om man är helt okreativ och fantasilös, eller om ingen någonsin behöver använda noterna vid en given tidpunkt)

Förr i tiden, för sådär 15 år sedan, skrev man oftast för hand, tro det eller ej.

Ville man ändra någon detalj så kostade det på.

Man skrev över, kluddade över, ritade pilar, suddade hål i papperet, tipp-exade, rev ut sidor, klippte, tejpade in.

Sedan åkte man iväg med partituret till en stämutskrivare, inte en laser, utan en Lars, tänka sig.

Jag hann precis med att uppleva den epoken innan den dog ut.

Vad gör Lars nuförtiden? Har han Riven för iPhone?

Midsommarafton

2011-06-24T21:54:00.007+02:00

Det är den traditionstyngsta dagen näst efter julafton, och jag lyckas pricka in samtliga tolv dödssynder plus bonus!

1. Jag är ensam.

2-5. Jag har ingen sill, ingen nubbe, ingen färskpotatis, och inga jordgubbar.

6-7. Jag sjunger inga snapsvisor, dansar inte runt stången.

8-9. Jag är inomhus. I Norge.

10-11. jobbar som en galning, och när jag tar paus sitter jag kvar inomhus och spelar dataspel (Riven).
12. Jag saknar inte midsommarafton.

13. som bonus: Det pågår en begravning på den lilla kyrkogården nedanför mitt hus. Det klämtar en ödesmättad klocka och jag ser för för första gången en bilkö i Manndalen:

Begravningstämning.

Gårdagens brandkårsutryckning får mig att rodna för mig själv lite då och då..

Det var ju "Sankt-hans-aften" igår!

Den bleka norska midsommarafton-kusinen, som knappt ens märks...

det bara brinner lite här och var på gårdarna :-)

Träffade Liv Rundberg på Olderdalens kultursenter för en kort genomgång av körpartierna i Vidderna.

Fick se Riddu-Riddus festivalaffisch.

Väldigt fin! men stavningen alltså...
"Henrysson" med två s må vara hänt, det är vardagsmat,

men "Viddarna innom mig"..

Trösten är att de flesta inte ser, förstår, eller bryr sig..

Midsommarafton. Tur att det finns telefoner.

Brandkåren hallå!

2011-06-23T20:19:00.006+02:00

Hemma i Manndalen. Nu är det jobba som gäller.
Inget som stör.

Inget.
Som.
Stör.

Inget.

Ingen.

Hallå?

Är det nån därute?

Jag ringer brandkåren, för när ingenting stör så förstorar man upp grejer som man normalt inte bryr sig så mycket om.
Jag tyckte mig sen en begynnande husbrand nere i byn! men det var falskt alarm.

Inget som stör.
Jobbar hela dagen med verket "Vidderna inom mig" inför Riddu-Riddu-konserten om en månad.
Övar jojkar på cellon.

Hmm. Det skulle vara skönt med något som stör..

Vattenfall på vägen

2011-06-22T19:50:00.010+02:00

Vaknar utsvulten.
Det var en lång resdag igår, utan ordentliga måltider.
Men kroppen är obeveklig, detta ska den ta igen!
Kroppen minns frukostbuffén på Ishavshotellet nere vid kajen.
Det är bara för själen att hänga med.

Efter en lyxig dyr långfrukost sågs Inga Juuso och jag på konservatoriet igen, där vi jobbade stenhårt i tre timmar.
Jojk efter jojk gicks igenom och nu händer det grejer! Yes!

Inga Juuso jobbar

Det är dags att köra bil igen...denna gång "hem" till Manndalen.

De 15 milen är välbekanta nu.
När jag kör längs Lyngsfjorden, med tvärbranta fjäll på högra sidan, så bara måste jag veva ner fönstren!
Det är massor av smältvatten i fjällen i år, och de många små vattenfallen sprutar ända ut på körbanan och in i bilen.
Jag blir våt, men med ett leende på läpparna.
Ordet f-r-ä-s-c-h-t får en förnyad mening :-)

Huset känner igen mig när jag kliver in genom dörren.
Kvällen är ljus.

7+7 jojkar för första gången

2011-06-21T22:41:00.006+02:00

Vaknar i min sovkupé strax söder om Polcirkeln. Tåget håller på med sitt outgrundliga hållapåande fram och tillbaka vid någon station. Det ska bytas och kopplas och fixas.
Det är årets längsta dag idag och det är lätt att vakna.
Jag börjar jobba direkt; jag skriver jojkar på samiska. Det "får man inte" egentligen, om man är en svensk cellist och tonsättare med endast några få droppar sameblod från 1700-talet i ådrorna.
Men jag gör det ändå.
Dödlinjen (deadline) för detta är om några timmar, då tåget kommer fram till Kiruna. Där ska jag byta till bil och köra i 6 timmar till Tromsø, så då går det inte att skriva något som helst på vare sig papper eller dator.

Puh, som tur var är tåget en och en halv timme försenat. Jag hinner precis få det "färdigt" eller vad man ska kalla det, när tåget rullar in på stationen.
Min trogne vän Mats Dahlberg lämnar över en nyreparerad bil. Jag börjar köra norrut. Jag kör och kör.
Det spöregnar på alla de 40 milen asfalt upp till Tromsø.
Mysigt sentimental lunchpaus på Abisko Turiststation, min familjs stamställe genom många år.
Personalen tror att det dags för årets vecka och börjar leta efter bokningen, men jag säger Tyvärr inte i år! och hastar vidare..

Jag svänger med tjutande däck in framför entrén på Tromsø Musikkonservatorium, där Inga Juuso sitter och väntar.
Vi sätter oss i en lektionssal mitt emot varandra.
Gulp.
Vi börjar med några av Ingas jojkar, från hennes kommande CD. Jag lärde mig dom under bilfärden från Kiruna. Skrev ner dom på en parkeringsplats i Nordkjosbotn.

Det går ganska bra. Ibland hittar vi varandra direkt, ibland haltar det och vi måste stanna och pusta lite och reda ut. Vi går igenom 7 jojkar.
Vi behöver repertoar, för vi ska ha vår första konsert på duo nere i Stockholm om två veckor.

Sedan är det dags för mina bidrag, också 7 till antalet. En "ren" jojk, några melodier utan text, samt ett par recitativ, och några "sångjojkar", ett mellanting mellan jojk och sång.
Inga läser inte noter, så jag sjunger och jojkar på samiska och spelar cello. Lite komiskt ibland, men mina toner flyger långsamt över till Inga där de landar och börjar rota sig trots allt. Där de ska ligga och gro och växa till sig.

Efter två timmar tar vi kväll och var och en åker hem till sitt.
Midnattssolen lyser bakom regnmolnen.
Det är lika lätt att somna denna kväll som det var att vakna i morse.

Just for the hell of it

2011-05-14T21:52:00.010+02:00

Vaknar tidigt tidigt. Solen har fastnat där uppe på himlen. Det har inte varit närheten av mörkt eller molnigt sen i måndags då jag kom upp hit.
Jag sticker till favoritcafét och fyller upp halva lokalen, sen bär det iväg till Kiruna och Stockholmståget.

Kapitel 5 lider mot sitt slut. Ett kort men viktigt kapitel. Och njutningsfyllt.
Jag inser att jag nu har träffat och/eller spelat med alla 30 sångare och 17 musiker (utom en cellist) som ska ingå i "Vidderna inom mig", verket som ska framföras på Storscenen på Riddu Riddu-festivalen i sommar.
Det är milt sagt positiva vibbar från samtliga.

Men jag är självklart inte fri från ångest över detta.
Vad exakt är det jag har ångest för? Låt se:
1.Att kören ska få för lite att sjunga - dom är amatörer och hinner inte lära sig så mycket mer stämmor nu.
2.Att stråk-och blås-musikerna ska ha tråkigt - dom är professionella klassiska musiker, konserten är mitt i semestern och professionella klassiska musiker behöver svåra, riktigt svåra noter för att ha kul!
3.Att jojkerskan ska tycka att jag är en kulturimperialist - hon är äkta.
4.Att det ska regna på tvären - det är ett utomhusgig och fiolerna är värda hundratusentals kronor!
5.Att trummor och bas ska överrösta allt - där är mitt öde i ljudteknikernas händer.
6.Att publiken ska missa hela poängen och tycka att det bara är en pretentiös smörja.

Jag inser när jag nu läser listan, att det bara är punkt 1 och 2 som jag kan göra något åt.
Jag brukar tänka på det här intervjusvaret ur Stig Björkmans intervju med Woody Allen:

"Which is the most satisfying part of the film work? It's getting the idea for a film. As the process goes on with making a film, from casting to shooting to editing, it gets worse and worse for me, because I get furher and further away from the idealized perfection of the first idea. When a film is finished, I look at it and I'm disappointed and I dislike it very much, and I think that one year ago, I was sitting in my bedroom and I had this idea for a film that was so beautiful and everything was so great. And then, little by little I wounded it, in writing, in casting, in shooting, in editing, in mixing it, I want to get rid of it. I don't want to see it again. The wonderful part is getting the idea. When you start off with a film, you have such grandiose plans and such high goals and aspirations. And by the time you edit it, you just hope that you can fit it together some way so that you can make it breathe. Just breathe. Making a film is a big struggle. But the fact that there's struggle helps me. I'd rather struggle with films than struggle with other things."

WOODY ALLEN

Ja, jag strugglar hellre med kompositioner än med andra saker :-)

Hmm...hur göra hemresan lite mer spännande?
Jag lovar mig själv att stanna exakt halvvägs till Kiruna och äta min matsäck, oavsett var det är, just for the hell of it.
Nollställer trippmätaren i bilen och kollar avståndet till Kiruna på Google maps. 390 km. 390/2=195.

Jag sitter och jojkar i bilen. Jag har kommit på hur jag kan göra "jojkversioner" av de teman som jag redan skrivit för kören och orkestern.
Det ger en enhetlighet, det förenklar. Det är ofta det som är frågan: "hur uttrycka detta komplexa på enklast möjliga sätt?"
Kan något strykas/kortas/tas om/reduceras/kombineras?
Eftersom det inte går att köra bil och skriva noter samtidigt, så blir det diktafonen som får vara skissblock.

3 korta timmar och många jojkar senare blir det högvinst i trippmätarspelet.
Det blev inte grusplanen utanför Coop i Setermoen.
"Exakt halvvägs" visar sig vara kurvan i fjällbranten 400 meter ovanför Gratangsfjorden!
Herre du min skapare vilken rastplats. Tyvärr, låter sig icke återges på bild.

Andra halvan av resan innehåller bland annat dessa klassiska panikartade Renar!-Hala-fram-kameran!-ögonblick.

Jag vet, det finns bättre bilder på Google. Men jag har tatt dom här. Själv!

I Kiruna tar min klippa Mats Dahlberg över bilen. Detta Nordnorge-projekt skulle bli betydligt svårare att genomföra utan honom. Tack Mats!

Jag kliver på tåget. Det är ett skönt sätt att resa på. Ett frame-of-mind infinner sig på tåget.

Det lustiga är att Nordnorrmännen tycker att tåg är exotiskt! Inte flygplan eller hurtigrutt. Tåg!
Det finns ju inga tåg i Nordnorge, det norska järnvägsnätet tar slut i Bodø. (Narvik är bara en enda station, egentligen en svensk ändstation :) )

Men man måste kisa lite när man tittar sig omkring på tåget för att inte bli deppig. Norrlandstågen är i uselt skick. Det är en skam i dessa miljötider. Tåg borde vara det mest prisvärda och coolaste färdsättet. Där kan vi inte låta marknadskrafterna härja fritt, det funkar inte i längden!

Efter detta brandtal är det bara att säga: au revoir Norvége.
Nästa inlägg kommer den 20:e juni.

Konsert i Tromsø kulturhus

2011-05-13T21:27:00.006+02:00

Vaknar tidigt och går till favoritcaféet med endast två sittplatser. Solen skiner, det är precis på gränsen till T-shirt-väder.
På gränsen, bara det blåser till lite så blir det för kallt. Vi är ju trots allt i Tromsø.

På kvällen är det äntligen dags för konsert i Kulturhuset!

Kören "Team Lisa" är publikmagneter, kända från TV, och sjunger en koreograferad grupp-karaoke. Ett par andra lokala band spelar också. Det är mycket feeling.

Det pirrar till.

Generasjonskoret med sina 8 till 80 år gamla medlemmar , och familjen Rundberg och jag begår uruppföranden av mina "Mu Ruoktu Lea Mu Váimmus" och "Vuojan". Jag blir rörd, jag har aldrig hört Generasjonskoret låta bättre i "Mu Ruoktu.." än denna soliga kväll i Tromsø.

Viggo, en av Generasjonskorets äldsta och coolaste medlemmar.

Bröderna Rundberg, som hörde "Vuojan" för första gången i förrgår, sätter hela låten med pondus.

Därefter spelar deras egna band Violet Road ett par låtar.

Violet Road

från vänster Halvard Rundberg, Kjetil Holmstad-Solberg, Håkon Rundberg, Hogne Rundberg, Herman Rundberg

Det är helt fullsatt i salongen denna kväll, och det är bra, för alla biljettintäkter går till Tromsøs barn- och ungdoms-verksamhet för utsatta.
Att vara Artist-in-Residence i Nord-Norge har aldrig känts bättre och meningsfullare än ikväll.
På slutet av konserten får jag till och med sjunga och smådansa med "Team Lisa". Jag måste faktiskt erkänna att det var en riktig god feeling...

Tagen av polisen! Rock'n'roll!

2011-05-12T22:06:00.002+02:00

Dagen började uselt med ett SMS från en kompis som meddelar att min facebook-sida blivit hackad. Alla mina FB-vänner har under natten fått veta viktiga saker om mig som t.ex. att "mitt ex stalkar mig" och "jag gillar "I Love sex"" etc etc.

Håhåjaja detta fantastiska inter-nät :(

Tröstar mig med en dubbel espresso från min medhavda espressomaskin.

Kaffe är viktigt såna här morgnar.

Idag är det redan dags att lämna Manndalen för denna gång.

Jag kommer iväg lite för sent, som vanligt. Kör bilen stressat mot Tromsø.

Det är upplagt för dagens andra motgång.

På en 60-väg ligger jag bakom en bil som kör 60. Idag tycker jag det går för långsamt och kör om.

Precis där står en polis med lasermätare.

Jag blir invinkad, och polismannen är snäll och saklig. Han har nog fått stå pall för många människors utbrott genom åren. Jag försöker vara lika snäll och saklig tillbaka när jag får min böteslapp på 2900.

Norska.

Jag ber att få ta en bild till min blogg.

"Ingen problemer" säger han.

Konstapeln alltid lika glad och blid!

Jag kör lagligt hela vägen till Tromsø och det leder till dagens tredje motgång.

missar min soundchecktid på Kulturhuset.

Oj, vad jag kommer att sticka ut hakan nu. En grov generalisering och förolämpning av ett helt folk.

Jag kanske till och med kommer att få kommentarer på inlägget, kors i taket!

Men skyll er själva som sätter dit mig för fortkörning med hjälp av Konstapel Hurtig.

Norrmän äter inte mat.

Men alltså, hur klarar dom sig?

Och dom har samma skenande övervikt / höga medellivslängd som svenskarna.

Men utan att äta mat?

Jag är nästan alltid ensam när jag går på mina restaurangjakter till lunch och middag runt om i Norge. Norrmännen har alltid plötsligt väldigt mycket att stå i just då.

Som att äta småkakor och chips. Eller att sätta dit svenska bilister för fortkörning. Hade norrmännen ätit mat, så hade jag inte varit NOK2900 fattigare idag.

Ni vet den svenska stilen med varm lunch som grundläggs redan i småskolan.

OK, det är inga nyheter; norrmän äter smörgåsar till lunch, typ som ett tidigt eftermiddagsfika.

Eller kanske en "Kvikk-Lunsj", den titeln säger allt.

Så vid fyratiden är dom så hungriga så att dom nästan svimmar.

Och alltid lika förvånat konstaterande "Faen vad sulten jeg er.."

Vad tror ni dom gör då?

Eftermiddagsfikar en gång till!!

Därmed kan den stackars kroppen hållas stången ett par timmar till, till det börjar bli sen kväll, och man kan ta ett litet mysigt öl-fika innan läggdags.

Om man inte är livsnjutare, musiker eller nåt, då äter man ett par blodiga biffar kl.23 precis innan köket stänger.

Kroppen har vid det laget gett upp, så den accepterar vad som helst.

Till och med fortkörningsböter.

Men slutet gott, allting gott.

Allt det usla var bortglömt när vi repade inför morgondagens konsert.

Vi övade på två satser ur mitt nya verk "Vidderna inom mig":

Mu Ruoktu Lea Mu Vaimmus (Mitt hem är i hjärtat) och Vuojan (Kör).

Det blir smygpremiär på dom två imorgon.

Möte i sjöboden

2011-05-11T23:56:00.000+02:00

Gjorde en demo idag på en ny låt, "Vuojan" (= "kör", alltså som i "kör bilen"). Mailade iväg en mp3:a till musikerna i Tromsø innan lunch.. Fantastiska inter-nät!

Vi ska testa den redan på fredag på konsert i Tromsø Kulturhus.

På kvällen gick jag ner till sjöbodarna vid fjorden och hade konsertplaneringsmöte inför sommaren med Christina Hætta ifrån Riddu Riddu-festivalen, Kai Somby från Sápmi Music, samt Liv Rundberg.

Christina Hætta är en skärpt och kompetent producent, head-huntad ifrån Kautokeino långt bort i Finnmark.

Man känner vidderna inom henne.

Solen sken när jag vandrade hemåt. Det blåste kraftigt från öster, "fra vidda".

Sjöbodarna, en inte så dum plats för ett sammanträde

Bilen får frukost på sängen

2011-05-10T23:22:00.002+02:00

Jag sitter och väntar på jojkerskan Inga Juuso. Jag är ensam gäst på Tromsøs minsta men bästa café (enligt mig). Det har två sittplatser. Så när Inga kommer blir det fullsatt..
Perfekt, för vi behöver vara ifred och snacka om våra kommande gig.

Sen bär det iväg till Manndalen. Inte ett moln på himlen och det är så vackert så att det gör ont.

Min bil har vinterdäcken på fortfarande. Det känns konstigt, som att bilen har pjäxor på sig när alla andra går omkring i sandaler. Men sommardäcken är i Kiruna, så det får gå så länge.
Som plåster på såren får min fåfänga bil en bilarnas "frukost på sängen" på macken i Nordkjosbotn med den trevliga personalen. Guldtvätt/avfettning/bensin/olja/spolarvätska/ringtryck/dammsugning/våtservett.
Bilen älskar mig tillbaka och vips är vi i Manndalen.

Jag kan slå mig ner på verandan i solskenet och njuta av solgasset en fantastisk stund.
Men fjället i väster är väldigt högt. Solen går ner bakom det så "tidigt" som klockan sju och då känner man plötsligt att man är nära Ishavet. In igen.

På kvällen rep med kör igen, denna gång Kåfjordkören, mina gamla vänner. Det var länge sen sist.
Vi provar nya toner som jag skrivit till Ailohas´ord.
När jag åker hem vid tiotiden lyser solen ännu klart över fjorden.
Jag får en vansinnig energi.

Kvällsrep på Trollviks skola

Fjorden vid tiotiden på kvällen

Bodø Blues

2011-05-09T16:58:00.002+02:00

Dagen efter.
Någon har bytt Technicolor-filmen mot svartvit VHS.
Jag är ensam i Bodø - ja det finns såklart andra människor i staden, men haja:
utsikten från ett skitigt hotellrumsfönster i Bodø en mulen måndagsförmiddag när resten av turnégänget har flugit hem söderut...den får dig att behöva Ta Till Något.
I mitt fall blir det jobb. Jag går inte ut. Jag hänger över partitursidor, cellosträngar och mailprogram,
och när städerskorna kastar ut mig ut rummet på eftermiddagen åker jag ut till flygplatsen där jag ska vänta i 5 timmar.
Jag försöker muntra upp mig med den vackra utsikten och en Freia Firkløver Melkesjokolade. Jag väljer den med Hasselnøtter, det känns lite extra festligt. Espresson är en "expresso". Jag längtar hem.

Ser ni de vackra fjällen i bakgrunden?

Men jag åker istället norrut, till mitt andra hem.

När kvällsflyget går in för landning i Tromsø så skiner solen över de vita fjälltopparna och livet känns plötsligt lättare att leva.

Det är payback time för Nordnorge nu vad gäller dagsljus!

Innan läggdags klämmer jag in ett rep med familjen Rundberg och de andra i kören. Vi ska ha en konsert på fredag.

Kapitel 5 börjar. Konsert Bodø

2011-05-08T23:56:00.045+02:00

Det var tre år sedan jag var uppe sist. Känns det som alltså, det är egentligen tre månader sedan.
Men min lilla familj har faktiskt hunnit bli tre år äldre, det vill säga alla har fyllt år utom jag. Själv har jag ägnat mig åt jobb. Spelat 27 konserter, varav ett uruppförande; det en timme långa orkesterverket "Amorphicon" som jag slet med i höstas.

Den här gången kom jag upp till Nordnorge lite i smyg, undercover, som medlem i åttamannabandet "The Roadrunners" anförda av den norske gitarrlegenden Terje Rypdal. Vår turné heter "Per Ulv goes electric" och har pågått ett par veckor nu. Vi avslutar ikväll i Bodø.

Det har varit en intensiv turné. Sena kvällar, tidiga avgångar, in- och ut-checkningar.
Att som jag försöka parallelljobba med andra saker på hotellrum, i bussar, flygplan och dressing rooms är svårt på gränsen till omöjligt. Alla som har varit på turné förstår precis vad jag menar.
Ingen konsert har varit den andra lik, så som det ska vara. Det är ett gäng individualister som möts på scenen varje kväll.
Gitarristen Terje Rypdal, trumpetaren Palle Mikkelborg, saxofonisten Olav Dale, violinisten Ola Kvernberg, keyboardisten Ståle Storløkken, basisten Ole Morten Vågan och trummisen Paolo Vinaccia är nu alla mina nya vänner. Liksom det 5 man starka proffsiga crewet.
Bilder tagna av Roar Vestad under konserten i Oslo:

Terje Rypdal

Palle Mikkelborg

Svante Henryson

Paolo Vinaccia

The Roadrunners

Goddbye Roadrunners!
Hello Artist in Residence. Vi ses i morrn.

Farväl, Vitpudrad Kylig Skönhet

2011-02-13T21:14:00.001+01:00

En sen flygavgång till Stockholm idag och ett PERFEKT skidväder avgjorde saken. Det blev ett par timmar i skidbacken ovanför Tromsø, som ett puderdrypande farväl för denna gång.

Dags att dra.
4 av mina viktigaste arbetsredskap; bilen och espressomaskinen samt ett par studiomonitorer, fick komma i Hogne Rundbergs vård till nästa gång. Han är också basist så de är i trygga händer.

Typiskt, att Nordnorge visar sig från en av sina bästa sidor just idag, som blir sista dagen på länge.
Det kommer att vara en annan årstid här när jag kommer tillbaka.
Jag bordar luftfarkosten och sätter kurs mot Huvudstäderna i söder; KaOslo och Fjollträsk.

Nästa blogginlägg? Maj/juni.

Konsert typ 144, Tromsø

2011-02-12T23:08:00.002+01:00

etc..
143. Konsert i kombinerade teater- och konsertsalar <400 platser
144. Konsert på galleri, konsthall, eller liknande
etc...

Vi stiger i glamour-graderna för varje dag som går på denna turné.
Vår finalkonsert idag på Tromsø Kunstforening hade en väldigt initierad publik, det verkade som om den bestod enbart av musiker.

Program:
Porter/arr. Henryson: Night & Day för violin och cello
Henryson: Kvartett för violin, viola och två celli
Tanaka: Metal Strings för el-stråkkvartett m . obligat elbas
Henryson: Improvisation på solocello
Reich: Different Trains för stråkkvartett och tape

Det var en vällyckad konsert, som också avslutade vår Tromsø-turné.
Resten av kvällen firade vi på stan, och våra vägar skildes vid midnattstid.
Au revoir Arctimus Strykekvartett!

Runa Bergsmo, Erika Toth, Tørris Koløen Bakke, Pål Solbakk

Konsert typ 353, Tromsø

2011-02-11T22:34:00.008+01:00

etc..
351. Konsert på golfklubb med årsomsättning över USD 1M
352. Konsert på golfklubb med årsomsättning under USD 1M
353. Konsert på musikkonservatorium
etc..

Idag hade Arctimuskvartetten och jag konsert på Tromsø musikkonservatorium.
Eftersom en sådan konsert ligger högre i glamour-ranking än den vi gjorde igår, så fick vi veta var konsertlokalen var, och det var städat på scenen när vi kom. Det fanns en sorts dressing room (som samtidigt var lager för instrument och notställ, men ändå). Det som däremot nästan inte fanns var publik.
:-o

Ingen panik nu, det är ett musikkonservatorium, och därför fullständigt normalt. De unga musikstudenterna har fullt upp med att öva på sina skalor och all övrig tid är de upptagna med att upptäcka det motsatta könet (eller samma kön i vissa fall).
Jag var själv likadan när jag gick på konservatoriet, jag gick nästan inte på en enda konsert under tre år innanför skolans väggar, oavsett vad det var som bjöds.
Men scr..w it, idag gav Erika, Pål, Tørris, Runa och jag själv järnet!

Efter konserten fick kvartettens cellist Runa Berg en privatlektion av mig. Rubriken kunde vara "The cello according to Svante". Vi gick igenom lite specialteknik som jag har utvecklat, samt en del allmänt runt rytmisk improvisation.
"Man lär så länge man har elever" är ett träffande uttryck.

Samtidigt, längre söderut, befriades Egypten från Mubaraks 30-åriga skräckvälde.
Jag kan nästan inte se mig mätt på bilderna från Kairo, folks hysteriska glädje och förvåning.
Det är svårt att föreställa sig hur det måste kännas!
Norge har närmare till den känslan, närmare bestämt 66 år.

Konsert typ 586, Tromsø

2011-02-10T21:49:00.012+01:00

Konserternas egen glamour-skala:

1. Privat konsert i Vita Huset för USA:s president

2. Privat konsert för något av de europeiska kungahusen

3. Privat konsert för någon annan gubbe med extremt mycket pengar och makt

4. Madison Square Garden, utsålt

5. Carnegie Hall, utsålt

.......etc..etc....

583. Konsert på sjukhus

584. Konsert på dagis

585. Konsert på ålderdomshem

586. Konsert på högstadiet/gymnasiet (= ungdomsskole/vidaregående)

"Arctimus Strykekvartett + gäst Svante Henryson" gjorde en konsert av typ 586 idag. Intressant upplevelse.

Den låga glamourplaceringen får vissa effekter: till exempel så får man inte någon som helst hjälp med någonting.

Och då menar jag inte limousiner och skålar med M&M:s där alla de bruna har plockats bort, nej jag menar sånt som var konsertlokalen ligger, hur man tänder ljuset, var toaletten är etc.

Kanske får man sig istället en rejäl utskällning av vaktmästaren för att man parkerat bilen i fel ruta.

"Omklädningsrum" eller liknande existerar naturligtvis inte, och det som ska föreställa "scen" är belamrat med smutsiga sladdar och trasiga mikrofonstativ och plaststolar från åttitalet.

För att inte deppa ihop, så måste man hela tiden tänka på publiken.

Den här publiken är ju en av de mest receptiva som finns. Människor som precis håller på att bli vuxna. Som har barnets öppenhet kvar, men samtidigt börjat få den vuxnes alla referenser och insikter.

Jag kommer själv ihåg några konsertbesök i 14-15-årsåldern, som ändrade mitt liv för alltid!

Efter konserten kom en tonåring fram till mig och sa: "You made my day".

Jag tackade och tänkte "Well, you just made mine".

Nästa Tromsø

2011-02-09T19:44:00.001+01:00

Efter en god natts sömn var det bara att börja packa och studera kartan.
Först var det Narvik, sedan Harstad.
Nästa nordnorska stad på tur är Tromsø.

Det blev en fem timmar lång bilfärd norrut mellan fantastiska fjäll och fjordar, genom kompakta snöfall och gnistrande solsken.
Ett Nordnorge-äventyr såsom jag föreställde mig det innan jag kom hit upp; vilt, vackert, varierande hela tiden.
Framme i Tromsø i skymningen. Där föll snön i en mängd och på ett sätt som bara inte finns söder om Polcirkeln:

Äntligen färdig!

2011-02-08T23:51:00.004+01:00

Att komma som gäst på det här sättet, till stråkkvartetter och kammarensembler, är mycket speciellt.
Det är inte de vanliga rollerna som gäller.
Denna gång är min roll inte solistens; som ska vara i fokus hela tiden, och aldrig göra avkall på sitt personliga uttryck.
Min roll är inte heller kompmusikerns; som ska understödja utan att stjäla fokus, och som måste vara beredd att kompromissa med sin egen smak.

Nej, det här är något speciellt, Jag skulle väl säga att min roll är att "störa men inte förstöra"
(= forstyrre men ikke ødelegge) ..
Kreativt givande och tagande. Respektfullt men ärligt.
Det är egentligen en hyperkänslig balansgång som kräver en stor portion social begåvning.

Hmm...den "arbetsbeskrivningen" stämmer ju in på en annan aktivitet:
den att vara människa.
Att vara gäst en stund på den här planeten.

Harstad skole

...punkt...streck..nej ett fiss....en oktav upp. streck..mezzoforte..och.. Äntligen färdig!!!
Idag avslutade jag äntligen ett halvårs arbete med ett stort verk för stråkorkester, elcello och steel pans, som har fått namnet "Amorphicon".
Framöver kommer jag att ha mer tid och kreativ energi för projekt A.I.R.Nordnorge.
"Amorphicon" har ju hela tiden funnits där och pockat på "du måste arbeta mer med mig", "glöm inte bort mig, jag måste bli färdig".
Uruppförandet sker om lite drygt en månad i Sverige, så nu måste jag börja öva på stycket också, "glöm inte bort mig, att öva på mig också".
Så är det att vara komponist och musiker.

Inatt kommer jag att sova gott.

10 minuter och 1,00001 sekunder film

2011-02-07T23:56:00.001+01:00

En dag av vanligt hårt arbete. Mer "verkstad" än "snack".
En typ av dag som våra liv ju innehåller ganska många av, men som bara är ett 1-sekunds-klipp i den klassiska Hollywood-filmen om "den långa vägen till att vår missförstådde hjälte, efter det förnedrande nederlaget i början, får revansch, prinsessan och halva kungariket i slutscenen".

Först repeterade stråkkvartetten Arctimus och jag inför veckans turné till Tromsø.
"Kvartett för violin, viola och två celli" och Karen Tanaka´s "Metal Strings".
Jag har aldrig förut spelat akustisk hårdrockcello med plektrum, men nu är det "been there, done that".

Därefter prövade basklarinettisten Håvard Lund och jag lite duospel.
Cello + basklarinett = mums!!

Sedan ett par timmars jobb med färdigskrivning av stämmor till ett nytt verk; legatobågar och prickar och sånt
(gör sig extremt dåligt på film, upptar 0,00001 sekunder i filmen om vår missförstådde hjälte).

Avslutningen på dagen blev mer snack än verkstad (för mig iallafall), men ett väldigt trevligt snack mellan väldigt goda tuggor klippfisk. Håvard Lund var värd och kock. Stora frågor avhandlades.
Motsvarar ett rejält 10-minuters avsnitt i filmen. Mycket närbilder, välskriven dialog som fördjupar karaktärerna.

Sámi álbmotbeaivi

2011-02-06T20:08:00.005+01:00

Den samiska flaggan

Jag tyckte det var passande att ta ledigt idag, för det är både söndag och Samernas nationaldag, Sámi álbmotbeaivi på nordsamiska.
Jag känner inga samer i Harstad, men försökte fira på något sätt iallafall. Åt renfilé tll söndagsbrunch och skrev några gratulations-SMS till samiska bekanta som jag har numret till. Man gör sitt bästa..

Jag ska inte skriva så mycket mer på svenska en dag som denna. Det får bli en samisk dikt istället.

Sámi soga lávlla (Samefolkets sång) diktades av Isak Saba 1906 och utgör texten till samernas nationalsång.
Där finns en del ord som "Hell,var hälsad" och "övervunno" på sedvanligt nationalsångsmanér, men den är också, ovanligt nog, en lovsång till att folk ska ta det lite lugnt:
"Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet ibland Lapplands lugna ätt."
Här kommer texten, först på nordsamiska, sen på svenska.

Guhkkin davvin Dávggáid vuolde
sabmá suolggai Sámieanan.
Duottar leabbá duoddar duohkin,
jávri seabbá jávrri lahka.
čohkat čilggin, čorut čearuin
allanaddet almmi vuostái.
Šávvet jogat, šuvvet vuovddit,
cáhket ceakko stállenjárggat.
máraideaddji mearaide.

Dálvit dáppe buolašbiekkat,
muohtaborggat meariheamit.

Sámisohka sieluin mielain
eahccá datte eatnamiiddis:
Mátkálažžii mánuheabit,
giđđudeaddji guovssahasat, -
ruoškkas, ruovggas rođuin gullo,
juhca jávrriin, jalgadasain,
geresskálla máđiid miel.

Ja go geassebeaivváš gollut
mehciid, mearaid, mearragáttiid,
golli siste guollebivdit
suilot mearain, suilot jávrriin.
Gollin čuvget čáhcelottit,
silban šovvot sámieanut,
šelgot čuoimmit, šleđgot áirrut,
luitet olbmát lávllodemiin
geavgŋáid, guoikkaid, goatniliid.

Sámieatnan sohkagoddi –
dat lea gierdan doddjokeahttá
goddi čuđiid, garrogávppiid,
viehkes vearrevearroválddiid.
Dearvva dutnje, sitkes sohka!
Dearvva dutnje, ráfi ruohtas!
Eai leat doarut dorrojuvvon,
eai leat vieljain varat vardán
sámi siivo soga sis.

Máttarádját mis leat dovle
vuoitán vearredahkkiid badjel.
Vuostálastot, vieljat, miige
sitkatvuođain soardiideamet!
Beaivvi bártniid nana nálli!
Eai du vuoitte vašálaččat,
jos fal gáhttet gollegielat,
muittát máttarmáttuid sáni:
Sámieatnan sámiide!

Nordvart genom Karlavagnen
ser du Samelandet skymta:
Fjäll bak fjäll i fjärran blåna,
sjöar sträcka sig vid sjöar,
bergens branter, fjällens toppar
höja sig mot själva himlen,
bäckar brusa,
skogar susa,
tvärbrant stupa stålgrå uddar strävande mot stormigt hav.

Frosten härjar här om vintern,
yrsnön vräks av vilda vindar,
ändock älskar sameätten
denna jord av allt sitt hjärta:
Månens ljus en färdman fägnar,
flygga norrskensflammor fladdra,
klövkäpp, rengrymt hörs bland snåren,
ut på insjön, över slätten,
slamrar släden vägen fram.

Och när sommarns sol förgyller skogen,
havet, havets stränder,
guldomglänsta fiskefartyg vaggas utav vågor,
gullhamn får var vattenfågel,
strömmarna som silver glittra,
åror blänka,
stakar blixtra,
under sång ses männen styra utför eda,
fors och fall.

Lapplands släkte,
sameätten,
obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder,
slemma köpmän,
sluga skattekrävarskaror.
Hell, var hälsat, sega släkte!
Hell dig fridens rot och fäste!
Krigisk fejd har aldrig flammat,
aldrig spilldes brödrablodet ibland Lapplands lugna ätt.

Våra fäder övervunno
vrånga våldsmän fordomtima,
bröder låt oss likaledes strida
segt emot förtrycket!
Solens söner starka släkte!
Dig kan ingen ovän kuva,
blott ditt väna språk du vårdar,
minnes forntidsfädrens maning:
Sameland åt samerna!

Konsert på buss och galleri

2011-02-05T21:35:00.026+01:00

Hur många elefanter får plats i en folkvagn?

Går det att hålla en solocellokonsert ombord på en buss?

Den sista frågan fick sitt svar idag, ett tveklöst (n)ja!

"Kulturbussen" stod parkerad på torget i Harstad, och inuti den höll jag en kort men intensiv konsert, komplett med hemliga gästen Erika Toth.

För övrigt slog jag ett personligt rekord i storlek på dressing room.

Inte så hög glamourfaktor men vi som är norrifrån bryr oss inte om sånt tjafs, eller hur?

"Konserten är slut, avstigning för samtliga!"

Därefter knallade jag över torget till Galleri Nordnorge och var "one-man opening act" till Steve Reichs verk "Different Trains".

Verket framfördes av Arctimus Strykekvartett, och en koreografi dansades av Julia Planterhaug på ett gripande sätt.
Jag försåg publiken med ett rejält förspel. Jag använde mest händerna.

Denna spännande uppgift fick en särskild känsla för mig eftersom jag träffade Steve Reich personligen förra veckan i Stockholm, där vi framförde hans rockbands-kvintett "2x5" på Konserthuset. Han är en trevlig prick, a nice prick as we say in Sweden.

Efter konserten stog jag och sålde min egen alldeles nya skiva, och det var riktigt kul, för det var 10 år sedan sist, och det rör sig denna gång om ett duosamarbete med pianisten Ketil Bjørnstad.

"Night Song" är producerad av Manfred Eicher, inspelad av Jan-Erik Kongshaug i Rainbow Studios och utgiven på ECM Records.

Detta innebär att en 30+ år gammal dröm nu har gått i uppfyllelse för mig.
En dröm jag haft ända sedan jag var gymnasist (norsk: videregående) och låg i sängen i mörkret och lyssnade på Keith Jarrett, Jan Garbarek, Chick Corea och alla de andra som gav ut skivor på det Magiska Skivbolaget producerade av den Magiske Producenten i den Magiska Studion med den Magiske Ljudteknikern.

Att vara en simpel skivförsäljare har aldrig varit roligare. Både norsk och svensk "roligare".

Captain Credible

2011-02-04T22:22:00.001+01:00

Jag har ett problem ibland.
Jag hatar musik
! ?
Iallafall somliga dagar..
Speciellt min egen musik..
Det var en sån dag idag.
Yrkessjukdom?

Men så gick jag på konsert, igen.
Som vanligt så ställde jag mig så nära utgången som möjligt för att kunna göra en snabb sorti när jag börjar hata musiken.
Men till min egen stora förvåning så drogs jag istället närmare scenen och stod kvar hela konserten1
Unheard of!

Vem är Captain Credible?
En lite flaska engelskt laxermedel till ett förstoppat musikliv.
Jag vet inte riktigt.
Se www.captaincredible.com och/eller youtube, men framförallt, gå på konsert om du får chansen.

Nu hatar jag inte längre (all) musik och Captain Credible har fått ännu ett fan.

Konsert

Osannolika upplevelser

2011-02-03T22:20:00.003+01:00

Dagen börjar med en rivstart. Repetition på duo med ungersk-nordnorska violinisten Erika Toth.
Hon spelar med en speciell frisk glöd som ger mitt gamla, nästan utslitna, arr för violin och cello på Cole Porter's "Night and Day" nytt liv.
Här uppe är "Night" respektive "Day" inte 12 timmar långa, de är 6 månader.

I salen intill repar en hel symfoniorkester något grandiost artonhundratalsverk. Det känns återigen väldigt märkligt;
här, vid världens ände. här, där man förr i världen trodde att man åkte "över kanten" om man åkte båt lite för långt ut, sitter en symfoniorkester och repeterar.
Det visar sig vara NOSO, Nordnorsk Symfoniorkester.
Det är en ny dyr skapelse häruppe, det är ett stycke centraleuropeiskt kulturarv mitt i Sapmí.
Är det galenskap eller globalisering?

Det är festival i stan. Ilios heter den, man firar att ljuset kommer tillbaka efter "mörkertiden".
Man ser framför sig hur hela stans befolkning går ut klockan fem i tolv på dagen, ställer sig i en stor klunga vänd åt fjällen i söder. Någon spelar ett nytt verk på saxofon tillägnat solen, solen tittar upp och det kommer ett samfällt aaaah från klungan. Sedan går alla till jobbet igen.

Men nja, så går inte Ilios-festivalen till.
På kvällen går jag till bilhallen Johnsen Bil A/S och hör Forsvarets Musikkorps spela nykomponerad blåsorkestermusik iförda uniformer.
Det där var så konstigt så jag tar det en gång till:
På kvällen går jag till bilhallen Johnsen Bil A/S och hör Forsvarets Musikkorps spela nykomponerad blåsorkestermusik iförda uniformer.

Det känns lite som att åka till Amazonas, och där i djungeln hitta en heminredningsbutik, där ett ishockeylag sitter iklädda rosa sparkdräkter och högläser dikter för kunderna.

Efter konserten, när jag redan är övertygad om att jag måste ätit någon konstig svamp till middag, stöter jag på min sons skolkompis pappa där i bilhallen. Han är både medlem i NOSO och Sveriges Radios orkester, visar det sig.

Det är så otroligt så det kan inte vara påhittat. Det måste vara verklighet.
What's next?

Konserten i bilhallen

Till Harstad

2011-02-02T23:33:00.003+01:00

...var är jag?
Javisstja, jag är på nattåget, på väg till Narvik.
Det är tidigt tidigt. Becksvart i sovkupén. Tåget knarrar.
Vi borde vara nånstans i närheten av Boden.
I kupén bredvid min är det någon som spelar gitarr och sjunger precis som Jakob Hellman,
han verkar försöka trösta ett barn som gråter.
Aha, det var därför jag vaknade.
Det visar sig, när jag klivit upp, klätt på mig och gått ut i korridoren, att det ÄR Jakob Hellman som tröstar sitt barn i kupén bredvid.
Inte klokt egentligen, på mina resor till och från Nordnorge har jag snart varit resegranne med samtliga kända norrbottningar; Börje Salming, Jakob Hellman...ok det finns några till, men vilka är oddsen?
Högre än man tror tydligen.

Jakob med familj kliver av i Murjek och den 20 timmar långa tågresan går in i sin sista och vackraste fas.
Fjäll, fjord, hav.
I Narvik står gamle pålle och väntar troget på mig. Jag kör upp till Harstad i skymning och snöväder, och kommer fram exakt ett dygn efter att jag lämnade hemmet i Stockholm.

Att komma fram till en stad som Harstad, efter alla mil genom mörker och ödemarker, är en märklig upplevelse, en chock.
Denna lilla ö av elektriskt ljus och mänsklig överlevnad, omgiven av enorma fjällmassiv och ett mörkt Ishav.
Där på ett ställe mitt inne bland elljusen hittar jag ett hotell som har en liten lapp bakom disken med mitt namn på, och dagens datum.
Vad är oddsen för det egentligen?

Äntligen konsert!

2011-01-15T22:16:00.003+01:00

Så var det äntligen dags att presentera frukten av vårt trägna arbete för en full salong med glada skattebetalare.
Matiné-konsert i Sjömanskyrkan i Narvik.
Det var ett slags "retrospektivt" tonsättarporträtt med ett urval av mina kompositioner från 1996-2007.
Jag började ensam på akustisk solocello, och sedan blev vi fler och fler, för att efter en dryg timme vara ett svängande elförstärkt 10-manna-band på scenen som gjorde skattebetalarna lyckliga :-) :-) :-)
Men extranumret hanns inte med, jag måste till mitt natt-tåg till Stockholm (som avgick 25 minuter efter att sista tonen tagits på scenen!)

Det kvittar hur mycket man förbereder och håller på, det är där på konserten man verkligen förstår vart musiken vill, och det kan bli helt annorlunda än man tänkt sig.
Min erfarenhet är att efter ungefär 10 konserter, då har man det. Då har man vridit och vänt på materialet ordentligt och överrumplats och förstått vad man ska göra med det.
Tyvärr blev det inte 10 konserter denna gång, vi fick nöja oss med denna enda. Men det var fräscht och spännande.

Jag kommer att med glädje återvända till Narvik nästa vinter.
Då inte retrospektivt, tvärtom med ett nytt specialskrivet verk till MiN-ensemblen i bagaget.

Nästa blogginlägg 2 februari.
Ifrån Harstad, Lofoten.

Hasta la vista.

Fredagsmys

2011-01-14T21:24:00.009+01:00

Att vara gäst på en kulturinstitution en hel vecka är en exotisk upplevelse för en som mig.

Idag fick jag vara med på Musikk i Nordland´s fredagsmys.

Jag har förstått att det är en ganska vanlig sak i den civiliserade världen: den där mjuka inbromsningen av arbetsveckan, då alla samlas i fikarummet och bara umgås.

Det var vinlotteri och jag vann en flaska vin bara sådär lätt och mysigt.
På kvällen mös vi ännu mer. Fagottisten Anton Biehe och hans fru bjöd generöst hem alla på kalkon.

Som kringresande ton-påhittare så är man van vid omysigare inbromsningar. Tidsbristen är konstant och effektiviseringen total. Då och då vill någon konserthuschef mysa till det och bjuda på restaurang efter konserten. Visst är det trevligt, men det bär ofta en doft av pliktskyldighet, och man bör ju helst inte glömma att fila lite på sitt varumärke, så att man blir engagerad nästnästa säsong. Inte vara för tyst, inte pladdra för mycket, vara intressant, vara lättsam. Puh..

Men jag gillar ändå min tillvaro med sina ständiga uppbrott. Kan det beskrivas bättre än i Karin Boyes dikt "I rörelse"?:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Sist min speciella packlista för "ställen, där man sover blott en gång" dvs. hotellrum: mysigaste myskläderna, tofflor, rese-espresso-bryggare (luktar gott också), stearinljus, samt en packe bra DVD-filmer + en laptop med extra högtalare.

1-2-3-mys.

Människor är bra folk

2011-01-13T21:49:00.002+01:00

Ny dag och nya musiker, nya stycken och ny smak på pizzan!

Idag flög två nya musiker in från fylken bortom fjälltopparna: slagverkaren Simen Vangen och kontrabasisten Jon Sjøen.
Och det började omedelbart att svänga skönt. Tillsammans med tidigare nämnda stråkkvartett samt blåsartrion Inge Rolland, Ole Kristoffersen och Anton Biehe blev vi en gungande tiohövdad klangkropp.

Detta att tio vuxna människor sitter i ett rum tillsammans i timme efter timme och fokuserar på att bilda en exakt frekvenssammansättning samtidigt, i ett visst exakt ögonblick, för att inkarnera en viss exakt känsla.
Magiskt.
En, evolutionärt sett, mycket hög funktion.
Nej, vi människor är inte så dumma iallafall. Vi kan faktiskt mer än att roffa åt oss, kriga, ljuga och vara likgiltiga.
Det märkte jag idag i Narvik.

Narvik repdag 2 = Copy "Narvik repdag 1". Paste.

2011-01-12T21:31:00.002+01:00

Har ni sett "Groundhog Day" ("Måndag hela veckan" på svenska), filmen med Bill Murray om mannen som upplever samma dag om och om igen, och den enda som inte sitter fast i "tidsloopen" är han själv?

En av mina favoritfilmer. Gå och hyr den.

Hade denna blogg varit skriven i notskrift istället för med bokstäver, så hade jag kunnat spara tid genom att helt enkelt sätta repristecken runt gårdagens inlägg. Exakt samma reptider, samma musiker, samma stycken, samma slalombacke efteråt, till och med samma pizza till middag; en vegetarisk familjepizza med extra jalapeno och vitlök, lämnar tre bitar till morgondagens lunch.

Men det är inte så dumt faktiskt, jag har haft tur med valet av dag. Musik, trevliga människor, skidåkning..

Jag kan tänka mig mycket sämre dagar att loopa.

På Narvikfjellet

Narvik, repdag 1

2011-01-11T22:49:00.001+01:00

Nu är vi igång, det ska bli konsert här i Narvik på lördag.
MiN-ensemblen möter Svante Henryson A.I.R., och vi har börjat jobba med musiken.
Det är fantastiskt att uppleva när de professionella musikerna sätter tänderna i min musik.

Øivind Nussle, Kate Read och Hans-Urban Andersson går djupt in i min Kvartett för violin, viola och två celli.
Klarinettisten Ole Kristoffersen kastar sig ut i min Off Pist.
Violinisten Tor Johan Bøen kramar musten ur min version av Night and Day för violin och cello.
Och det ska bli fler musiker och verk under veckan.

Efter det behövdes semester.
Här i Narvik finns ett fantastiskt skidberg.
Liftkön lingrade lång denna strålkastarupplysta tisdagkväll i januari. Detta är ju trots allt Norge, och här behöver man inte en toppstuga med solveranda och bossanova för att orka åka upp med liften.
Här handlar det om själva skidåkningen.

På Narvikfjellet

"Vill jag verkligen låta såhär?"

2011-01-10T20:20:00.001+01:00

Manfred Eicher, den fantastiske tyske producenten bakom skivbolaget ECM, är upphovsman till många klassiska citat.
Det har antagligen med hans kompromisslösa knivskarpa vision att göra.

T.ex. det här, som lär ha sagts efter en lång och mödosam arbetsdag i ECM-studion, med omtagning på omtagning och ett gnuggande av geniknölar till utslitningens gräns.
Herr Eicher dyker upp i studion mot kvällen och begär en genomlyssning, och säger därefter till det supercreddiga hoppfulla jazzbandet med sin tyska brytning:
"Do you rrreally want to sound like this??"

Gulp. Ett litet ord kan förändra allt.

Sådär håller man på hela tiden när man skriver musik, ja faktiskt när man skapar något som helst..
Do you rrreally want to sound like this, do you really want to look like this, do you really want to be perceived like this, do you really..
Det är plågsamt som en klåda, man måste dit och riva hela tiden för att man tror att man måste.
Grejen är, tror jag, att ju mer man frågar sig detta, desto längre ifrån sanningen kommer man, tills svaret på frågan oundvikligen blir Nej.
Kanske därför som ECM alltid har gjort skiva på tre dagar: två dagar inspelning och en dag mix.
Over. Done.
Så att man helt enkelt inte ska hinna förlora sig i "Do you rreally.."
Så att herr Eicher ska slippa ställa frågan fram emot kvällen.

Förresten..
...do I really want this blog to look like this??

Hårdjojk

2011-01-09T20:21:00.005+01:00

Söndag i Narvik.
Häruppe ungefär 3978 km ifrån Rom, se skylten, är det "ganske rolig" (ganska lugnt) om söndagarna, om man säger så.
Roligere än i Rom iallafall.

Men på mitt hotellrum var det ett sjuhe...s ös på eftermiddagen.

Jag spelade cello på nästa skiva med det samiska "hårdjojk"-bandet Intrigue.
Dom är från Karasjok, se skylten. Men dom var inte på mitt hotellrum.
Hotellstäderskorna måste tyckt att det lät mystiskt inifrån rum 625. En ensam ylande cello som tvärbörjar och slutar plötsligt, om och om igen, och i övrigt helt tyst.
Den där romantiska bilden av arbetet i skivstudio, med producenten som sitter framför mixerbordet och gör tummen upp till det lyckliga bandet framför mikrofonen, den blir ibland verklighet fortfarande.
Men alltmer sällan.
Du vet, digital teknik.
Nuförtiden kan var och en spela in sitt instrument hemma ensam, och maila färdiga och ofärdiga inspelningar fram och tillbaka över jordklotet. På en låt kan trummisen ha spelat in sig själv i Australien, keyboardisten i Italien, basisten i Sverige, gitarristen i Kalifornien och sångaren i New York.
Lät det som en överdrift? Det är det inte, jag var basisten i det projektet :)

Hursomhelst, jag kan garantera att det finns absolut ingenting i Intrigue's sound som avslöjar att något instrument spelats in sittande på sängkanten iförd pyjamas och yllesockor.
Det låter stoooort och stenhårt och gör ingen hårdrockare besviken.
Inte undertecknad heller.

Aaah..hotell!

2011-01-08T23:14:00.001+01:00

Inget är som en ostörd dag på hotell.

Man får saker gjorda.

Man spenderar inte en minut på matlagning, disk, städning, tvätt, matinköp och allt det där andra som inte räknas, men som får en arbetsdag som skulle vara en "vante" att bli en "tummetott".

Frukost, lunch och middag står framdukade på diverse bord, och när man ätit sig mätt reser man sig upp och går.

Någon städar ens rum, medan man går en loj promenad runt kvarteret.

Har man problem med nåtsomhelst så slår man en 9:a på telefonen.

Rummet är så tråkigt inrett, att det knappt syns inifrån.

På kvällen var jag inbjuden till Julia Harbrecht från Musikk i Nordland, som bjöd mig och ett gäng MiN-folk på julmat från sitt hemland Tyskland.

Gott och rejält, inget tramsigt medelhavskök där inte.

Inget larvigt vin, nej riktigt god öl, som det ska vara i juletider.

Och resten av året också förresten.

Livsfarlig resa

2011-01-07T22:31:00.000+01:00

Hemresedag för Katarina, Joel och Siri. Jag ska stanna i Narvik och jobba med musikerna där i en vecka.

Vi körde bil från Manndalen till Narvik på hala och spåriga vägbanor med älg och ren lurande i skogsbrynen.
Det kändes läskigt, speciellt med hela familjen i bilen, så jag körde inte så fort. Vi höll nästan på att missa natt-tåget som familjen skulle ta därifrån till Stockholm, en tågresa på 20 timmar.
Strax efter att jag vinkat av dom på stationen i Narvik, checkade jag in på hotellet, gick upp på rummet och slog på TV:n.
Då nåddes jag av den tragiska nyheten.

Bara en stund efter att vi passerat Balsfjorden, så skedde en svår trafikolycka där på E8:an.
En personbil krockade med en buss. 5 döda och 59 till sjukhus.

Det dröjde ett tag innan jag tog in det helt.
Ju mer jag tänkte på det, desto större blev klumpen i halsen.
Om vi hade åkt lite senare på dagen, om vi hade haft mer bråttom, om, om..

Mina tankar går till de avlidnas familjer och vänner.

Kör försiktigt på Nordnorges slingrande kustvägar!

Sång & Cello i Olderdalen

2011-01-06T23:26:00.001+01:00

Idag gav Katarina och jag vår duokonsert "Sång & Cello" på Kultursenteret.

Det var en enormt stor publik, relativt Kåfjords invånarantal alltså. Om vi hade haft konsert hemma i Stockholm, och en lika stor andel av stockholmarna kom och lyssnade, så skulle inte ens Globe Arena räcka till!

Sådär kan man hålla på och räkna procenttal och jämföra, och det blir lustiga effekter.

Tanken hisnar över de 200 livsmedelsaffärer som skulle finnas bara på Södermalm, vår stadsdel i Stockholm..

Iallafall, det var en stämningsfull kväll i det lilla Kultursentret, med levande ljus på scenen, hemgjort fika i pausen, och ett gästspel av den kära Kåfjordkören.

Katarina leder en "Circle Song" med Kåfjordkören

Tolvårsdag

2011-01-05T23:24:00.000+01:00

Min son Joel fyller tolv år idag.
Vi gjorde vårt bästa för att vår extremt nordliga belägenhet inte skulle förmörka hans stora dag.
Tårta, sång och presenter, och "idag får Joel bestämma".
(Även om pappan måste smygjobba).

Men på kvällen bestämde föräldrarna trots allt:
vi åkte runt fjorden till familjen Rundberg, åt kveite, och provade deras nya utomhus-jacuzzi.
Aah, att gå i snön i badbyxor i 12 minusgrader, sätta sig i 39-gradigt bubblande vatten, lägga huvudet mot kanten och titta på en kristallklar stjärnhimmel...

Vit dag

2011-01-04T23:21:00.004+01:00

Tortyr fungerar.

Väldigt bra till och med.
Idag var Väckarklockan ställd, och jag vaknade en timme FÖRE, i vanlig skrämd ordning.

Idag är det klart och KALLT. Vi promenerar, och jag önskar att jag hade sparat helskägget som jag hade för fem år sedan, det värmde bra på kinderna.

Barnen gräver sina livs största snögrotta och Katarina och jag övar inför konserten vi ska göra i Olderdalen på torsdag.
Kontrasten mot gårdagen är slående.

Vår snögrotta

Svart dag

2011-01-03T23:06:00.003+01:00

Vi vaknar sent, alldeles för sent. Det finns inget dagsljus som väcker kroppen. Dessutom är vi trötta efter resan.

Frukosten äter vi då vi borde ätit lunch, lunchen äts närmare tiden för middag, och middagen blir ett misslyckande, då alla börjar bråka istället för att äta.

Att resa kostar något.

Dagen slutar ändå bra, Katarina gör en kvälls-workshop med Kåfjord-kören i Trollvik. Hur orkar hon?

I morgon ska vi använda vårt kära gamla tortyrredskap, som vintertid på dessa breddgrader visar sig vara mer av ett nyttoredskap:
Väckarklockan.

Barnen började gräva en snögrotta. Med hjälp av sin far iförd pannlampa.

Tid och rum ÄR samma sak

2011-01-02T22:42:00.002+01:00

Kapitel 3, Dag 1.
Resdag.
Familjen är med upp, ska stanna den första veckan.

Först till Kiruna.
Folk är snälla. Förvånansvärt mycket och ofta.
Min kärra har stått på verkstaden på Östermalms Bil (Kirunas Östermalm) ända sedan i november förra året.
Trots att det är söndag idag så åker Stig till jobbet och kör fram min topptrimmade bil åt mig, uppvärmd och snöfri.
Man blir rörd.
Därefter kör man till Nordnorge.

Det är mörkt häruppe nu, väldigt mörkt.
Bilen på vägen känns som en liten farkost i den oändliga rymden, med en besättning på fyra astronauter plus en cello.
Det där som Einstein svamlade om, det känns verkligen idag.
Det där om tid och rum, att det egentligen är samma sak:

Jag har varit nere i Stockholm i två månader.
Men det känns inte så, det känns som två dagar.
Och det kanske inte är så fel känt trots allt;
om det vore längre avstånd (mycket) mellan Stockholm och Manndalen, och min bil vore snabbare (mycket) så skulle Coop-kassörskan här i Manndalen verkligen kunna svära på att jag var här och handlade i förrgår..
zzz..
zzzzzzzzzVi är trötta (mycket) och orkar inte tänka på det här just nu.
Och vi måste bädda sängarna.

Hemfärd

2010-11-11T15:23:00.003+01:00

Andra etappen gick långsamt i snö-rökmoln från Bjerkvik upp över kalfjället till Kiruna.

Från vägen över kalfjället

Bordade planet i sällskap av ishockeylegenden Börje Salming. Det är tredje gången bara i år.
Vi växlade några ord, men jag frågade inte om något foto. Det skulle kännas fånigt. Fånigt förresten? Jag bär ju hans namn på mina kalsonger.

Svante Henryson A.I.R., Kapitel Två, slutar här. Det blir det längsta kapitlet, en månad långt.

Nästa blogginlägg: 2 januari.